Det är så svårt.
Jag är för arg helt enkelt.
Meditation.
Jag kan inte meditera. Det är helt omöjligt för mig att tömma mitt sinne och slappna av. Antagligen behöver jag, om någon, kunna meditera. Och slappna av.
Slappa däremot är jag bra på. Men det är tydligen inte samma sak.
Känna kärlek till sin nästa.
Min första tanke är att det är dravel och jäkligt lätt att säga. Men innerst inne vet jag att det är så det måste vara. Det hjälper föga att veta om det. Folk är fan inte kloka och dom är så förbaskat jobbiga. Ibland.
Hur många klarar det där? Jag avundas dom som kan, samtidigt som jag tror att dom ljuger, för både mig och sig själva.
Känna ödmjukhet.
Vad är det? Hur känns det?
Du ser, jag har långt kvar att gå.
Döm inte andra.
Även där suger jag. Jag dömer människor hela tiden. Det är som en psykisk sjukdom jag lider av. Och jag mår pyton av det, jag vet. Jag är full av fördomar och kämpar mot dom varje dag och det går inget vidare.
Men hallå, träffar dessa "icke dömande människor" andra människor? På stan? I tunnelbanan eller på bussen? På bion eller på Konsum?
Nä, det går inte, jag blir så irriterad ibland.
Man ska nog bo i skogen eller gå i kloster för att kunna älska alla människor.
Sträva efter frid i kropp och sinne.
Det är lika lätt för mig som att hitta Tomtens verkstad. Jag har varken råd eller tid att åka på retreat, spa, soulseeking-journey eller meditationskurs varje månad.
Frid? Ja, när jag får vara ifred.
Jag behöver hjälp. Finns det någon galaktisk ängel, själsguide eller kärleksmentor ledig som vill ta sig an ett svårt, utmanande och nästan hopplöst fall?
You know where to find me.
2 kommentarer:
Jaa-a, du, inte är det lätt att älska din nästa, speciellt om de är intrigmakande, beräknande, manipulativa assholes. Där spricker min humanistiska syn på människoroch omvärld.
Jag anser mig vara något så när ödmjuk och humanist, men då även solen har sina fläckar, så har ack jag det med... ;)
Jag brukar tänka och intala mig själv att det alltid finns en orsak till varför människor beter sig på ett visst sätt. Dock är jag benhård med att dessa orsaker inte ska användas som ursäkter till att fortsätta bete sig så, vilket alltför många gör och får dessutom göra det med omgivningens goda godkännande.
Det är då min humanistiska fasad krackelerar och jag blir rabiat.
Fördomar har alla. Det är bara vi klarsynta människor som vågar erkänna för oss själva och andra att vi faktiskt har dem. ;) Det är när man gör fördomarna till sanningar man ska reagera och fundera på vad man håller på med.
Man kan tycka om/älska många, men tyvärr(?) inte alla. De är dessa andra jag undviker, så slipper jag ödsla så mkt energi på onödiga individer. Det är dock inte alltid lätt, speciellt om man har oturen att ha en sådan till arbetskamrat... Det är då jag försöker vara så gudsfruktig att jag vänder andra kinden till (eller är det hela ryggen...?) och tänka att "hon hade det säkert jobbigt i morse när hon klev ur sängen...", eller ngt... ;)
Ja, inte är det lätt att vara människa alla gånger... :), men jag beundrar Moder Theresa/Gandhi -typen. tänk att kliva omkring och bara känna harmoni och älska allt och alla hela tiden. Sprida kärlek, även till de som sticker kniven i ryggen på en. Man skakar av sig det och ler, oberörd. Hualigen vad skönt. Personligen vill jag slå dessa på käften, eller sänka dem med min vassa och elaka tunga, men då jag, som sagt var, är humanist/pacifist så tänker jag att det är fel att slå, även odjur.
Jag är så underbart självgod.. haha!
Jag känner verkligen igen den motstridiga känslan, när jag å ena sidan vill slå ner en massa puckon och å andra sidan försöker vara en fredlig och god människa.
Det är svårt att vara en reflekterande människa.
Det vore så mycket lättare om jag gav fan i att tänka och bara gör som jag vill.
Men då blir det blogginlägg från kåken. :-D
Och så tror jag på karma och godhet, trots allt.
Jaha, då var jag där igen.
Det är svårt att vara en reflekterande människa.
Skicka en kommentar