Jag vill tipsa om Crazy Pictures kortfilmer.

Den här är väldigt bra och tar det där med könsroller till sin spets. På sätt och vis.

Det finns fler bra kortisar på deras sajt Crazy Pictures. Framför allt Nakenlekar och Everything is poetry baby.

Det där om att bli en kärleksfull och ödmjuk människa.

Det är så svårt.
Jag är för arg helt enkelt.

Meditation.
Jag kan inte meditera. Det är helt omöjligt för mig att tömma mitt sinne och slappna av. Antagligen behöver jag, om någon, kunna meditera. Och slappna av.
Slappa däremot är jag bra på. Men det är tydligen inte samma sak.

Känna kärlek till sin nästa.
Min första tanke är att det är dravel och jäkligt lätt att säga. Men innerst inne vet jag att det är så det måste vara. Det hjälper föga att veta om det. Folk är fan inte kloka och dom är så förbaskat jobbiga. Ibland.
Hur många klarar det där? Jag avundas dom som kan, samtidigt som jag tror att dom ljuger, för både mig och sig själva.

Känna ödmjukhet.
Vad är det? Hur känns det?
Du ser, jag har långt kvar att gå.

Döm inte andra.
Även där suger jag. Jag dömer människor hela tiden. Det är som en psykisk sjukdom jag lider av. Och jag mår pyton av det, jag vet. Jag är full av fördomar och kämpar mot dom varje dag och det går inget vidare.
Men hallå, träffar dessa "icke dömande människor" andra människor? På stan? I tunnelbanan eller på bussen? På bion eller på Konsum?
Nä, det går inte, jag blir så irriterad ibland.
Man ska nog bo i skogen eller gå i kloster för att kunna älska alla människor.

Sträva efter frid i kropp och sinne.
Det är lika lätt för mig som att hitta Tomtens verkstad. Jag har varken råd eller tid att åka på retreat, spa, soulseeking-journey eller meditationskurs varje månad.
Frid? Ja, när jag får vara ifred.

Jag behöver hjälp. Finns det någon galaktisk ängel, själsguide eller kärleksmentor ledig som vill ta sig an ett svårt, utmanande och nästan hopplöst fall?

You know where to find me.

Barn som statussymbol och personligt uttryck.

Jag vet inte hur många gånger jag sett farsor pösa av självgodhet när deras söner är duktiga på bollplan trots att det knappast är dom själva som spelat bollen. Samma fäder har lika ofta väldigt flickaktiga döttrar som sällan uppmuntrats till några större sportprestationer, men däremot får dom höra att dom är söta och duktiga.

Coola farsor hasar fram på stan, i valfri livsstilsavslöjande trendig klädstil, med sonen i bakvattnet, iklädd identiskt likadana kläder.
En femåring i skinnpaj och döskallebandana är mer som en accessoar än en fri egen varelse klädd för lek.

Jag blir förbannad när jag ser småflickor med utsläppt nyfriserat hår, klädda i korta söta klänningar, barbenta, små klackskor och en liten handväska på armen. Dom ser ut som småsexiga minikvinnor och jag föreställer mig att en eventuell pedofil kan få sig en visuell herdestund. Ofta är mamman klädd i matchande bimbo-outfit.
Jag borde kanske inte bli så förvånad.

Det låg någonting vettigt, riktigt och viktigt i sjuttiotalet praktiska unisexkläder för barn.

En bekant har ett ovanligt talangfullt barn. En annan vän berömmer barnets fantastiska prestation och mamman svarar: "-Tack!".
Varför tackar hon? Det är väl barnet som gjort bra ifrån sig?
Barnens goda resultat är mammas och pappas förtjänst naturligtvis. Barnens mindre goda resultat är lättare att skylla på skolan, kompisarna eller dagens samhälle.

I mina barns skolor är ofta föräldrarna "unga", trendiga, snygga och coola. Dom bågnar av statussymboler i form av senaste mobiltelefoner med tillhörande headset, laptops och mp3-spelare med hörlurar. Deras barn är små kopior av sina föräldrar, inklusive all utrustning.
Hur fan revolterar man som tonåring mot sådana föräldrar? Blir man en gubbe i trenchcoat och rutig keps om morsan och farsan t.ex är punkare?

Finns det inga vanliga föräldrar kvar som ser ut som en vuxen människa?
På föräldramötena är dom vuxna precis lika fnissiga, tjafsiga och spattiga som sina barn och jag undrar ibland om hela familjen har ADHD.
De gapigaste killarna i klassen har dom malligaste farsorna som vräker sig lite bredbent.

Idag är det så viktigt att spegla en skön livsstil och barnen har blivit ytterligare ett socialt uttryck, som egentligen inte säger någonting.

Barnen blir ett facit över deras egna förmågor. Eller brist på dom.
Är det därför man högljutt och lite halvpedagogiskt tilltalar sina barn på tunnelbanan så vi alla kan både se och höra hur jävla förträffliga dom är som föräldrar? Medans ungarna ignorerar dom och likt förbannat gör precis som dom själva vill.

Det finns inget känsligare för föräldrar än deras eget föräldraskap. Så oavsett hur dom bär sig åt, vad som än händer, får man inte fråga: "-Varför?".

En röst i etern.

Ibland när jag hör orden "-Nu när jag ändå har dig på tråden..." tänker jag: Vilken tråd?
Nästan all telefonkonversation nu för tiden är ju trådlös.

Och då kommer mina följande tankar.

För det första är jag lite okunnig om exakt hur fan det fungerar, men någonting om ljudvågor i luften ska det handla om.

Alla ord och bilder vi skickar, far genom luften, etern, omkring oss. Om jag står stilla, var som helst där det är folktomt, så pågår tusentals samtal i min närhet. Bilder och sms far genom luften som projektiler.
Hur tar vågorna sig förbi ett hinder i form av ett träd eller en människokropp?
Hur många sms rusar genom min kropp varje dag? För dom sticker ju inte från telefonen rakt upp i luften för att hamna på lämplig flyghöjd till närmaste basstatation.
Om jag blundar och koncentrerar mig, kan jag höra samtalen då? Eller måste jag ha en speciell programvara för det?

Spontant känner jag att det här är ett mysterium. Är det hälsosamt verkligen?
Och då har jag ännu inte nämnt all musik och film som laddas ner, på ett nästan magiskt sätt, från "cyberrymden".

Sen kommer vi hem och kanske snackar lite i den trådlösa hemtelefonen, tittar på trådlös TV och lyssnar på musik i dom trådlösa högtalarna.

Snart kommer trådlös el. Är det ett skämt eller?
Men det ska fungera enligt matematiska och fysiska beräkningar.
Och så ska det testas på möss först.

Ursäkta en gammal "teknikförsiktig" tant, men det här kan inte vara nyttigt.

Fast det är klart, det är ju fibertråd mellan bas- och kopplingsstationerna. Så då stämmer det ändå lite grann. Att jag har dig på tråden alltså.

Bilden är en mp3-fil som ljudvågor.
Bara det är ju en hel vetenskap väl värd att fundera på och förundras över.

Jag saknar solen och värmen.

Redan i oktober har jag ledsnat på att det är kallt, snöar (?) och är mörkt.
Hur ska det gå resten av vintern?

Jag provar med skön sommarmusik och lite sommarbilder. Videon är väl inte den mest vackra och mysiga men den värmer. Lite.



Värmedynan i sängen går varm varje kväll. Den värmer ordentligt skönt.

Tänk positivt. Tänk positivt
Tänk pissitivt.
Nej, Anneli! Tänk POSITIVT!

En kyrka till mammons lov.

För en tid sedan steg jag in i detta tempel, denna högborg, tillägnat ägandet, tekniken och köplusten.

Det här är en känd affärskedja som säljer ALLT inom TV-, data-, musik- och kökstekniksbranschen.

I samma ögonblick jag klev in genom entrén slog ångesten sin kväljande mantel omkring mig. Mina ögon tappade förmågan att fokusera, jag kände mig vilsen och väldigt, väldigt liten.

Eftersom jag hade sällskap av min familj, slött jag tätt upp i deras sällskap och lät blicken vila på ett karamellrosa kylskåp som skrek "östrogen" redan på långt avstånd, för att förankra mig i tillvaron.
Efter en liten stund vågade jag mig på att ströva bort till denna rosa skapelse och jag kunde besviket konstatera att det var plastigt, skört och ingav ett magert förtroende för sin tänkta uppgift att, i många år, kallt förvara min föda.

Ju mer prylar jag inspekterade desto fler visade sig komma till korta.
Allt är plastigt, skört, rankt och billigt, trots de tusenlappar som står på de rödkantade lapparna.

Jag trodde vi var klara och att allt jag såg var det som fanns. Men icke. Mitt sällskap gick med säkra steg mot: en rulltrappa?
Ner for vi till ännu ett plan av oändliga rader med prylar. Det är under denna färd, mot under jorden, jag lite chockartat tar denna bild.

Var det egendomlig elak magi som lekt med butikens (Jag har svårt att hitta ett lämpligt ord för denna lokal.) proportioner? Mitt förstånd kunde inte få denna gigantiska plats att rymmas inom fastighetens yttre väggar. Det var som att kliva in i en annan, lite äcklig dimension.

Avtrubbad följde jag sällskapet, som verkade känna sig bekanta med omgivningarna, genom rad efter rad i jakt på en lämplig kaffekokare, PS3-manick och armbindel för mp3-spelare.

Jag var inte till någon som helst hjälp.
Efter en stund var mina hjärnsynapser i ett nervöst tillstånd och jag hittade en ursäkt till att fly fältet.
Till en möbelaffär med en soffa som ville mig väl.

Resten av sällskapet kom efter när deras ärenden var utförda. Slutresultatet, om jag inte minns fel, var att detta "teknikpalats" misslyckades med uppgiften att frambringa det vi sökte.

Jag saknar dessa små radio- och TVbutiker, med begränsat men gediget urval, där en kunnig entusiast hade precis det jag ville ha. Varken mer eller mindre.

Vill vi verkligen ha allt det här? I så fall är det något sjukt som pågår.

Det här är Godis.

Godis fyller 4 år idag.

Jag hittade henne och hennes mamma på Blocket för snart 4 år sedan. Dom sökte en ny familj för deras egen hade skaffat en boxer som inte var så snäll mot mamma Majsan.

Jag blev förälskad vid första ögonkastet i den vansinnigt söta kattungen. Några timmar senare skjutsade min svägerska mig och mina söner för att hämta våra nya familjemedlemmar.

Den kärleken håller i sig än idag.

Jag har haft katt tidigare och jag tyckte mycket om Mimmi men det var inte samma känsla som jag har för den här damen.
Känslorna verkar dessutom vara besvarade.

När jag kommer hem från jobbet, trött som en urmjölkad ko, och möter henne i dörren så känns det genast lite bättre.
Hur ledsen jag än är så, börjar jag skratta när jag ser på henne och hennes roliga, för mig obegripliga, sysslor och lekar.
När hon ser på mig blir jag varm i hjärtat och kärleken svämmar liksom över.

Jag har aldrig tidigare riktigt förstått alla människor som pratar så kärleksfullt om sina husdjur. Innerst inne fnös jag och tänkte att dom var bra patetiska. Att djur aldrig kan ersätta människor. För det var det frågan om, ansåg jag. En ställföreträdande kärlek när man inte hittar den hos någon annan människa.

Det är mycket möjligt att det är så, men det spelar ingen roll nu när det handlar om mig.

Grattis på födelsedagen Godis.

Jag är tacksam så länge solen skiner.

Ett knep för att hålla livsledan stången är att promenera i skogen när solen skiner. Det går inte att vara olycklig då.
Iallafall inte för mig.

Färgerna är fantastiska, nästan utomjordiska. Mitt fotografi gör inte verkligheten rättvisa, för det är en så crappy kamera i mobilen, men solens strålar får mig att tänka på parallella världar.

I ljuset döljer sig en annan värld. Jag är nästan säker på det. Det är kanske ditt alverna flydde och vi får bara en aning om deras existens.

Nä, jag går inte på droger.

Jag blandar fantasier och teorier med ett uns tro. Allt för att inte ramla ihop i en kvidande hög som inte vill eller orkar någonting.
Jag konsumerar böcker i en nästan manisk takt.

Båt upp, båt ner.

Idag var det dags att ta upp båten på land. Enda anledning till att slippa är sjukhusvistelse så det var bara att masa sig dit, även om jag råkar vara förkyld.

Min båt har legat nästan orörd i sommar. Jag vet, det är skamligt.
Två veckors semester hade jag och den ville barnen på inga villkor spendera i båten. Det var rätt skönt att göra ingenting under semestern, men jag hade dåligt samvete över båten.
Jag kan erkänna redan nu att jag nog köpte en för stor båt, en för dyr båt och en båt överhuvudtaget.

I min båtklubb ska man vara engagerad föreningsmedlem och båtägare. Jag har lyckats sådär med den biten. Två vaknätter har jag underlåtit att utföra och kommer därmed att få böta 1200 spänn. Jag ser det som väl värda pengar med tanke på att jag är "bakfull" i tre dagar efter att ha arbetat en hel natt.

Det är en liten klubb med mest män och en medelålder på 45-50 år, tror jag. Ingen annan kvinna äger båt på egen hand i den här klubben. Dom tror nog att jag är lite flata. Fine by me.

Inför torrläggningen och blötläggningen har jag alltid lite ångest. Dels för allt som måste fixas innan på båten men också själva manövern i och ur "vaggan". D.v.s den vagn man lägger båten i och sen rullar ut i vattnet. Jag är ju nybörjare och ser varje gång framför mig hur jag kör sönder klubbens "vagga", grannens båt, min egen båt och på land står alla båtgubbar och skakar förfärat på huvudet.
Men icke. Det har gått toppen bra de senaste gångerna när jag haft sällskap, trots att jag varit så jäkla nervös.

Idag var jag själv och skulle följaktligen sköta allt själv på min stora båt. Jag, stackars nybörjare.
Först fick jag inte igång motorn utan fick igång paniken istället. Men hamnkaptenen hjälpte mig så snällt så och motorn puttrade i god tid. Sen fick jag inte loss schacklarna längst ut på Y-bommen men det hjälpte en annan kille till med.

Till slut var det dags att på egen hand lägga ut från bryggan, positionera sig i vattnet utanför hamnplan som ligger nästan mitt ute i farleden, tassa runt på båten och fiska upp fendrarna, cirkla runt utan att vara i vägen och vänta på min tur.
Under tiden jag cirklade runt höll jag ett vakande öga på båten före mig och när "vaggan" skulle vara på väg ner i vattnet igen.
Då kom naturligtvis en hel armada med långsamma segelbåtar och snabba motorbåtar från Hammarbyslussen, körandes åt mitt håll.
Men så var "vaggan" på väg ner, det var min tur och det dök upp en bra lucka. Jag gasade iväg tvärs över farleden, saktade ner och gled mjukt som en smörkniv rakt in mellan uppfångningsarmarna.
Runt räcket på hamnplan stod naturligtvis nästan varenda jävla båtgubbe i klubben och flinade när "vaggan" vinschades upp med mig och min båt. Slipplansbasen sa: "-Du, det var inte mycket plats mellan dom där uppfångningsarmarna och båten står perfekt i den. Snyggt!".
Det var ju bara att bocka åt publiken och spela lite nonchalant avslappnad. Jag var SÅ mallig och nu bloggar jag om det.

Så mallig är jag.

Ändå tycker jag att dessa två dagar varje år är så himla roliga trots att jag haft ångest över dom flera veckor i förväg. Det är skitkul att se när den megagigantiska kranen svingar alla stora båtar som strandsatta valar över uppläggningsområdet för att sen säkras på bockar. Då står vi en 15-20 personer och stöttar båten på sidorna medan det skruvas och trixas med en uppsjö olika stödanordningar. Alla har det på sitt eget lilla vis. Vi fryser, springer fram och tillbaka, dricker termosdryck och försöker se kunniga ut.

Det fanns så goa och snälla "gubbar" som gärna hjälpte till eller snackade en stund. Visst var det en del sura veteraner också som vet allt, sitter i styrelsen och bestämmer och gärna pekar med hela handen åt oss andra klubbmedlemmar. Men det skulle jag också ha gjort om jag var dom. Fast sur och barsk behöver man ju inte vara.

Efteråt kommer en båtgubbe fram och erbjuder mig att låna hans högtrycksspruta.
"-Passa på nu innan skiten torkar in", säger han. Imponerad över erbjudandet står jag för första gången i mitt liv och högtryckssprutar bort skiten från skrovet.
Jag trodde att killar aldrig lånar ut sina kraftleksaker. Fel av mig.

Min syn på att bära burka/niqab.

Både igår kväll och nu på eftermiddagen tittade jag på Uppdrag Gransknings (UG) reportage om "burkafrågan". Jag sätter frågan inom situationstecken för att det enligt mig är så många frågor i den "frågan".

Varför bär dessa kvinnor burka?
Mina funderingar ser mest ut på följande sett. Vad kan en kvinna vinna på att gå täckt från topp till tå?
Osynlighet. Men samtidigt uppmärksamhet. Hennes utseende blir raderat och hennes ansiktsuttryck dolda. En kvinna i UG, Marianne, beskrev det som att gå i kloster. En frihetskänsla. Det måste vara att som individ ta ett kliv ut ur samhället och bli identitetslös. Bara hennes röst blir kvar och med enbart den kommunicerar hon med samhället. Lite som att leva enbart på nätet och bara blogga eller chatta med omvärlden.

Visst kan alla kvinnor önska att vi slapp vara ett utseende och därmed onekligen bli bedömda av var och en som ser oss. Hela vårt yttre, inklusive kläder, signalerar så mycket på både gott och ont. Men det gäller för både män och kvinnor i en utseendefixerad värld.

Många väljer olika vägar att osynliggöra sig själva eller ta avstånd från sitt utseende.
Att trä ett polyesterskynke över sig kräver säkert ett stort beslut och det kräver nog mycket styrka att fortsätta leva så trots omgivningens negativa reaktioner. En energi som kan användas till större saker.
Eller så är det rädsla och feghet.
En personlig kapitulation skulle krävas av mig för att göra likadant.

I samhället ser ingen VEM hon är. Trots det ser vi alla på henne och låtsas sen att vi inte tittar. Men vi vet att hon gjort ett extremt religiöst val och det är kanske den uppmärksamheten hon vill ha. En lite klick likasinnade kvinnor beundrar och stöder henne i sitt beslut och hennes vardag. Kanske finns där en man och familj som höjer henne till skyarna för hennes fromma religiösa val. Det är en enorm bekräftelse. Som en egen lite gerillaaktion i klass med militant veganism.

Islam kräver ingenstans i sina texter att en kvinna ska bära just niqab. En Imam påpekade dessutom att Islam uppmuntrar alla muslimer, män och kvinnor, att försörja sig så mycket som möjligt och anpassa sitt liv till det. Att bära niqab försvårar onekligen det, enligt Imamen.
Ändå gör hon detta religiösa val. Det är som en kufisk sekt inom islam.
Jag kan inte förstå eller respektera detta. Men det finns många former av extremt sektbeteende jag känner likadant inför.


Vilka rättigheter och skyldigheter ska en kvinna klädd i burka ha?
Samma som alla andra medborgare naturligtvis. Det är tillåtet att tycka och tänka som man vill. Det ska vi vara jäkligt glada över, Om de konservativa tendenserna fortsätter så kommer fler och fler restriktioner införas för att begränsa människor val att uttrycka sig själva. Var och en har rätt att gå klädd som den vill. Till och med gå med i en sekt.


Hur ska samhället agera i frågan?
Däremot tycker jag att skolor, arbetsgivare och tex föreningar ska ha rätt att säga nej till extrema uttryck som tex nazistuniformer, nudister, burka och annat som får andra människor att förlora förmågan till vanlig demokratisk kommunikation
Det innebär också att om en kvinna inte kan få ett arbete för att hon vill bära burka så ska hon heller inte kunna få någon arbetslöshetsersättning. Jag anser att hon gjort ett eget val baserat på religiösa grunder. Det valet ska inte samhället ersätta ekonomiskt.

Från början var det exklusivt att ha en egen vacker fru, dold för alla andras ögon, klädd i burka. Endast en riktigt rik man hade råd att sätta sin fru på en sådan isolerad pedistal. Vilken ära för den kvinnan. Som med alla exklusiva företeelser blir det sen trender för den mindre förmögna massan. Så visst, har man råd i Sverige att låta frugan slippa arbeta, varför inte iklädd en burka också?

Om en man kommer in på banken för ett uttag iklädd svart mask med hål för ögonen enbart, hur reagerar du då?
Om en kvinna iklädd burka kommer in på banken och ska ta ut sina pengar, hur gör du då?
Ber om legitimation kanske? För att verifiera den legitimationen måste man kunna se ett ansikte.
Vem är kvinnan under burkan? Är det verkligen barnets mamma som hämtar från skolan? Hur gör hon vid passkontrollen? Hur gör hon när hon följer med sitt barn till sjukhuset?
I vissa situationer måste du visa ditt ansikte.

Vårt ansikte visar ju trots allt vem vi är, vilken identitet vi har. Det kommer man aldrig undan.

Ska Sverige följa Frankrike och Belgiens mönster och införa förbud mot att bära burka?
Mitt svar är plättlätt.
Nej.

Det verkar rätt jobbigt att leva med niqab/burka. Jag tror inte Gud tackar någon för det.
Min åsikt är ändå att det är fegt att dölja sitt ansikte när man rör sig i samhället. Michael Jackson var sjukt weird, demonstranter i svarta masker är fega som inte står för sina åsikter och kvinnor i burka hamnar någonstans där emellan. Enligt mig.

Vilket jävla mörker!!!!!

Nu blir det svordomar.

Helvetes jävlar skit!
Fan också!
Aprövsmörker everywhere!
Fucking shit asså!
Arselparsel!
Idiotfanskap!
Avskum, läbbig och dum!

Det är ingen mening alls med att vräka ur sig följande ord.
Ingen mening heller med att skriva ut följande ord.

Det blir på inga vis bättre.

Lite skönt var det en kort stund.
Men sen är det mörker igen.

Jag är sur.
Jag är sjuk och matt.
Jag är trött.
Jag vill inte tänka positivt.
Jag tror på allvar att jorden ska gå under och jag skiter fullständigt i det.

Badrummet måste städas och ugnen ser ut som om grannen varit inne och spytt i den.

Fy fan vad jobbigt. Jag liiiider. Der är jättesynd om mig. Faktiskt.

Framåt mars-april blir det bättre.
Det kanske rent av känns bättre imorgon.

Vinterhalvåret kan dra ballen i gruset, vad mig anbelangar.
Aaarghh!

Jag trallar på svordomsvisan. Du vet den som Magnus å Brasse sjöng.
Det känns marginellt bättre.

Bloggstatistik

Inspirerad av en annan bloggare kollade jag för några dagar sedan in funktionen om min statistik på min blogg. Jag kände inte till att jag kunde göra det, men man lär sig alltid något nytt.

Bland annat kunde jag se att 1407 gånger hade någon öppnat ett sida på min blogg. Det var en trevlig överraskning med tanke på att jag var helt övertygad om att endast familj och vänner läser. Nu är det 1500 gånger.

Sedan kan jag se från vilka webbplatser folk kommer ifrån. Metrobloggen, Facebook och någon enstaka annan blogg t.ex. Jösses vad mallig jag blev.

Inte nog med det, jag kan även se vilka länder mina läsare kommer ifrån. Vad sägs om 36 sökningar från Rumänien, 318 från USA, 18 från Malaysia och endast 2 från Finland? En del andra länder fanns också med.

Till sist vad folk söker på för ord när dom hamnar på min blogg.
Regnbågssex, fleece outfit, Anneli* rysare tavla, fruktansvärt kissnödig, ignorera förfrågningar från, svampmoln, vem är damen i vampire diarré och tele2 reklam dildo. Plus en del författarnamn förstås.

Jag ville bara skryta lite.

Jag och biblioteket är kompisar.

Att läsa är underbart!

Men det blir dyrt att köpa alla böcker jag vill läsa. De böcker jag köper är mest i pocketformat men det blir ändå några hundralappar varje månad.
Därför försöker jag låna mera böcker. Speciellt dom som jag tror att jag inte kommer känna en tvångsmässig vilja till att äga.

Några avancerade alster har jag inte lust med. Det ska gå fort, vara lustfyllt och lättsmält. Det är det som gäller nu. Nobelpristagare göre sig icke besvär i mitt hem för tillfället.

Dessa böcker har varit mer eller mindre läsvärda:

* Steffen Jacobsens Passageraren är en deckare med en ganska ovanlig polis. Pigg, hälsosam och lyckligt gift. Spåren från ett mord leder vidare till en försvunnen kvinnlig tävlingsseglare och ett antal förmögna seglingsintresserade vänner.
Just stunderna på havet och segelbåtarna gjorde den här deckaren till något speciellt för mig. Plus att jag gillade kommissarien Robin Hansen. Köpepocket och läsvärd.

* Becca Fitzpatricks Hush, hush. Fallen Ängel på svenska. 16-åriga Nora får en ny klasskamrat, Patch, som hon känner sig egendomligt dragen till. Samtidigt börjar flera märkliga händelser inträffa. Någon förföljer henne och hon känner att något är fel med Patch och han är farlig.
Den här boken har jämförts med Twilight och det är inte så konstigt kanske. Jag tyckte inte den var så speciellt bra och blev aldrig riktigt engagerad. Trots det läser jag del 2. Men omslaget var snyggt och får extra utrymme just därför. Bibliotekslån, som tur är. Kanske läsvard ändå.

* James White Evigt Liv. Det här är en sciencefiction roman, ganska kort, om Ross som vaknar upp från sitt nedfrysta tillstånd och upptäcker att han är den sista människan på jorden. Han har en hel flotta av olika robotar till sitt förfogande, vars enda uppgift är att skydda hans liv, allt mänskligt liv och följa hans order.
En fantastiskt spännande och överraskande bok som sträcker sig över miljontals år. Den är lånad av min syster och rekommenderas varmt. Om du får tag i den vill säga. Boken är från 1975 och jag tror att författaren har med sjundedagsadventisterna att göra. Men det gör inte mig något.

* Lily Priors Ardour är en magisk saga, fantasy, om mulan (Ja, en åsna!) Gezabel som blir hovlöst förälskad i en man som i sin tur blir sjukligt kär i Fernanda Ponderosa. Ett magiskt oväder far över byn och all sorts kärlek spirar i dess spår.
Den här boken var mycket rolig, galen och vackert poetisk. Secondhand, engelsk pocket. Mycket läsvärd.

* Laurell K Hamilton har varit en återkommande författare det senaste året. Jag har väl läst 20 böcker av henne hittills och de flesta är om Anita Blake. Nu har jag även börjat på hennes andra serie om Fairy Princess Merry, Meredith Gentry som arbetar som privatdetektiv i L.A. Hon lever under ständigt dödshot och är därför omgiven av sina begåvade, unika och vackra livvakter, även dom féer.
Återigen en hjältinna omgiven av sexiga män som delar hennes säng. Dom här går dessutom på ett schema för hon måste till varje pris bli gravid och rädda sin plats som tronföljare. Det här låter helt sjukt men Laurell skriver verkligen bra. Hon kan få ihop en spännande historia och hon kan verkligen det här med att skriva utförligt om mindblowing sex. Låneböcker som jag rekommenderar om man gillar fantasy och sexhistorier.

* En annan vampyrserie jag tyvärr började på är Richelle Meads Vampire Academy, Frostbite och Shadow Kiss. Lissa Dragomir och Rose Hathaway är bästa vänner på vampyrakademin. Men Rose är även Lissas livvakt, damphir och halvblod. En blandning mellan levande vampyr och människa. Ett krig utspelar sig mellan döda och onda strigoivampyrer och levande, magiskt begåvade moroivampyrer.
Det här är lättsam vampyrunderhållning för ungdomar och har jag väl börjat på en serie så är det svårt att sluta. Däremot kan jag utan problem vänta till nästa boktillfälle dyker upp och det är skönt för mig men ett sämre betyg för böckerna.

* Till slut blir det en annan fantasy serie. Carrie Vaughns Kitty-böcker. Det har hittills kommit ut 8 böcker om Kitty Norville. Hon är nattpratare på radion i Denver. Hon är också en shapeshifter, werewolf.
Ironiskt med namnet Kitty, eller hur. Men så är hela serien. Fyndig, rolig, smart och spännande. Hon bestämmer sig för att komma ut under sin talkshow på radion i första boken och flera ringer in och berättar att dom finns. Vampyrer, häxor och shapeshifters. Sen rullar hennes liv i oväntade riktningar genom bokserien, som t.ex. via TV-shower, vittnessmål i Kongressen och magiska shower i Las Vegas. Dom här sträckläste jag och var tvungen att köpa. Jag rekommenderar dom verkligen.
Tyvärr är det som vanligt töntiga omslag men det är smällar man får ta. Amerikanarna och deras föreställningar om hur bokomslag ska se ut är sorgliga.



Tre böcker är på väg till mig och min brevlåda just nu. Under tiden jag väntar läser jag Jane Austens Northanger Abbey på engelska. Den avancerade äldre sorten av engelska och det tar alldeles för mycket tid och energi för att jag ska komma in i slukartempo.

Det här med dildosar....

Har du sett Tele2 reklamen med försäljarkillen som tror han är på ett homeparty hos en massa köpsugna kvinnor för visning av deras nya telefoni-paket?
Man fattar ju naturligtvis att brudarna tror att det är ett DildoParty. Lite söt och smårolig är den. Till och med minsta sonen fattar den.

Senast vi såg den sa han, apropå, att han nyligen sett en dildo för första gången i verkligheten. Lite nervöst frågade jag "-Jaha, var då någonstans?" samtidigt som jag undrade om jag varit slarvig med att gömma min egen.

Jag bör kanske infoga här att jag inte tror på att hålla sexrelaterade ämnen hemliga för barn. Frågar dom så svarar jag. På allt.
Jag har lånat min mammas metod och den bestod bl.a i att vid en viss ålder skaffa en rolig bok att glutta i. Mina fick Emma Hambergs bok "Kärlek och 6: från pirr till petting". En väldigt kul, avspänd och bra bok.
Däremot vill jag att mina egna prylar ligger väl dolda. Lite privatliv är bara nyttigt. (Yeah right! Men blogga går bra?)

Sonens real-life-experience är en klassiker. Han hade varit ensam hemma hos sin pappa och hans flickvän när han hörde ett egendomligt ljud. Ett surrande och snabbt trummande liksom. Efter en stunds sökande hittade han källan. En, enligt hans egna ord, purpurfärgad dildo i full gång på egen hand. Han stängde helt frankt av den lite försiktigt i ena änden.

Nu var min nyfikenhet stor. Inte på själva dildon och hur den använts utan mer hur han såg på saken.
"-Vems var den då? Var den pappas?"
"-Nä, den var nog tjejens. Vad ska pappa med den till?"
Här hade jag massor av idéer, som till exempel att slicka på den och kalla den Thomas, men dom kan jag väl behålla för mig själv.
"-Vet du vad den används till?"
"-Ja, det är klart jag vet."

Orsaken till att den kunskapen inhämtats kallas "storebror-och-lillebrors-effekten". Om den stora brodern vet något smaskigt eller läskigt så delar han gärna med sig av det till den vetgiriga lilla brodern.

Den stora brodern hittade för många år sedan en avlång sak under min huvudkudde (Jaja, det var efter en kväll som jag, hög på endorfiner, inte orkade gå upp och lägga den på sin avsedda hemliga plats. Okey?) och han frågade lite tveksamt: "-Mamma, vad är det här för något?".
Inombords kved jag generat, men utåt sett svarade jag lite coolt: "-Det är en dildo. En del kvinnor tycker om att onanera med en sådan. Det är istället för en snopp om man t.ex. inte vill ha någon man.".
Självklart blev jag sedan tvungen att förklara vad onanera var. Tillfälligt förlorade han nog respekten för mig en tid, men i samband med sin egen pubertet kom nog en viss förståelse tillbaka.

Om du nu skulle tycka att det här var genant att läsa så är det ditt problem.
Om du kanske skulle tycka att jag lämnar ut mina barn så har dom läst det här inlägget.

Minstingens reaktion var: "-Vaa, har DU en??? Uuusch!!!".
Tonåringen läste utan att röra en min men ignorerade ett sms, som han vanligtvis avbruter ALL aktivitet för att läsa, och det tar jag som ett gott betyg. "-Ja, men det var väl okay.", sa han.

Det blir ingen bild idag, så det så!