En gnällig, pessimistisk bitterf***a.

Ett flertal personer har de senaste dagarna påpekat att jag, med jämna mellanrum, kan beskrivas med ovanstående ord.
Nu vet jag att dom gillar mig, kanske rent av älskar mig, ändå men det är alldeles för lätt för mig att uppslukas av det där negativa tillstånden och jag måste verkligen arbeta på att ta fram de mjuka, glada och optimistiska sidorna hos mig också. Jag ska fokusera på det goda nu.

Det här är anledningar för mig till att känna glädje.

Jag är mor till två fantastiska söner och jag är stolt över dom.
Jag har en familj och släkt som är roliga, smarta, snygga, spännande och intelligenta.
Jag har väninnor som älskar mig för den jag är. Helt fantastiskt!
Jag är snygg i håret.
Jag kan försörja mig och mina barn.
Jag bor i en fredlig och rik del av världen.
Våren och sommaren kommer med stormsteg.
Det finns så mycket bra musik att lyssna på och bli glad av.
Jag kan när som helst gå iväg en bit till skogen, krama några träd, sitta i mossan och tänka.
Det finns choklad.
Jag möter så mycket spännande människor nästan varje dag.
Det går att dricka vattnet i kranen. Det är till och med riktigt gott.
Snart kommer det med nanoteknikens hjälp vara möjligt att kunna vaccinera sig mot många dödliga sjukdomar.
En varm dusch eller ett varmt bad.
En gosig katt.
Alla böcker jag har kvar att läsa.
Alla de böcker jag älskat och kan läsa igen.
Se en riktigt bra film.
Det finns så många vackra färger.
Kramar och kyssar.
Orgasmer.
Antalet riktigt fattiga människor minskar lite, lite för varje år som går.
Alla underbara människor jag inte trodde fanns men som jag ändå möter.
Att sitta vid havet och se mot horisonten. Epic!

Jag har svårt att förlora.

Jag är nog en tävlingsmänniska.

Inte så att jag jämt ska tävla, mäta eller spela mot andra, utan mer en fråga om att jag har rätt och vet bäst. Jag klarar alldeles utmärkt att förlora i spel och andra tävlingar. Mitt ego hänger inte på sådant. Det är mer socialt jag hatar att förlora.

Att en bevisligen okompetent manipulerande idiot vinner över mig i ett socialt sammanhang får mig att skära tänder. Och när personens entourage består av vilseledda kvinnor som sopat banan framför idioten och satt häxmössan på mitt huvud, då blir jag ursinnig.

Kvinnor som aldrig ifrågasätter en ständigt lismande, komplimerande, okunnig och slemmig torsk i en brödrost. 

Jag är en häxa, bitch, whatever men en relativt god och bra sådan. Jag har redan en häxmössa i lila och behöver inte er felmonterade, missuppfattade variant på svart partyhatt i papp.

Gå ner på knä, be om ursäkt och så är det fru häxa för dig, thank you very much.

Ja, det var fortsättningen på det senaste, onsdagens, inlägg. Vi förlorade slaget! Och jag har haft jävligt svårt att bita i det sura fucking äpplet. Aaarrrgh!!

Jag har stundtals svurit, muttrat och pratat för mig själv under flera dagar. Men nu är det dags att gå vidare. Min belöning är vetskapen om att dessa stackars kvinnor ska arbeta med denna amöba och att en av dom delar avkomma och fritid med ett evolutionens skämt.

Bilden av Richard Hescox i dagens inlägg har jag lånat från www.fantasygallery.net/hescox. Den föreställer Morgana eller Morgan le Fay. Ni vet, hon som i en del legender ses som Kung Arthurs antagonist och "trollpacka till kvinna" och jag jämställer mig på inga villkor med henne men bilden visar hur jag önskat att det hade gått.

Inför en strid är det viktigt att se över sina vapen...

.....och slappna av. Gärna stretcha lite.
Putsa dina skor, lägg ner extra tid på den skrud du ska bära. Det är viktigt att den ger rätt signaler som respekt och kanske vördnad. Avundsjuka och rädsla är inte helt fel känslor att uppnå hos sin fiende. (Jag vill egentligen inte använda ordet fiende då det lägger en för stor betydelse på personerna ifråga.)
Sen är det dags att fundera över vilka allierade du har med dig. Vilka drag kan dom tänkas göra? Kommer dom ta egna initiativ? Vilka kommer stå brevid dig när det hettar till och kanske ser mörkt ut?

Till slut. Var beredd på att alla andra kan komma att fly fältet när striden är som blodigast. Enligt min erfarenhet är dom mest högröstade stridskamraterna dom som sjappar först och du ser bara ryggen på dom när dom med blixtens hastighet lämnar dig ensam med fienden. Men det är då det är som roligast. Med mod i barm strider vi för dom som inte vågar ta den själva och kanske fienden tvekar när du ensam och vrålande står kvar.
Vem vågar slåss mot en galning?

Barn av Kalla krigets dagar.

Jag har inte ro att läsa. Det känns konstigt och det är ovanligt att jag inte har en bok jag längtar efter att krypa i säng med.
Istället har jag ägnat mig åt navelskåderi. Jag anser att jag uppnått en ansenligt hög ålder och därmed visdom.( Mängder med självironi, kära du.) Faktum är att jag är rätt imponerad av att ha levt drygt 40 år. Jag tror det tillhör åldern att fundera så här och det är säkert jämförbart med både tonårsgrubblerier och potträning.

Jag är uppväxt under hotet av kärnvapen, en känslig balans, i det Kalla kriget. USA har sina kärnvapen kvar fast "nedmonterade" och Sovjets kärnvapen ligger och dammar i läckande bergrum eller säljs till högstbjudande på Ebay, kanske.
Idag har Israel, Pakistan och Indien egna kärnvapen.

Det här har hänt, inte nödvändigtvis i kronologisk ordning, i världen och jag är fascinerad av att ha fått följa det. Det har satt sina spår i mig och bidragit till min världsbild, min moral och den livsåskådning jag har.

Jag föds och musikalen Hair har premiär, förlängd föräldraldighet, pappaledighet som knappast utnyttjas, Kuwaitkriget, kriget i Afghanistan, Idi Amin, min farbror får 12 år för knarklangning till kändiseliten i Stockholm, Berlinmurens fall, Hollywoodstjärna blir president i USA, Margaret Thatcher, svälten i Etiopien, Falklandskriget, Gorbatjovs Glastnost, internet föds, Olof Palme mördas, Kalla kriget svalnar och upphör, Sovjet upphör och ersätts av kapitalistiska oligarker i Ryssland, alla har mobiltelefon, Irakkriget, HIV, Indiens högutbildade medelklass är störst i världen, jag får 2 söner och skiljer mig, kriget i Rwanda, Estonia sjunker, Jugoslavien slittras och det blir krig i Europa, Kina på väg in i en kapitalistisk värld, Tjeckoslovakien blir Tjeckien och Slovakien, Hong Kong blir kinesiskt igen, apartheid i Sydafrika bekämpas och Nelson Mandela friges, svensk infrastruktur säljs och läggs ut till lägsta budgivare, Asiens galopperande ekonomiska framgång, barn Disneyfieras, Sydafrika får en svart ledare (igen) och en svart biskop, svenskar råkar ut för sin första naturkatastrof på semester i Thailand, Al-Quaida och Usama Bin Ladin, USA i ekonomisk kris väljer en öppet svart president, Island i ekonomisk kris väljer en öppet lesbisk regeringschef, rökförbud på allmän plats, kvinnlig homosexuell ärkebiskop i Stockholm, sociala nätverk som Facebook larmar världen om jordbävning på Haiti, Spotify och snart krig i Afghanistan och Iran(?).

Mycket, mycket mer har hänt men jag kommer bara inte på det nu. Det här är vad jag har funderat på idag.

P.s. Bilden påminner lite om hur jag känner mig när jag tar på mig mina för trånga jobbarbyxor. Det väller över på mitten som ett svampmoln. D.s

Turkar?

Jag vill yttra mig lite om senaste dagarnas debatt om Riksdagens beslut att anse att Turkiets utövat folkmord på armenier, syrianer, assyrier och greker för 100 år sedan. 2 miljoner människor dog och det är rätt många.
Jag tycker det är folkmord. Det har skett på många andra ställen i världen och fortsätter ske på många ställen i världen. Skit är skit och ska kallas vid sitt rätt namn. Skit.
Varför hymla?

Dagens turkar och kurder är inte skyldiga men borde erkänna sin historia som innefattar folkmord.
Riksdagen borde kanske syssla med annat än kategorisera historiska händelser. Å andra sidan representerar dom folket, som består av invandrare, och tar upp aktuella frågor.
Turkiet vill bli medlemmar i EU. Turkiet har ingått en överenskommelse om att "normalisera förbindelserna" med Armenien nyligen. Dom städar i garderoben innan EU går husesyn. Alltså är det jävligt aktuellt att snacka om vad Turkiet sysslat med under modern tid.

Nu är Erdogan besviken och förbannad på Sveriges Riksdag för att vi tyckte till offentligt. Det har stört de diplomatiska relationerna oss emellan och Carl Bildt har fullt schå att klappa om honom och säga att Riksdagen varit dumma och inte vet vad dom pratar om. I Fittja sliter turkiska män sitt hår och anser sig vara kallade mördare av Sverige, enligt DN.

Det enda jag ser och hör är män som gnäller om stolthet, kultur och generationslånga kukmätningar som tyvärr drabbar oss kärringar och barn. Jag vill inte vara med om det längre. Håll käften!

Kan ni ge er lite. Det här var 100 år sedan. Vatten har runnit under många tyska, ryska, amerikanska och afrikanska broar (för att bara nämna en bråkdel) och vi går vidare. Men krig är förjävligt och folkmord är förjävligt. Det måste tas upp och kallas vid sitt rätta namn. Jag kan inte ta hänsyn till mäns sårade egon (för det är bara män som reagerat så starkt i media) utan fördömer alla dessa händelser.
Ergodans stolthet skiter jag fullständigt i.

Jag är glad att vår Riksdag gjorde det öppet. Dom borde göra det med fler krig/folkmord. Fler länder borde göra det. Lugnt och stilla besluta: "-Vi anser detta ha varit ett folkmord och fördömer härmed det. Vi kan inte acceptera handlingar som dessa, varken förr eller senare. Ej heller i framtiden." Ska ni leka i våran sandlåda så får ni inte slåss.

Krig är inte en enskild angelägenhet som bara berör stridande parter. Det berör oss alla i den globaliserade ekonomi vi lever i år 2010. Världen är så liten så.

Och männen grupprunkar, sköter politiken och ekonomin medan kvinnorna shoppar och tittar på Hollywood Fruar.
(Ja ja, jag vet att jag tog i lite väl mycket där på slutet.)

Fuck You!

Här kommer en snutt från YouTube med Lily Allen. På jobbet sitter jag och nynnar på den här vassa och glada lilla slagdängan då och då. Jag valde ett klipp med text så du kan sjunga med. Man kan välja att rikta sin sång till vilka översittare och idioter man tycker verkar lämpligt för tillfället. Du kommer genast att känna dig bättre, jag lovar, och hon är så söt att titta på. Är det inte en William Morris tapet i bakgrunden? Vansinnigt snygg tapet.

Skitkul och uppiggande!

Lyssna, hakjucka och förundras. Kanske får du en del roliga minnen också?

Tänk positivt, tänk positivt.....

Huvudet snurrar och jag har massvis som måste göras, förväntningar och åtaganden sliter i mig från många håll. Jag djupandas och försöker tänka positiva tankar.
Solen sken igår, kanske även idag. Fåglarna kvittrar och det är ljusare längre på kvällarna. Smältvatten droppar ("-Och det blir skithalt och jag håller på att slå ihjäl mig.") och jag kommer närmare marken där jag travar ovanpå 3 dm snö. Det finns så mycket bra musik att lyssna på, mp3n går varm och på Spotify utnyttjar jag varenda abonnemangskrona. Jag ser fram emot att B och jag ska gå på konsert med Josh Rouse på Debaser på tisdag. God mat, ett par glas vin och bästa vännen. Kan det bli bättre?
Sen blir det båtresa med J nästa fredag. ("-Där kan det gå hur som helst med båtfyllon, bakfyllon och knäppa arbetskamrater som ska med. Varför hoppar jag på sånt där?".) Jag tror och tänker att det ska bli skitkul. Jag och J kommer ha kul iallafall. Vi ska gå till baren och titta på Färjan-Håkan, som om han vore ett djur på zoo. God mat, ett par glas vin och bästa vännen. Kan det bli bättre?
Jag har två fantastiska barn ("-Varav ett skolkat i 7 dagar! Fantastiskt!") och dom är en ständig källa till glädje ("-Tjena!") och jag älskar dom djupt och heligt. ("-Suck!") I helgen är jag barnfri och kan göra som jag vill (-"Du ska jobba! Jobba! Jobba!") och jag har lite sovmorgon.
Jag ska köpa en ny blus. Väldigt färggrann. ("-Men du har ju inga pengar kvar?") Och jag tycker det är så roligt att klä upp mig ("-Nu får du ge dig. Sen när då?") och vara lite fin.
NU FÅR DU FANIMIG HÅLLA KÄFTEN!!! Jag försöker tänka positivt här. Kan du knipa och sluta negga för mig hela tiden!!!
Var var jag? Jo, allt känns bra och den här dagen ska bli en skön, ledig och underbar dag.

I Love You Phillip Morris

En ledig söndag ska man ägna åt att softa och umgås tycker jag. Men gårdagen ägnade jag åt att tvätta, dammsuga, torka golv, skura badrummet och damma lite här och var. Sen var jag helt slut.
Jag hade lovat ungarna ett biobesök under helgen så det vara bara att masa sig ur soffan, där jag kraschat efter städorgien. Vi bestämde oss för ovan nämnda film, eftersom dom är Jim Carey fans. Inte jag dock. Men jag gillade YESman och Eternal Sunshine On the Spotless Mind.

Plotten enligt SF-film. Steve Russell (Jim Carey) är lyckligt gift med Debbie och en mönsterinvånare i staden där de bor. En bilolycka får honom att drastiskt omvärdera sitt liv. Steven inser genom en uppenbarelse att han är gay och beslutar sig för att leva sitt liv fullt ut - även om det innefattar att bryta mot lagen. Stevens nya syn på livet gör att han ganska snabbt hamnar i fängelset. Där tar livet ännu en ny vändning och han blir galet kär i Phillip Morris (Ewan McGregor), en känslosam och lågmäld kille. Stevens hängivelse att få leva ett liv i frihet tillsammans med Phillip driver Steve till fler och flera innovativa brott. Han är beredd att göra vad som helst för att förenas med Phillip utanför murarna och han genomför en rad osannolika rymningsförsök som får omvärlden att häpna.

Dom var väl medvetna om att det var en komedi om två bögar. 15-åringen var lite orolig över att få se "värsta slemmiga bögsexet" men jag bedyrade att det var rätt osannolikt. En kvart in i filmen gapskrattade jag åt en ärtig "doggy-style"-scen där Steve Russel frejdigt smiskade skinkan på sin partner och jag sneglade lite på sonen som satt med hakan och ansiktet nerkört i kragen och blundade vilt. Tanken slog mig att det kanske inte var den bästa filmen att ta med kidsen på men ändrade mig i nästa sekund. Det var en sedelärande film tror jag. Viss manlig sexualitet nedkokad till koncentrerad bögbuljong.
Den pendlade mellan att vara fasansfullt rolig, pinsam och rörande kärleksfull. Rätt många repliker var billiga bögskämt som är typiska amerikanska fördomar. Är det trendigt med manlig sexualitet i Hollywood? När kommer flatfilmerna? Runaways med Kristen Stewart kanske?
En del scener i den här filmen kan bli klassiker. Som den när ambulanskillarna lastar in honom i ambulansen och Steve bestämmer sig för att inte leva en lögn längre och han utbrister. "-I´m going to be gay. A big fucking fag. Do you hear me?".(Eller något liknande.)
När vi kom hem frågade 11-åringen mig om jag tyckte att det var konstigt att han fick tårar i ögonen efter att ha sett filmen. Med svällande och stolt hjärta kramade jag om min son och sa att det inte var ett dugg konstigt. Jag fick ju också tårar i ögonen.
Den var helt klart sevärd. Det tyckte vi alla tre. 15-åringen: "-Den var bra faktiskt men lite pinsam ibland." Ewan McGregor var naturligtvis bra ännu en gång.

Jag tycker till x 3

Vargar, finns dom?
Miljöminister Andreas Carlgren, en man som i mina ögon är märkligt flat, mesig och oinspirerande,(Okey då, en jävla fegis!) meddelande att man kommer ta in 20 nya vargar från östeuropa för att förhoppningsvis berika den svenska vargstammens DNA inom de närmaste fem åren.

Han säger: "Vi har jakten för att öka acceptansen för varg. Om den inte ökar så är det inte möjligt att långsiktigt ha jakt. Det går inte att glädjas över jakten och samtidigt sabotera riksdagens mål att få in nya friska vargar."

Jösses, vilken brasklapp till Svenska Jägarförbundet! Nu darrar dom allt.

Vad menar han med att jakten ökar acceptansen för varg?
Kommer en värmlänning som hatar varg, och dessutom är med i ett jaktlag, genom sitt kikarsikte lära sig acceptera vargen? PANG! Nu är den död! Vad bra att den fanns och att det finns fler att skjuta nästa år.
Jag tror snarare att det här är ett försök att smeka åt tre håll samtidigt. Jägarna, den upprörda folkstormen och Naturskyddsverket & Naturskyddsföreningen.

Jag välkomnar dock alla nya vargar från öst. Känn er som hemma och föröken eder. Men vargahatare har vi gott om och dom kommer nog inte ändra sig. Trångsynt folk gör sällan det. Jag tror att det är inavelsproblem i vissa områden på landet.

Min minsta son frågade mig vad jag skulle välja om jag kunde bli en vampyr, shapeshifter, alv, goblin, Wizard eller andra alternativ jag inte kommer ihåg. Jag svarade att jag lätt väljer shapeshifter men att jag då vill kunna välja vilket djur som helst för stunden och att jag inte bara är bunden vid fullmåns-förvandling utan kan göra det när som helst. Det skulle han också ha valt.

Det är inte lätt för shapeshifters i dessa dagar när man tjyvskjuter varg och legalskjuter lokatt.
För en tid sedan siktades ett vargpar i Uppland där honan var okänd och saknade spårningsutrustning.
Jag hade tagit en break och var på dejt med en ny snubbe.

13-åring dog i tunnelschackt.

Det är inte lätt att vara förälder. Speciellt inte till tonåringar.
Min största rädsla, somliga stunder får jag ångest av tanken, är att dom ska dö. Det vore hemskt att upptäcka att det beror på en tanklös olycka. Men det är väl så barn dör om det inte är av sjukdom eller våld? Olyckor på grund av tanklöshet. Speciellt pojkar gör vansinnigt dumma saker.

Mina söner gör inte som jag säger.
"-Klättra inte där du kommer ramla ner."
"-Nähä, jag ramlar inte." Duns, gråt och tandagnisslan.
Sen säger jag, lätt triumferande så där som vi mammor kan.
"-Vad var det jag sa?"

Men barn är inte dumma. Ibland vet dom att det är dumt, farligt och att dom inte får. Dom gör det ändå.
Man lär sig av misstag och barn måste få frihet att lära. Och jag hoppas alltid att det bara kommer göra ont, inte mer. Ont kan vara bra. Mer är inte bra.

Jag är en riskmedveten mamma som oroar mig mycket för saker som ännu inte hänt och som kanske inte ens är tänkta ännu. Jag tror inte på att låta smågrabbar åka in själva till stan. Jag jobbar där inne och ser att det är alldeles för farligt. Då hänger jag hellre med och håller mig i närheten. Jag tror inte att det skyddar dom från olyckor men det kommer hålla mig på rätt sida av vansinnets rand om den olycksdagen kommer. Men barn måste få utrymme och lösa tyglar. En svår balansgång men tyglar ska dom ha.

Stockholms Stad ska nu se över alla ingångar till tunnlarna för att hindra Urban Exploring av underjorden. Visst ska det vara låst men till slut handlar det om att varje individ måste se var gränsen går, vad jag inte får göra och vad jag inte bör göra.
En del barn är mer risktagande än andra. En del söker risker och har alltid gjort. En del har aldrig tagit ett osäkert steg och faller hårt och snabbt den dagen dom tar en risk.

Jag vet inte vilket barn Gabriel var. Jag tänker på hans mamma Ulrika och jag lider med henne.
Hade jag sett Gabriel och hans kompisar så hade jag låtit dom lära känna mig som den jävla gapkärring jag är.
"-Vad i helvete håller ni på med ungjäklar? Gå därifrån! Bor ni där? Nä, dåså. Ni har ingenting här att göra. Det är farligt fattar ni väl?"
Jag är aldrig uppskattad i den rollen men det ger jag fan i.

Ungar ska inte få göra som dom vill ostört. Kan inte föräldrarna säga ifrån själva så får vi som är i närheten göra det.

Varför tar dom livet av sig?

Det är så många unga, duktiga, kreativa skådespelare, musiker och artister som tagit livet av sig de senaste åren. Heath Ledger, Svullo, Johanna Sällström, Mare Kandre, Alexander McQueen och nu Emil Forselius.
När jag tänker på det är hela min uppväxt kantad av dessa öden. Michael Hutchence(bilden), Kurt Cobain, Ted Gärdestad och många fler.
Tydligen blir man inte lycklig av att leva som känd artist. Det trodde jag inte heller.

Jag tror att kreativa människor är tänkande människor som hela tiden processar känslor, uttryck och tillkortakommanden till en känslosmet som kladdar ner förmågan att känna lätthet och glädje.
Ofta behöver man hjäpmedel, alkohol, nikotin, amfetamin, heroin eller sömntabletter, för att komma ner på noll och se tillvaron som en möjlighet till glädje. För det är det den är. En möjlighet, inte ett löfte om glädje. Den måste jag ju skapa själv.

Hur? Är jag värd det? Vem älskar mig? Är jag värd det? Klarar jag det här? Var jag bra? Är jag värd det här?

Men hjälpmedlen blir skälpmedel som gör skuggorna mörkare och själen tung och livstrött när ruset är över. Det här är så svårt. Orkade ni inte försöka mer? Fanns det inget hopp?

Jag beklagar att det blev så här för Er. Vi har det inte lätt. Många av Er lämnar barn efter Er. Jag fördömer inte, jag poängterar bara.

Våra liv är våra egna att utveckla som vi vill och älska vem och vilka vi vill. Har vi då inte rätt att avsluta det när vi vill?
Jag lever väl inte bara för alla andra. Jag tror att Gud förlåter. Jag är en del av Gud och jag förlåter. Det gör ont som fan och ingen vill bli lämnad av den man älskar. Vi kommer alla från stjärnstoft och till stoft skall vi åter varda. Även stjärnor.
Jag tror på att älta. Och älta lite till med någon som är klarögd. Att se mig från andra hållet kan vara tydligare.

Nä, nu ska jag vända blicken från skärmen, fortsätta mitt besvärliga liv och se stjärnorna i mina barns ögon. Jag vill älska och bli älskad lite till.

Universal love 2 U all.