Anne Kjöller är som ett rött skynke för en del människor. Röda skynken är roliga på många sätt.
Jag håller inte alltid med Hanne. Men hon har en förmåga att sätta fingret på känsliga punkter som får mig att fråga efter min egen åsikt i ämnet. Just därför kollar jag igenom hennes ledare i DN med jämna mellanrum. Oftast är ämnena heta och känsliga för annars är dom nog inte intressanta för Hanne att peta i.
Komplexa områden som familjebildning, sex och privatekonomi är oftast sådant jag själv älskar att diskutera, men det är lika tabu att prata om på fester, som att kritisera värdinnan för plockmaten.
Att sen Hanne ofta tar konflikter med vad hon anser vara patriarkala strömningar kan reta män oavsett hur jämlika dom anser sig vara för inga män vill klumpas ihop i en sådan "strömning".
Den här gången handlar hennes ledare om Rädda Barnens oro för den ökande barnfattigdomen i Sverige.
Det är kul att läsa andra människors bloggar om samma artikel för att se deras syn på saken. Ibland tar bloggbesöket 3 sekunder för att inse hur ointressant inlägget är för min del.
Andra gånger är inläggen både välskrivna och tankevärda utan att jag för den delen håller med skribenten.
Det här är en sådan blogg med inlägg om just ovannämnda artikel.
Har du orkat läsa dig igenom alla mina länkar? Det är rätt viktigt att du gör det för att hänga med i mitt långrandiga resonemang.
Så, här kommer min åsikt om barnfattigdomen i Sverige.
Jag börjar med att beskriva min egen tillvaro eftersom det kan ge en bild om hur mina referensramar är uppkomna och formade.
Jag är uppvuxen i en billig kedjevilla i en sk satellit förort lång utanför Stockholm. En knegarfamilj med en pappa som var byggnadselektriker och en mamma som varvade en otillfredställande hemmafruroll med extra arbete i bykiosken och gymnasiala studier för vuxna i min gamla skola på kvällarna. På 70-talet fanns inte samma begär efter prylar som många har idag. Vi var en arbetarfamilj som hade det relativt bra ställt. Mina föräldrar fick antagligen vända på slantarna periodvis och planera sina drag.
Idag är jag en ensamstående tvåbarnsmamma med ett knegarjobb i Stockholm. Vi bor för tillfället 3 personer i en tvårummare. (Det är lite marigt att byta till större i Stockholm idag.)
Vi har en 42" plattTV, PS3, en stationär dator och en laptop. Varsin riktigt bra mobiltelefon. Barnen har kläder på kroppen, flera ombyten i garderoberna och skäms inte för ett enda av dom plaggen. Vi äter god, enkel och billig mat med lagom mycket grönsaker och frukt. Vi har råd att köpa skräpmat ett par gånger i veckan och går både på bio och andra nöjen någon gång i månaden. Vi köper böcker, spel, filmer, godis, onödiga hårprodukter och någon grej till hemmet, för att göra det lite mysigt kanske. Jag har inte rest utomlands på flera år med barnen utan sådan lyx får dom uppleva med sin pappa som verkar ha mer pengar än vad jag har. Dessutom blir det pengar över ibland.
Vi har det jättebra faktiskt. Ändå vet både jag och mina barn att så många andra har mer än vad vi har.
Det fanns en tid däremot när det var betydligt svårare för mig som nyseparerad mamma med två småbarn och en reducerad arbetstid med reducerad lön därtill. Jag har dessutom varit långtidssjuk en period med dyr hyra och minimal inkomst.
Ändå vill jag påstå att vi hade det bra redan då. Trots det skulle mina barn då ha klassats som fattiga barn i Sverige.
Visst vill jag ha mera pengar. Alla vill ha mer pengar. Men till vad? Vi har det vi behöver. Men många fler har mer, bättre, snabbare och coolare av allt än vi har.
Bloggerskan jag länkade till ovan tycker att begreppet fattig ska anpassas till den norm våra barn växer upp i, i dagens Sverige.
Jag vill bara fnysa lite.
Vad är det för värld våra barn växer upp i? Har du funderat på det? Hur ser det ut i Sverige idag? Hur ser barnens prylbehov ut i din stad? Hur ser TV-utbudet ut? Vad är det för förebilder dina barn har? Är det ens du som förälder som är förebilden? Hur ser dina egna förebilder ut? Hur ska den där sk normen se ut?
Det är jag som arbetar och tjänar pengar i min familj. Jag gör hela tiden en bedömning om mina utgifter är värda den arbetstid jag avsätter. Vill min barn ha något görs en liknande bedömning. Dom kan inte få allt och jag motiverar alltid varför det inte går.
Vad jag vill framföra är att gränsen för "fattig i Sverige" ändå innebär en ganska bra och dräglig tillvaro om jag utgår från riksnormen. Jag kan därför inte riktigt förstå Rädda Barnens oro för att antalet barn ökar som växer upp i "fattiga" familjer. Vad vill Rädda Barnen göra med sin oro?
Klyftorna i samhället ökar. Det är ingen nyhet. Därmed måste även andelen barn som växer upp i låginkomstfamiljer öka. Men är dom fattiga? Det tycker inte jag. Vi kan inte helt plötsligt ändra betydelsen för vad som är fattigt eller inte. För jösse namn, hur egocentrerade får vi bli som nation? Har folk försökt bilda sig en uppfattning om hur vanliga människor lever i resten av världen? Har dom sett eller läst om riktig fattigdom?
Det vore fantastiskt om Rädda Barnen ville påpeka för politikerna att dom ökade samhällsklyftorna påverkar våra barn i första hand. Vi vuxna har trots allt lite mer makt att påverka vår livssituation.
Men att vara fattig handlar om att ha svårt att klara kostnader för tak över huvudet, mat för dagen och kläder på kroppen.
Familjer med svag ekonomi däremot får vara utan rätt mycket av den guldkantade tillvaron i form av snyggare kläder, viss teknisk utrustning, mobil telefoner o.s.v. I värsta fall tandläkarbesök för mamma och pappa.
Och det är det Rädda Barnen är oroliga för. Det är det många barn ringer till BRIS och vill prata om. Vitsen med att använda uttrycket fattig verkar mer vara ett medel att skapa debatt och en skrämsel effekt. Synd bara att ordet fattig urholkas i vårt relativt rika land.
Jag är den förste att stå bakom Rädda Barnen om dom mer allvarligt tar tag i frågan om de ökade inkomstklyftorna och t.ex segregeringen i samhället. Det är nog det som är mest skadligt för våra barn än själva frånvaron av en mobiltelefon, spelkonsoll eller utlandssemestrar. Det är så mycket mer än köpkraften som är viktig för barn.
Som förälder känner jag mig mer frustrerad och lite rädd över den skenande konsumtions- och prylhysteri som florerar i samhället, jämnsides med pressen att vara lika snygg, sexig och cool som alla andra på TV och i filmer. Det om något kan få ett barn att känna sig utanför, misslyckad och deprimerad.
Fan, till och med jag blir ju det.
Hur ska Rädda Barnen och vi andra ställa oss till det? Vi kan ju börja med att inte rösta på politiker som vill införa ett 5:e (?) skatteavdrag för oss medelsvenssons för att vi ska få 100 spänn mer att shoppa för varje månad istället för att investera i skola och omsorg. Och så kan ju vi oroliga vuxna fundera på vilka förebilder vi matar våra barn med. Man skulle kanske till och med prata om det här i skolan. Att rätt mycket som man ser på TV och film faktiskt inte är normalt eller på riktigt.
Kanske är det en omöjlig situation att ta sig ur. Kanske kommer våra barn lära sig det här ändå. Kanske är det rent av nyttigt att inte ha råd med de senaste prylarna.
Här kan du se vilka nödvändiga behov vi kan ha kostnader för enligt Riksnormen. Vill du gå in på exakta belopp för 2011 så finns en pdf-fil du kan ladda ner och se mer i detalj vad för belopp som Riksnormen grundar sig på. Beloppen är beslutade av regeringen.
Här kan du pröva din egen ekonomi. Om du har rätt till försörjningsstöd är du per definition fattig i dagens Sverige och därmed är dina barn också fattiga.
