Rätt ironiskt va?

Lyckocoacher, livscoacher och inspirationstalare gör mig faktiskt förbannad.

Väldigt många människor är olyckliga av olika anledningar men enligt mig mest p.g.a dagens krav på att prestera bra ekonomiskt, socialt och fysiskt. Vi har alla, teoretiskt sett, möjligheter att förverkliga dessa mål i ett av världens mest jämställda länder. Faktum är att vi har så mycket valmöjligheter att det blir svårt, nästan paralyserande, att få arslet ur vagnen och verkligen kämpa för något man blir riktigt lycklig av. Om vi nu klarar av att separera vad som förväntas vara lycka från vad som verkligen ger oss lycka.

Det är här lyckocoachen kommer in, kanske för att det finns pengar att hämta. Och floskler lider vi ingen brist på utan de kan spridas som gödsel på en åker för att odla känslan av lycka.

Lycka är ett flyktigt tillstånd.

Lyckans natur är att dyka upp en kort stund för att belöna oss för ett mödosamt och lyckosamt utfört arbete vare sig det gäller yrkeslivet, relationer eller ett vackert ögonblick. Utan leda, sorg, frustration och ilska skulle vi aldrig känna igen lyckan om den så slog rakt i ansiktet.

Att då ständigt kräva och söka lycka gör att vår förmåga att känna välbefinnande blir mer och mer avtrubbad och kanske rent utav leder till konstant otillfredsställelse.

Är man relativt frisk kommer man känna lycka lite då och då under livet. Hjärnan fixar det där åt oss i ren överlevnadssyfte. Det är väl gott nog?

Jag tror att livet går ut på att arbeta. Möda. Livet är mödan värt. Med arbete, möda, menar jag t.ex lönearbete, barnuppfostran, hygieniska sysslor, förflyttningar och förmågan att tackla de nederlag livet har att erbjuda. Allt de som sker mellan lyckotillstånden. Glöm inte tankearbetet. Kanske det viktigaste arbetet vi har.

Ibland är får man vara lycklig om man är nöjd bara. "Nöjd" är ett underskattat tillstånd. Nöjd och Tillfredsställd är dom småtråkiga systrarna till Lyckan. Eufori är deras fladdriga sällan skådade men åtrådda lillasyster. Den som inget ansvar tar.

Nej, ge mig en olyckocoach istället!

Någon jag kan vältra mig i olyckan med. Gråta, svära och snörvla självömkande med. Att göra det tillsammans med någon annan, som stödjer och speglar alla mina känslor och åthävor, skulle ovillkorligen, för min del, leda till att jag till slut började skratta. För helt plötsligt skulle jag se mig själv utifrån. Och det är en ganska patetiskt snorig syn.

Skratt är också lycka.

Riktig olycka och depression kan ingen lyckocoach bota. Det behövs andra proffs för det. När den största biverkningen är livsleda och självmordstanker duger inte mantran, hjärtformade stenar med visdomsord, lavendelpåsar i solnedgången eller mindfullnessövningar. Då behöver man läkarhjälp.

Så vad gör två djupt olyckliga inspirations- och livscoacher som är gifta med varandra?
Jo, dom tar livet av sig! (Läs artikel ur DN.)

Förlåt mig, men jag skrattar. Hellre det än gråt. Visst är det sorgligt att avsluta två liv på ett så supermisslyckat vis?
Dom delar en tub heliumgas som självmordsvapen. Hållandes varandras händer.
Försökte dom säga några sista ord till varandra?

"-Vi möts på andra sidan."

Med Kalle Anka röst?

Ibland sitter jag där med laptopen på knäna och klickar mig mållöst fram genom cyberrymden. Utanför fönstret skiner solen, fåglarna kvittrar och grannarna rör sig fram och tillbaka genom sina märkliga liv.

Golvet behöver dammsugas.

Jag har säkert 20 ärenden jag skulle kunna utföra och därmed beta av från "att-göra-listan". Ändå sitter jag kvar.

Fångad i något jag misstänker är en flykt. Jag flyr ofta. När jag inte fäktar hellre än bra.

Ofta hittar jag något som uppslukar mig. Som den här dikten av en Ben Naga.

Laptop is an anagram of Apoptl
The Toltec God whose name means “Eater of Days”

Spin free from trite contextual reference
Warp ten through breathless subtextual vortex
Feeling one another up digitally

Laptop is an anagram of Apoptl
The Toltec God whose name means “Eater of Days”

The velvet suit, the evening gown, the orchid
A second glass of wine and a second glance
Maybe a second chance, a slow Spanish dance

A nod, a wink, the key is under the mat
It’s all on line, so we shall have no regrets

Laptop is an anagram of Apoptl
The Toltec God whose name means “Eater of Days”

Dödsdansar!

En kompis berättar att stans bästa dansgolv är i hennes kök när hon diskar och jag känner så väl igen mig i det. Hur jag skruvar upp musiken till max och dansar runt samtidigt som dom där tråkiga vardagssysslorna som diskning, dammsugning och tvättvikning betas av.

Inget slår att komma hem en kväll, när arbetsveckan är över, skala av sig obekväma kläder, hälla upp ett glas vin kanske och bara dansa runt och sjunga högt för sig själv. Ibland blir jag så uppslukad av min  feststämning klockan elva på kvällen att jag vill ringa runt och fråga om någon vill gå ut på någon klubb och dansa. Men 20-120 minuter senare, när mjölksyran pirrar i kroppen och hjärtat bultar så mycket att jag allvarligt börjar fundera på nitroglycerintabletter, är jag väldigt svettig, lycklig och nöjd med att slänga mig i sängen och känna världen snurra. Det är bara en orgasm som fattas, sen så är livet perfekt.

Men så kommer också dom där dagarna när livsledan är som tyngst, mörkast och det nästan är svårt att andas ordentligt. Då sätter jag på musik och låter mig själv vibrera tillbaka till livet. I dom stunderna är hörlurar nödvändigt för att inte störa grannarna och mina barn. Jag börjar med att vagga runt försiktigt för att en stund senare fuldansa för min överlevnad.

Mina katter blir vansinniga. Dom jamar och åmar sig runt mina ben och känner uppenbarligen stor oro för sin matte som far runt i lägenheten, wailar och försöker sjunga med i texter som som jag uppenbarligen inte ännu lärt mig utantill. Lägger jag mig ner på golvet i det läget kommer den äldsta av mina katter sätta tänderna i strupen på mig för att avsluta vad som, i hennes ögon och öron, är en varelse som lider och behöver barmhärtigt avlivas. Mina söner säger att jag låter som en utvecklingsstörd och dövstum, kvidande galning.

Jag älskar att gå ut och dansa! Jag är den där bruden som blundar och dansar utan en tanke på om det ser snyggt ut eller inte. Lite så där som fulla killar gör. Mina kompisar har roligt åt det iallafall.

Musik är lika viktigt för min överlevnad som mat, sömn, sol, orgasmer och alla dom människor jag älskar.

Därför undrar jag om det verkligen är någon mening med att försöka överleva en apocalyps om man inte kan lyssna på musik?