The Men Who Stare At Goats

Sent om sider hyrde jag äntligen den här filmen för att pigga upp mig själv en särdeles sorgsen och ledsen kväll.

Enligt baksides texten på dvd-boxen är handlingen följande:
En fantastiskt underhållande komedi om en grupp män som ingick i en mindre känd avdelning inom den amerikanska armén. De tog under några flummiga år fram nyskapande förhörsmetoder med ursprung i New Age. De utgick från att man, med rätt mental träning, skulle kunna gå igenom väggar och döda getter genom att helt enkelt stirra på dem. Journalisten Bob börjar nysta i historien och lyckas hitta en av männen i Mellanöstern men blir då plötsligt indragen i en hemlig operation.

Det här är en av de bästa filmer jag sett på länge. Det kan ha med mitt ursprungligen nedslagna humör att göra men jag tror inte det.
Jag vill inte avslöja för mycket då den bör ses utan förutfattade meningar.
Jag går i runt i en cirkel av känslor när jag ser den.
Vantro , "- Ni måste skoja, hehehehe",
"- Alltså det här skulle kunna ha hänt",
"- Så här måste det bli",
"- Den enda vägen"
och tillbaka till vantron: "- Va? Hehehe, det är ju helt stört".

Den är full av små fyndiga karameller för en flummig realist som mig att förundras över.
Jag vill nämna min kärlek och respekt för Jeff Bridges och den rollkaraktär han gör i form av Bill Django. Han har med sig en liten uns av Lebowskis "dudeism" in i den här rullen och det var så rätt.

Hm, George Clooney är inte dum inte.

De professionella filmkritikerna är inte alls överens med mig.

Riktigt bra TV.

Har du sett Klungans humorserie Ingen bor i skogen? Det är något av det roligaste och mest fräscha jag sett på länge. Del 2 av 5 har visats hittills.

Du får säga vad du vill men SVT visar ofta fantastiskt bra TV. Dom slår alla andra reklamkanaler, med sina gigantiska pengapungar, på fingrarna. Då och då får jag se något fantastiskt som får mig att känna med både hjärtat och hela kroppen.

Ena dagen kan du se en naturdokumentär om glaciärer.

En annan gång, när du är ledig, sysslolös och bara ligger i soffan och zappar, kan du få en en gåshudsframkallande upplevelse. Som när Sveriges Radios Symfoniorkester spelade Lars-Erik Larssons tonsättning av Hjalmar Gullbergs pastoralssvit Förklädd Gud. Stina Ekblad läste texten, Radiokören sjöng och Thomas Söndergård dirigerarde. Det sändes från gasklockan i Stockholm.
Så var det för mig. Just då var min kropp och själ redo för den konserten. Jag var som trollbunden och kände ett ögonblick av "Flow". Fullständig glädje och närvaro. Det händer fanimej inte ofta.

Det är annat än Ullared och Anna Anka, Number One Planka.

Nyligen visade man en dokumentär av Tom Alandh. Jag fick möta Bengt Ahlbom, en 90-årig föredetta sportjournalist. Han har precis hittat sitt livs kärlek. Dom sågs senast för 60 år sedan och nu har dom träffats igen och det hettade till något förskräckligt. Han beskriver sina känslor så här: "-Hon är helt enkelt en underbar människa. Hon är som att ta på sig en rentvättad och nystruken skjorta."
Kan man bli något annat än lycklig och hoppfull när man ser något sånt?

Så vill jag att någon ska känna för mig. Var finns du någonstans? Jag är beredd. Tror jag. Kanske. Eventuellt.

Allt det här kan du se på SVT Play/Kultur & nöje. Gör det!

Något helt annat.

Gorillaz nya alster Plastic Beach innehåller låten Melancholy Hill. Den är helt fantastisk! Och musikvideon är ett animerat äventyr som måste ses och höras. Den premiär visades nyligen på MSN och jag bifogar en länk.

http://video.se.msn.com/watch/video/sverigepremiar-for-gorillaz-nya/6fg2ncz4

Lova att du tittar!!!

Generande vampyrläsning. I love it!!!

Jag vill varna dig för en lång utläggning om ytterligare en vampyrserie med mycket snaskigt sexinnehåll. Inlägget kan upplevas som stötande! Moahahaha.....(skrattar rått)

The Black Dagger Brotherhood är ett brödraskap som med alarmerande hastighet har minskat från ett fyrtiotal till sex krigare när serien börjar. Dom är, sen flera tusen år tillbaka, framavlade krigare som försvarar vampyrcivilisationen och slåss mot The Lessening Society. The Omega, ondskan själv och avundsjuk bror till The Scribe Virgin, vampyrrasens moder, har skapat sina egna varelser, Lessers, av psykopatiska människor. Han tar deras själ och ersätter deras hjärtan och blod med sitt eget svarta, oljiga och onda blod.
Kriget utspelar sig i dagens Caldwell, New York utan människornas vetskap. Dessa vampyrer kan materialisera sig från en punkt till en annan och radera människors minnen vid behov. Hela vampyrsamhället är starkt kontrollerat och isolerat. Vanliga vampyrer kan leva bland människor med försiktighet. Aristokratin beblandar sig överhuvudtaget inte med människor.

De här vampyrerna är en egen art besläktad med Homosapiens och dom är mer djuriska både fysiskt och socialt. Dom är klena och sexuellt outvecklade fram till 25-årsåldern då dom genomgår sin transformation. The Black Dagger Brotherhood vampyrerna är små räkor till män som på 12-timmar förvandlas till gigantiska vampyrkrigare. Vanliga vampyrmän blir inte lika stora. Men alla har det gemensamt att dom måste dricka blod av en noga utvald vampyr av motsatt kön under förvandlingen och dom vaknar upp efteråt, om dom nu överlever den, med ett stånd som heter hallelulja och då vill dom ha sex. Gärna med honan som finns där redan för att ge blod. Sen måste dom, varannan eller var tredje månad, dricka blod av någon från motsatt kön för att överleva. Resten av tiden äter dom vanlig mat, gärna hamburgare eller kalkonmackor med majonäs.

Pinsamt nog, det här är en vampyrserie jag faktiskt småskäms lite över att läsa för det här är helt enkelt erotisk vampyrlitteratur. Nästan löjligt heterosexuell sådan.
Det är inte det att jag skäms över att läsa erotik, tvärtom. Men den är så väldigt….traditionellt heterosexuell(?!?!).... med gigantiska ( 6 feet 7 inches tall. At least.) muskulösa vampyrhannar med stora, bultande lemmar som dyker in mellan delikata kvinnolår och blygdläppar. Det pumpas hej vilt med höfter, skrev, skivstänger och vapenmagasin. Ja, du förstår.

Tycker du det låter jobbigt? Sluta läs nu! Inte nog med det.

The Black Dagger Brotherhood är extremt amerikanskt och manligt med mycket av coolhetsfaktorn hämtad från den svarta hiphopkulturen. Vad sägs om namn som Wrath, Zsadist, Rhage, Phury och Thorment? Dom åker i stora, feta, svarta Escalade SUVs. 2 Pac och JayZ dundrar i högtalarna. Deras bringor är hårlösa, muskulösa och tatuerade med märkliga bokstäver och meningar på The Old Language. Deras stridsmundering är svarta läderbyxor, skinnjackor och svarta kängor, s.k. shitkickers. En av karaktärerna, Revhenge, äger en klubb där han erbjuder läckra brudar, H and X och dyr sprit. Han har mohikanfrisyr, sobelpäls, svindyr kostym och promenadkäpp. En riktig ”pimp”
Ändå är alla vampyrer och karaktärer vita. Männen har lite sexig solbränna. Var den kommer ifrån vet jag inte eftersom dom här vampyrerna inte kan vistas i dagsljus.

Jag får nog ta tillbaka en gnutta av det där med att den är väldigt heterosexuell.
En av vampyrstridisarna, Blaylock, är gay. Han är kär i Quinn, en annan av krigarna, som så långt som till bok 7, inte är besvarad mer än som innerlig vänskap. Tydligen händer det grejer i nyutkomna del 8, Lover Mine. Två andra ”bröder”, Vishious och Butch, hade en liten ”bromance” i bok 4 och 5 men sen fann dom var sin värdig female, hona, och nu är dom bara väldigt goda vänner.

The Black Dagger Brotherhood är manligt med mycket manligt inriktad sexualitet. Det är, naturligtvis eller konstigt nog, en kvinna, J R Ward, som har skrivit serien och hittills har dom flesta kvinnliga karaktärerna varit väldigt feminina, sköra men samtidigt starka, goda och gudfruktiga men framförallt oskulder eller åtminstone mindre sexuellt erfarna.
Förutom Zhex. Hon jobbar på Rehvenges klubb SumZero som säkerhetsansvarig. Hon är stark, slimmat muskulös med kortsnaggat hår och hon har alltid svarta skinnbyxor, shitkickers och svart ärmlös t-shirt. Hon är en mördare och halvblods symphath, en annan vampyr ras, precis som Revhenge, men väldigt heterosexuell och väldigt sällan.

Jag skulle kunna skriva en hel avhandlig (Har jag inte gjort det redan?) om könsrollerna, männen och kvinnorna i den här serien. Jag sammanfattar det med tre ord. Amerikanskt, manligt och traditionellt.
Dock har en intressant karaktär presenterats i bok 7, nämligen Payne. Hon har hållits fängslad av sin mor, The Scribe Virgin, för att hon är så oförutsägbar och omöjlig att kontrollera. Hon slåss som en krigare och är varken snäll eller tacksam. Jag gissar att J R Ward fått många läsarreaktioner och nu introducerar hon någon mer än Zhex med mer bett i. Det ska bli intressant att läsa hur hennes sexualitet kommer se ut.
Det här är en enormt populär vampyrserie med bl.a. en egen Wikipediasida och Yahoogrupp.
http://en.wikipedia.org/wiki/Black_Dagger_Brotherhood
http://groups.yahoo.com/group/Black_Dagger_Brotherhood/

Men värst av allt är nog bokomslagen. Inte nog med att varje bok heter Lover någonting utan dom pryds av en lite porrig bild. Det går inte att läsa boken utan skyddsomslag.

Och ändå älskar jag den här serien! Varje bok handlar företrädesvis om en specifik krigare men vi får även läsa om och fortsätta följa alla de andra karaktärerna vilket gör att man bara vill läsa mer för att se hur det går för dom. Hela vampyrsamhället och mytologin är fascinerande och fantasifull. Det känns som om det skulle kunna funka. Alla krigare har någon fysisk eller psykisk defekt. Enbent, stum, blind, ärrat ansikte, socipat eller utsatt för övergrepp som barn. Det handlar om hur dom tacklar det och med hjälp av kärleken och "sin kvinna" besegrar eller finner ro med sina brister och de hinder dom innebär.
Dessutom gillar jag språket och sättet böckerna är skrivna på. Det är tufft, rappt och väldigt roligt. Många svordomar och uttryck som SOB (Son Of a Bitch), POS (Piece Of Shit), MF (Mother Fucker). Konversationerna är dråpliga ibland och en del liknelser är dökul. ”He looked like he was standing in the middle of a gator pool wearing steaks for shoes”. Bara ett exempel.

Jag har haft rolig läsning och jag har inga problem med att föreställa mig själv som en gigantisk vampyrkrigare med ett massivt, värkande stånd som både knullar och slickar upp sina females i gnyende bryggor.

Oops, I did it again! Blev det för mycket nu? Sorry!

Jag vill tipsa om Mercy Thompson.

Jag har läst en underhållande fantasy-serie av Patricia Briggs om Mercy Thompson.

Mercy är en Walker. En sorts amerikansk indiansk shapeshifter. Hon kan, när hon vill utan ansträngning, förvandla sig till en coyote, en amerikansk prärie varg . Hon bor i Tri-Cities, Washington.
Mercedes, som hon egentligen heter, är en bilmekaniker med egen verkstad specialiserad på VW men det går bra med andra tyska bilar också. Mercy kan se döda människor och hon är immun mot magi vilket visar sig vara mycket praktiskt när hon hamnar i trubbel.
Att hamna i trubbel har varit en talang hon haft sedan barndomen när hennes mamma upptäckte att Mercy kunde förvandla sig till en prärievargsvalp. Hon fick växta upp hos en mäktig grupp werewolfes men rymde därifrån p.g.a olycklig kärlek när hon var 16 år.

När serien börjar lever hon ett lugnt och skönt självständigt liv. Hon är beskyddad av den lokala alfahannen Adam och vän med vampyren Stefan och hennes mentor och före detta arbetsgivare är en järnalv.
Mercys värld är samma värld som vi lever i med den skillnaden att ett folk som kallar sig ”fae”, alver eller féer, nyligen kom ut ur garderoben, inte helt smärtfritt, och nu bor i reservat utanför städerna. Patricia Briggs alver liknar inga andra jag läst om utan påminner mer om de mindre snygga varelserna från Bröderna Grimm och annan folklore.
Under bokseriens gång kommer även werewolves till allmänhetens kännedom medan vampyrer, demoner och häxor väljer att fortsätta leva i skuggorna.

Jag gillar den här serien och jag gillar Mercy. Hon är självständig, smart och en god vän till sina vänner. En klassisk hjältinna. Hon har inga magiska förmågor, någon superstyrka eller hemligt vapen mer än att hon är en Walker. Hon använder sig av sin hjärna, kvickhet och fysiken från karateträningen. Det och vänner räcker långt tydligen.


Böckerna är spännande och bra skrivna. Karaktärerna är intressanta och jag vill fortsätta att lära känna dom. Jag vill veta vad som händer med Adam, Zee, Warren, Stefan och Jessie i Mercys Tri-Cities.
Ska jag klaga på något så är det det sparsamma innehållet av sex. Men det finns andra fantasy-serier som har mängder av den varan.

Naturligtvis finns den som Comic Book. Den här bilden, till höger, är ett smakprov på den.
Själv föredrar jag att läsa böckerna först för att kunna skapa egna bilder. Sen kan jag roa mig med Comics.
Det är nog rätt tacksamt att göra en Comic Book om en kvinnlig shapeshifter. Man får helt naturliga (?) anledningar till att gestalta nakna kvinnor i häftiga actionscener.

Jag mår bra.

Idag vill jag inte skriva om hur bra jag mår. Jag vill att du ska höra hur bra jag mår.

En av dom bästa låtarna som kan beskriva den känslan är Feeling Good. Det är en musikallåt och är skriven av Anthony Newley och Leslie Bricusse.

Massor av artister har sjungit den men mina favoritversioner sjungs av The One and Only Nina Simone och Muse

Jag hittade ingen film där man ser Nina sjunga. Istället blir det den här animerade hyllningen. Jag tycker den är bra.



Sen måste vi rocka till det lite, utan att den mjuka sköna känslan försvinner, och då blir det Muse. Jag är så glad att dom gjort en cover på just den här låten.
Människorna i bakgrunder ser rätt läbbiga ut och jag förstår inte vitsen med det. Kanske är budskapet att man kan känna sig bra trots att ens yttre skevar lite.



Inget speciellt har hänt och jag mår bra.

Fisken i vattnet och fågeln i skyn, du vet.

Jag vill ha en sådan dag imorgon också.

Och i morgon....och i morgon....

Procrastination and multitasking.

En del ord låter bättre på engelska och andra saknar vi helt.

Förhalning och många-bollar-i-luften-hantering.

Det är dom två ytterligheter jag och många jag känner befinner sig i. Allt ska göras nu.

Ibland kommer jag på mig med följande: Jag pratar om kärleken och livet i mobilen med bästa vännen under tiden som jag lagar mat, samtidigt som jag ropar till barnen som bråkar i bakgrunden att dom ska hålla sams och så böjer jag mig ner och kelar lite med katten och sopar upp lite skräp på golvet som jag precis då upptäckte och ligger inte den där duken lite snett och...... Puh....

Fast egentligen har jag slutat med multitasking i större skala. Förr var varje vardag på det här sättet.
Samtidigt som jag satt på toa städade jag 25% av badrummet. Jag lagade mat och torkade köksskåpen samtidigt. Att titta på TV, vika och hänga tvätt samtidigt var en vanlig sysselsättning på kvällarna.
Lediga dagar skulle jag skruva upp något viktigt på väggen, samtidigt som sonen hade fotbollsmatch och den andra sonen skulle på barnkalas och sen skulle jag ha handlat för en timme sedan för det kommer vänner på middag ikväll.

All den här soppan ledde till att jag nu sysslar med procrastination. Förhalning.
Det finns massor av små projekt som ligger runt omkring hemmet och som borde varit avklarade förrförra året.

Men innan jag kan sätta upp dom där tavlorna så måste jag måla väggarna och innan jag gör det måste jag flytta undan bokhyllorna och innan jag gör det måste jag flytta på dom där kartongerna för i dom ligger dom där sladdarna som jag ska laga lampan med som jag måste sätta upp innan jag ställer hyllorna där dom egentligen ska vara och....det är ingen idé att jag börjar med det det där.

Dessutom har jag börjat på en ny bok som är så spännande och som är en del i en serie och jag måste bli klar med den serien innan det är någon mening med att sätta igång med ett nytt projekt.

Om jag mot all förmodan skulle börja med att flytta cd-skivorna till den andra bokhyllan så fastnar jag efter en stund bland några cd-konvolut och läser vilka Lenny Kravitz tackar på "Are You Gonna Go My Way" och vem som producerade Lou Reeds "Transformer" (David Bowie och Mick Ronson) och David Bowies "Hunky Dory" (Ken Scott och David Bowie).

Sen skulle jag antagligen bli distraherad av mina halsband som ligger i knutar och behöver redas ut och då skulle jag upptäcka dom där bilderna jag klippte ut för en tid sedan och tänkte göra en Mindboard av.

Döm där bilderna, dom får mig att tänka på faten som ligger på översta hyllan i köksskåpet och som jag sparade för att gjuta in i en mosaik i ett betongfat.

Det slutar med att jag slänger faten och bilderna i soporna och sätter upp några tavlor utan att måla om.

Sen lägger jag mig och läser en stund.

Cd-skivorna ligger kvar i en röra och halsbanden har knutar till nästa gång.

Vi var och såg A-team...

... och då måste jag pränta ner min åsikt om den filmen förstås.



Äntligen kunde jag och äldsta sonen få till en dag att gå på bio själva.

Filmen börjar i samma stil som den gamla tv-serien från 80-talet. Pinsamma poser och typsnitt.
Presentationen av Hannibal som spelas av Liam Neeson luktade lika sexigt som Alan Alda i M*A*S*H, om du förstår vad jag menar?
När jag såg att Bradley Cooper skulle spela Face sjönk jag trött ner i biostolen. Jag gillar inte honom och blir så trött på castingen i Hollywood. Dom behöver min hjälp helt klart.
Både jag och T var tveksamma i det läget och förväntade oss bara medioker action.

Men sen hände något.

Sharlto Copley dök upp på bioduken som en komplett galen Murdock. Dom bästa scenerna regeras av honom helt klart och en del fnissar jag fortfarande åt.
Copley var tydligen toppen i filmen District 9, vilken jag inte har sett men som nu står på min akuta-dvd-listan.
Rampage Jackson var great och rätt söt, jag tror faktiskt det var meningen att han skulle vara just söt, som Baracus. Mycket bättre än Mr. T.
Läckrast, om man jämför salivproduction, var skurken Lynch, spelad av Patrick Wilson. Jessica Biel var så där lagom bra som Charisa Sosa. Är det karaktärsnamnet en lek med den mystiske Keyser Söze från The Usual Suspects? Jag tippar på en uppföljare med henne i en mycket mer invecklad och opålitlig relation med Face och A-team.

Medioker action?
Nä, det tycker jag inte. Det var osannolika och hisnande helikopterscener, flygplansscener, bilscener och en jäkla massa explosioner och pang-pang. Jag kom på mig själv med ett nästan smärtsamt brett leende, kraftigt höjd adrenalin nivå och med en egendomlig längtan efter att pissa stående utefter grannens husvägg på vägen hem. Jag förvandlades till en lyckligt salig liten kille, som resten av biopubliken och tjöt glatt vid varje explosion.

Jag måste erkänna att jag ofta hamnar i det här tillståndet när jag ser filmer som Bournetrilogin, Mission:Impossible, Transformers, någon enstaka Die Hard och en riktigt bra superhjälterulle.

Tillsamman garvade vi alla, lite grabbigt så där, åt alla jäkligt roliga oneliners som A-team levererade. Det var snyggt gjort. Fyndigt, fyndigt som scenen där dom ska flyga en fallande stridsvagn från 6000 meters höjd genom att avfyra den ena salvan efter den andra i olika riktningar tills man landar i en liten, liten alpsjö. Sorry, om jag spoilat något för dig nu.
Så slutbetyget blev mer än godkänt.

Den knep inte våra hjärtan eller fick oss att vilja bli bättre människor. Vi fick oss en härlig dos av actionmovie helt enkelt.

Jag nämnde en uppföljare. Jag hoppas vi slipper en sådan. Jag vill att Hollywood låter ett slut vara just ett slut. Jag vill slippa remakes och jag vill slippa filmade böcker. Jag vill slippa tv-serier som blir filmer. Med uppföljare. Jag vill se något nytt.

Thank you Hollywood, för den här gången!

Ondskan inom oss finner vi hos grannen.

Ta dig tid, nu, eller någon annan gång, att lyssna på den här. Texten kan du hitta på Tom Waits' album "Mule Variations". Googla lite. Eller lyssna noga.



Läskigt? Eller hur?

I dag är en trolldag.

Den här bilden symboliserar mig och världen. Jag sitter en bit ifrån och ser jäklig arg, sur och ful ut. Jag är elak och skeptisk.

Så här elak är jag.
Jag tycker Bingo Rimers och Katrins Znarkcomas nya bebis ska heta Mongo. Det är det ultimata namnet för en avkomma när man kombinerar dom två. Han kan sen starta en blogg som heter BeingMongo.Com när han börjar skolan.

Nu ska jag ut och lunka på stan och trampa ner små obetydliga människor. Moahahaha...

Varför vampyrer?

Jag har läst många vampyrböcker från olika författare det senaste året. Reglerna för hur en vampyr ska vara är lösa och ingen vampyrvärld är lik den andra. Jag tänker inte gå in på hur vampyrerna förändrats inom litteraturen för det gör akademikerna mycket bättre i sina avhandlingar. Istället skriver jag om varför JAG gillar dom.

Variationen är enorm inom vampyrgenren. Den enda gemensamma nämnaren är att dom alla lever och blir starka av blod, människoblod i de flesta fallen.
Varje författare skapar sina egna idealvampyrer och den värld som dom lever i. Majoriteten utspelar sig i nutid med den teknik som vi har idag och alla har inslag av magi som då är en fullständigt naturlig del av författarens värld.
Och där har vi kärnan i min fascination. Blodet och magin. Ibland är det blodet som innehåller magin.

Om vampyrerna kan vistas i solen, äta vitlök eller dematerialisera sig (phoofa sig från en plats till en annan på en nanodelssekund) är spännande och viktigt som variation men ändå lite grann sekundärt. Det är blodet och den där ätstörningen som är själva grejen. Och sexet.

En del vampyrer blir som djur och kastar sig in i sin blodtörst med frenesi. (Vilket påminner mig om min relation till kakor och choklad under vissa månatliga perioder.) Någon svälter sig så länge det går och brottas med monstret inom sig. Ibland dör blodgivaren efter varje måltid, dräneras helt på allt blod, och i andra världar behövs bara en sipp lite då och då. Vampyrerna har ibland en fullblodig relation med sina givare. Ett riktigt matförhållande. Hehehe... Andra äter annat och behöver blodet mer sporadiskt för att existera och behålla sin magiska styrka.

Av alla våra fysiska behov är behovet av mat det mest komplexa och alla måste vi äta. Skillnaden mellan fattiga och rika visar sig mest i maten. I västvärlden är en framgångsrik människa en människa som har kontroll över sin mat. Vi t.o.m. definierar vår personlighet och stil genom våra dieter beroende på om vi är veganer, judar, muslimer, gourmander, fruktarianer eller bara köttmongon. Precis som författarnas vampyrer i dessa världar, definierar dom sin existens och sina inre egenskaper, genom hur dom förhåller sig till blodet/maten och hur dom skaffar sig det. Deras vampyrrecept avslöjar nog rätt mycket om hur författaren själv förhåller sig till just mat. Och sex.

Nu är vi framme vi min favoritmix. Sex och blod. För precis som med sex, mat är något som tillförs kroppen och något som även kan berövas oss. Men det är mycket lättare att leva i celibat än att sluta äta.
Ett barn kan bara kontrollera en sak i sitt liv, helt i händerna på sina föräldrar, och det är vad det stoppar i sin mun. Matvägran är ett barns sätt att protestera mot i princip allt, val av TV-program, kläder o.s.v.
Av alla dödssynder ligger frosseri i toppen. Speciellt när andra svälter. Ändå envisas vi med att hävda att kättja är den ultimata synden.

Föreställ dig att som vampyr äta mat. Det är att hänga sig fast vid en individ i en omfamning, sätta tänderna i ett stort blodkärl som lättast är tillgängligt vid halsen eller ljumskarna. Sen ska du snabbt lapa eller suga i dig blodet, dennes kroppsvätskor, som pumpas ut. Under den här tiden ska givaren vara så hjälpsam eller passiv som möjligt. Det påminner en hel del om sex. Eller är det något som vi kvinnor har lättare att relatera till? Vi som är det mottagande och omslutande könet. (Homosexuella män, må ni förlåta mig mig men, hos er finns ändå kombinationsmöjligheterna.) Både vampyren och kvinnor tar emot kroppsvätskor, absorberar dom och skapar liv. Tänderna som penetrerar huden är så tydligt symboliska och används dessutom flitigt av författarinnorna. För det är oftast kvinnor som skriver dom. Många menar att Twilight-Edward, den enda vampyren utan fangs/huggtänder, är kastrerad av sin skapare, Stefanie Meyer. Det ligger något i det. Men det är precis det jag menar, det säger allt om henne och hennes syn på sitt eget sexliv som mormon. Spännande, eller hur?

Ett vanligt förekommande sätt för vampyrer att skaffa mat är att med skönhet och charm förföra eller att med tankeöverföring passivisera alternativt omvända offret till en givare. Låter bekant det också. Den klassiska hemliga fantasin om att slippa ta ansvar och initiativ till sex utan istället bli förförd, eller gudbevars, tagen med våld av stilig nidingsman. Är det därför det oftast är kvinnor som älskar och snöar in på vampyrer medans män mer är intresserade av zombies? Ni vet en hjärndöd, långsamt krälande och dödstyst typ som är lätt att slå ihjäl.
Så vampyren kan antingen vara vegetarian, anorektiker, bulimiker eller ett monster som enbart styrs av sin hunger. Och deras sexuella liv följer samma mönster.

Allt broderande med vampyrernas miljöer och förutsättningar är, för mig, själva magin. För det är bara med fantasi som magin kan fungera. Magin är blodet i alla fantasysagor. Alver, märkvärdiga svärd, shapeshifters, drakar, demoner, parallella världar och alla andra inslag bygger på att magi är en naturkraft.
Och det vill jag tro på.
En del vampyrsagor är fantastiskt bra skrivna och bara ett fåtal gånger är det pinsamt.

Jag läser, alltså lever jag.