Inget slår att komma hem en kväll, när arbetsveckan är över, skala av sig obekväma kläder, hälla upp ett glas vin kanske och bara dansa runt och sjunga högt för sig själv. Ibland blir jag så uppslukad av min feststämning klockan elva på kvällen att jag vill ringa runt och fråga om någon vill gå ut på någon klubb och dansa. Men 20-120 minuter senare, när mjölksyran pirrar i kroppen och hjärtat bultar så mycket att jag allvarligt börjar fundera på nitroglycerintabletter, är jag väldigt svettig, lycklig och nöjd med att slänga mig i sängen och känna världen snurra. Det är bara en orgasm som fattas, sen så är livet perfekt.
Men så kommer också dom där dagarna när livsledan är som tyngst, mörkast och det nästan är svårt att andas ordentligt. Då sätter jag på musik och låter mig själv vibrera tillbaka till livet. I dom stunderna är hörlurar nödvändigt för att inte störa grannarna och mina barn. Jag börjar med att vagga runt försiktigt för att en stund senare fuldansa för min överlevnad.
Mina katter blir vansinniga. Dom jamar och åmar sig runt mina ben och känner uppenbarligen stor oro för sin matte som far runt i lägenheten, wailar och försöker sjunga med i texter som som jag uppenbarligen inte ännu lärt mig utantill. Lägger jag mig ner på golvet i det läget kommer den äldsta av mina katter sätta tänderna i strupen på mig för att avsluta vad som, i hennes ögon och öron, är en varelse som lider och behöver barmhärtigt avlivas. Mina söner säger att jag låter som en utvecklingsstörd och dövstum, kvidande galning.
Jag älskar att gå ut och dansa! Jag är den där bruden som blundar och dansar utan en tanke på om det ser snyggt ut eller inte. Lite så där som fulla killar gör. Mina kompisar har roligt åt det iallafall.
Musik är lika viktigt för min överlevnad som mat, sömn, sol, orgasmer och alla dom människor jag älskar.
Därför undrar jag om det verkligen är någon mening med att försöka överleva en apocalyps om man inte kan lyssna på musik?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar