Facebook.

Jag är känslig och ambivalent när det gäller Facebook.

Jag gick med för att hålla lite koll på och kontakt med bästisen B som bor på vischan. Vi hinner inte ses så ofta.

Nu är det lite mer än så.




Stundtals orkar jag inte bry mig alls och det kan gå flera dagar innan jag tittar in.
Andra perioder måste jag kolla varje dag, ibland mer än två gånger.

Jag har 57 Facebook-vänner.

Min första tanke var att det kändes vettigast att bara adda sådana som jag umgås med eller har någon sorts relation till. Jag kan nämligen inte vara lätt opersonlig på Facebook utan jag spiller ur mig essensen av mig själv. Jag kommenterar precis som jag samtalar. Mina länkar och statusuppdateringar avslöjar ibland mycket om min person, både positivt och negativt. Därför är det ingen god idé att tex adda chefen eller någon annan socialt känslig person.

Men sen har jag svårt att ignorera förfrågningar från personer som är trevliga men kanske bara är en arbetskamrat som är lätt att prata med. Ibland raderar jag dom efter ett tag och ibland har det hänt att det blir en rolig kontakt.

Min huvudregel är annars att dom som finns på min vänlista ska vara människor som är intressanta och som jag gillar, verkligen gillar, och som jag tror gillar mig och förstår sig på mitt "språk". Annars kan man nog tycka att jag är en jobbig idiot.

Nu finns det några som nog tycker det ändå.

Följande Fejjan-typer vill jag klaga på.

Smygaren.
Du som kollar Facebook varje dag, läser allas statusar och kommentarer, blir underhållen och informerad och sen inte gör några egna statusuppdateringar. Vad fan är det för stil?
En enstaka kommentar i halvåret är bra snålt.

Jag är hemskt ledsen, men du raderas snart bort.

Samlaren.
Du med 500 vänner. Hallå, vad samlar du på? Vad betyder jag för dig? Är det någon tävling, eller? Är du Jill Johnsson eller Lill-Babs? Hur kan du hålla reda på alla? Är du en nätverksbyggare? För vad? Vad förväntar du dig att uppnå då?

Om du dessutom tillhör gruppen smygare, ledsen men du raderas också snart bort. Om du inte är en släkting förstås och jag ÄR speciell för dig.

Sen har vi den hemliga personen.
Det är du som addar mig men där jag upptäcker att jag inte har tillgång till vissa sidor eller funktioner. Du har spärrat mig på något sätt.
Jag tar åt mig personligen och blir lite ledsen faktiskt. Jag tycker att du är speciell och delar min sida med dig. Varför gör du inte det samma?
Händer det inget snart, så sorry.

Den osynliga.
Det är du som gör en förfrågan och sen inte ger ett tecken från dig i form av kommentarer eller inlägg. Ingen interagering alls. Vad är poängen? Är du en samlare också?

Du åker också bort.

Till sist kommer skrytmånsen.
Det är du som ALLTID raddar upp hur duktig du varit idag på din status. Joggat 38 mil, städat hela kvarteret, älskat dina barn alldeles särskilt mycket och frälst hela världen på köpet.
Nu är jag lite elak kanske. Det verkar vara viktigt för en del att pricka av det där duktiga dom gjort. Och jag blir provocerad för jag är aldrig duktig. Det är nog avundsjuka jag känner.
Men snälla, skaffa dig humor, ett liv och en åsikt också för fasiken!

Okey, dom här personerna tar jag inte bort för oftast finns det annat i deras liv när vi väl träffas.


Som du märker tar jag det här personligt. Jag kan inte hålla det på en ytlig nivå. Facebook ÄR personligt för mig men inte livsviktigt. För mig är det inte någon jävla mina-vänner-bok att skryta med utan ett sätt att umgås och hålla kontakten.

Jag gör undantag för kompisar som inte tar Facebook lika allvarligt som jag. Dom som jag träffar på jobbet eller fritiden och interagerar i verkligheten med.

Sen gör man precis som man själv vill naturligtvis. Så här gör i allafall jag.

Snart ska jag rensa lite i vänlistan och då har jag kanske bara ett 30-tal vänner kvar. Mesta delen blir väl släktingar och några enstaka roliga Facebook-entusiaster. Dom som får mig att skratta, dom jag kan byta vassa kommentarer med, dom som jag kan bli förfärad och förbannad tillsammans med och dom som formulerar sig så fyndigt att jag blir avundsjuk.

Ni vet såna som inte har ett liv.

Det här blogginlägget gör kanske att någon raderar MIG från deras lista.

The Reader: Europeisk och tysk skam.

Jag vet inte varför jag har dröjt så länge med att se den här filmen. Kanske för att jag känner ett visst motstånd mot att se filmer om 2:a Världs-kriget och Förintelsen.

Dom kräver så mycket känslor från mig och oftast vill jag bara bli underhållen eller känna kärlek. Vardagen är ibland så grå-svart, våldsam, idiotisk och svår att tolerera att det inte finns någon energi över till att se filmer om skiten också.

Naturligtvis gör jag det ändå för vissa filmer måste man se helt enkelt. Den här är en sådan.

Den 15-årige pojken Michael Berg blir sjuk när han är på väg till skolan och räddas av den runt 30-åriga Hanna. De förälskar sig oväntat och inleder en passionerad affär fram till den dagen Hanna plötsligt och utan förklaring försvinner. Åtta år senare är Michael en ung juridikstuderande som iakttar de pågående krigsförbrytarrättegångarna mot nazisterna. Han träffar sin forna älskarinna igen, under väldigt annorlunda omständigheter. Hanna står anklagad för ett fruktansvärt brott och vägrar rätten till försvar. Michael inser gradvis att hans ungdoms kärlek döljer en hemlighet som hon anser vara mer skamlig än mord.

För mig handlar den här filmen om kärlek och skam.
Kärlek som är så märkvärdig att man inte står ut med den utan flyr och sen saknar den hela sitt liv. Den första kärleken som stannar kvar inombords och förstör ens förmåga att möta kärleken igen och gå vidare med sitt liv. Kärleken till sina barn, sina föräldrar och medmänniskor med alla deras brister och illgärningar.
Skammen som man känner över att älska dom som visar sig var fulla med brister och onda gärningar. Skammen över att inte kunna försvara sig. Skammen över att vara född i ett land som är en brottsling. Skammen över att man inte kan göra det som är rätt och skammen när man gör det man är ombedd att göra.

Jag tyckte mycket om den här filmen för att den inte ger några rätta svar utan jag blir tvingad att tänka ett varv till. Det är inte alltid så att ett monster är ett monster utan det kan vara en människa som älskar precis som du och jag. Det ÄR du och jag som kan vara monstren.

Jag är född på 60-talet som barn till efterkrigets barn. Även för mig var Förintelsen fortfarande ett "minne". Som den regndoftande vinden efter ett kraftigt regnfall.
Jag har aldrig ifrågasatt dess existens, skulle aldrig komma på tanken, och jag minns hur man såg på Tyskland, tyskarna och deras skuld till judarna och världen. En skuld dom delvis redan bar efter 1:a världskriget. Straffet blev uppdelningen av Väst- och Östtyskland. Muren i Berlin.
Det kan inte ha varit lätt att födas och växa upp med den vetskapen. Att veta att ens föräldrar och den äldre generationen hade begått dessa gärningar. Vilka försvarsmekanismer tar man till då? Flykt, förträngning, ilska eller arrogans?

Alla filmer vi är uppväxta med där Amerikanarna kom och räddade Europa, förförde alla med en helt ny livsstil som vi ifrågasätter först nu. Alla tyska skurkar i dessa filmer och judarna som till viss del blev martyriserade (finns det ordet?) och där en liten grupp nu har stor makt i Vita Husets korridorer och i Israel med alla konflikter det innebär.

Egentligen ska jag nog vända på steken och skriva om hur tacksamma vi ska vara för att vi inte har krigat på århundraden. Vi har inte behövt känna av hur det är att försöka bygga upp ett land med blod på våra händer på samma sätt som Tyskar, Bosnier, Serber och Hutsis och Tutsis för att bara nämna några.
Att vara vän med sin granne för att sedan hata och mörda dom. Sen är det helt plötsligt fred och man ska leva sida vid sida igen.

Ändå verkar vi inte ha lärt oss någonting. Speciellt inte välutbildade, civiliserade och relativt rika Europa. Här frodas missunsamheten, egoismen och oviljan att dela med sig till sina gamla kolonialländer. Det går bra att köpa resten av världens billiga arbetskraft, gräva ut deras naturtillgångar och semestra i deras kulturvaggor. Tacka för maten, musiken och klappa på deras naiva huvuden, liksom.

Vi vill inte ta ansvar för hur vårt kapital har förändrat världen till en global ekonomi som nu är mer lik en naturkraft av "hungriga" människor. Europa har upphört för länge sedan att vara världens centrum. Vi är obönhörligen på väg in i en tid när resurserna omfördelas och panik, rädsla och aggressioner växer upp. Då slår vi på dom syndabockar vi hittar närmast. Den oliklevande grannen, asylsökande vid våra gränser och den inhyrda arbetskraften helt i enlighet med den politiskt rådande fria konkurrensen.

Jag skulle vilja påstå att vi nu är i samma situation som man var strax efter sekelskiftet från 1800-talet till 1900-talet. En ekonomiskt och tekniskt omvälvande tid där vanliga människor har liten kunskap och ingen kontroll.
Glappet mellan den äldre generationens teknologiska rädsla och syn på ekonomi mot den yngre generationens historielöshet och tekniska kunskapsmakt är likartat.
Marxisterna var övertygade under denna tid om att de stora krigen var en naturlig följd av kapitalismens utveckling. Jag lutar också åt det hållet. Sen om den är så naturlig kan man diskutera.

Så i skrivande stund ser jag mörkt på framtiden, väl medveten om att minnet är kort och att människan enbart kortsiktigt lär sig av sina misstag.

Tillbaka till kärleken.
Om vi slappnar av lite, minskar våra materialistiska behov, försöker känna kärlek (gud vilken floskel, jag vet) och tvingar oss själva att känna medkänsla, så kan det nog gå vägen.

Tillbaka till filmen.
Om du inte har sett den så föreslår jag att du gör det. Lägg särskilt märke till när Michael i slutet av filmen söker upp dottern till ett av koncentrationslägrens offer. Han kliver in i denna rika judinnas enormt vackra lägenhet i New York, full med dyrbar konst. Kontrasten till Hannas tyska fängelsecell är svidande. Dottern förlåter ingenting. Och det är Michael som verkar känna skam.

Har du sett filmen redan? Vad tyckte du?

Dagens soundtrack.

Tomoyasu Hotei med låten Battle Without Honor or Humanity.

Jag väljer den med anledning av USAs "krig" (mening och medel) mot brott och kriminalitet.

Den är egentligen alldeles för bra för att ljudsätta deras lagliga idiotier och den har varit filmmusik både till Transformers och Kill Bill, en blodig Hollywood historia.
Men den passar bra under tiden du läser vidare.

Känn min ilska!

Utvecklingsstörd kvinna avlivad.

Idag är jag jäkligt förbannad på dessa förbannat korkade, outvecklade, hjärtlösa och outbildade amerikanare.

Igår kväll avrättade man Teresa Lewis, 41 år, för anstiftan till mord på sin make och styvson. Det skedde i delstaten Virgina och var den första kvinnan på nästan 100 år.

Inte nog med att dödstraff är vidrigt och barbariskt, hon hade en utvecklingsnivå som en 14-åring och ansågs vara lätt handikappad. Hon var oerhört lättpåverkad, impulsiv och begick inte morden själv utan bad andra utföra dom åt henne.
För de brottet, som någon annan sen valde att handla efter, straffas hon med döden.

Vilket budskap är det tänkt att ge? "Kvinnor med en utvecklingsnivå på 14 år ska bara vara Lolita-sexiga, inplantera silikon i pattarna och "bend over " för slemmiga gubbar. Göra precis som dom säger. Hon ska fan inte vara osnygg, vilja se sin snubbe död och be någon annan göra det!"

Jag kan bara hoppas att det ger mer ammunition åt motståndarna till dödstraff.

Klimakteriet?

"-Mamma, har du börjat känna dig varm? Har du humörsvängningar? Mer än vanligt alltså?"

Bombardemanget av frågor kommer från min 12-årige son. Han informerar mig sen ivrigt om att jag kan komma att få ökad sexlust och sen kan den kanske försvinna helt.
Torr hud var också en möjlighet och kanske att det skulle börja klia.

Förvånad frågade jag hur han visste allt det här.
"-Jag har väl inte pratat om några misstankar om klimakteriet för dig? Jag är ju bara drygt 40 år dessutom, så det dröjer nog ett tag?"
Han ler stolt och säger:
"-Jag googlade på det. Jag kom att tänka på att det kunde vara dags."

"-Jaha."

I det läget vet man inte, som mor, om man ska bli glad eller ledsen. Jag väljer att bli glad. Han är väldigt omtänksam och kärleksfull. Hur många söner googlar om klimakteriebesvär för att förbereda sina mödrar inför denna prövning?

För några dagar sedan gjorde han testet väljarkompassen på Valpejl. Enligt det skulle han rösta på F!, Feministiskt Initiativ.

Grabben är 12 år.

Hemma hos oss har han iallafall tagit initiativet till mitt feministiska klimakterie.

Och jag röstade på Vänsterpartiet i alla valen.

Afrikans dans.

Jag sitter och kollar in höstens motionsformer. Någon sorts dans tror jag lockar främst. Det är bra mot depression.

Afrikansk dans.
Rytmisk musik. Trummor. Jaaa, det gillar jag. Afrikansk dans går ju alla rultiga damer på nu för tiden. En sorts nykultursemester. Fast hemma. Dessutom verkar toleransen för väl tilltagna fettdepåer större och positivare.

Men det har dom nog på graviditetsyoga också. Där kan min mage fylla en plats. Trots att den är tom. Magen alltså. Inte platsen.

Men sen ser jag AcneYoga. Vad är det? Är det mot finnar eller ska man vara iklädd obekväma Acne jeans?

Aha, det står AcroYoga!
Man beskriver det som "en lekfull blandning av yoga, thaimassage och akrobatik".
Akrobatik med Yoga? Väldigt lugnande.

Här ser du ett prov på AcroYoga.
Ställningen/positionen kallas "London Bridge". Kan den vara ett s.k. examensprov på nybörjarkursen?

Jag har svårt att se en plats för mig i denna människokonstellation.
Ska jag vara en av männen som lyfter en av de fjäderlätta kvinnorna med fötterna mot deras sköten eller ska jag vara kvinnan som gått upp i brygga med fötterna på den ena snyggingen och händerna på den andra.
Vad är det som säger att dom andra kursdeltagarna är snyggingar? Eller fjäderlätta damer? Jag är ju inte det.

Dom enda som skulle komma på idén att gå på det här....är just smidiga och fjäderlätta snyggingar.




Det här är nog något att fundera på. Och planera in några års flitig smidighetsträning för.
Tänk vad mycket kul och tantriskt sex man skulle kunna ha.

Och vill man sätta ribban ännu högre så satsar man på Extreme Acro Yoga.



Plötsligt verkar Afrikansk Dans lite tamt och tråkigt. Men om jag döper om det och säger att jag går på Extreme African Dance.

Det passar mig perfekt.

Seg höst.

Förr var hösten min favoritårstid och jag mådde som allra bäst då.
Nu för tiden blir jag lite deppig i september och i värsta fall eskalererar det ända fram till mars- april.
Däremot är den fortfarande, enligt mig, den vackraste årstiden nu när träden börjar glöda och brinna.

Dagsfomen är varierande och den kan skifta från hysterisk eufori till elände och livsleda.

En skugga av mig själv. Ingen substans och svår att hålla ihop. Vi hittar aldrig varandra riktigt, skuggan och jag.

Jag får använda mig av alla möjliga tricks för att inte gå under helt.

Jag koncentrerar mig på det vackra och braiga. Dessutom inhalerar jag energi från människor jag möter och gillar.
Musik är också en form av föda för hjärnan. Om det gick så skulle jag ha på mig mp3:n med lurar jämt.
Just nu lyssnar jag på Band of Horses och låten Factory och den är himla bra.

Ljus, musik, sömn, motion och något kul. Jag ska försöka ta den medicinen. Även om jag helst vill kräla in under täcket och aldrig mer komma ut.

Dagens Bästa låt.

Den här är så jäkla bra. Skönt tempo och bra sångare. Jag blir glad och skuttig av den här låten. Lyssna du med!



Hela White Rabbits platta It´s Frightening är skrämmande bra. Tycker jag.
Spotify är grejt. Lyssna tills du vet att du gillar. Sen köper du väl för att sponsra musikerna eller går på konserterna? Dom här spelade på Wembley Stadium i helgen tillsammans med MUSE, ett annat favvoband. Jag hade kunnat göra vad som helst för att få vara med.

PUSS

Igår kväll var jag med två väninnor på bio och såg Johan Klings film PUSS.
Det var längesedan jag var på bio, vred mig rastlöst i fåtöljen och önskade att filmen skulle vara över.

Fan, vad PUSS var seg!

Ett liten kämpande teater med en ensemble av olika spännande människor med olika problem i sina liv lät som en bra filmidé. Speciellt med dom skådespelare som är med och i det stora hela spelade alla väldigt bra.

Men tempot! Vilken tempo? Det fanns inget.
Några dråpliga scener var roliga för att historien och karaktärerna hade potential för att engagera.

Jag frågade om vi skulle gå därifrån till och med. Till slut var det så segt att all uppfostran och våra regler för hur man beter sig i en biosalong försvann. Jag, J och Y stönade högt, skrattade på fel ställen och slängde in lite roliga kommentarer. Till slut satt alla i salongen och garvade med oss, åt oss och de flesta tyckte nog att filmen blev något roligare att se. Det var som att se en dålig dvd-film med klasspolarna hemma i soffan.

Jag är ingen proffsig filmrecensent och kan därför inte sätta fingret på vad som var fel. Någon var oengagerad och jag gissar att det var klipparen och regissören själv.

Efteråt var vi tvungna att gå till närmaste bar och stärka oss med några glas vin, vatten och cider.

Dagens outfit. Troll.

I många bloggar skriver kvinnor om "Dagens outfit". Det ska jag oxå göra.

I dag, tio över ett, har jag fortfarande på mig min noppiga, grå morgonrock i fleece. Benen är orakade sen en tid tillbaka och det en gång coola svarta nagellacket på tårna ser nu ut som en nagelsjukdom. Håret är slitet, tovigt och sitter uppsamlat i en sinnessjukt sned variant av knut. Snusen under läppen har börjat rinna och jag har ännu inte borstat tänderna för dagen.

Jag har slängt upp benen på datorbordet vilket ger en utmärkt vy över benen att förfasas eller förtjusas över.
Tillbaka lutad lyssnar jag på musik i hörlurarna, facebookar och surfar runt på världswebben för att läsa lite viktigt och oviktigt.

I minst en halvtimme har jag varit fruktansvärt kissnödig men jag kniper febrilt. Det är så jäkla jobbigt att resa sig upp. En kort stund övervägde jag att kissa i fåtöljen men lättnaden är kortvarig och besväret långvarigt, för att inte glömma odören.

Ett läckert, smart och manligt lammkött på jobbet har tipsat om Cat Power, Nouvelle Vague och She & Him som jag nu njuter av i lurarna.
Min spikmatta hänger över nackstödet och plågar mig något sanslöst, men det ska var nyttigt har jag hört.

Snart är det dags att genomgå ett förvandlingsnummer från troll till....jag vet inte vad? Så när jag går hemifrån idag för att träffa mina sköna väninnor kommer "outfitten" bestå av nya jeans, svart eller lila tröja, mina favoritsmycken, röd manchesterkavaj, Doc Martens kängor och svart scarf. Håret kommer vara i något bättre skick, tänderna borstade och en ny fräsch snus kommer nikotindroga min lekamen.

D.v.s ett mer pimpat troll.

Vi ska äta, se filmen PUSS och ta en drink efteråt. Inte ett vettigt och sant ord kommer glida över mina läppar.

Sviktdikt 1.

Jag funderar på att säga upp mig, odla skägg och bli profan poet.





Svartvinbärsgelén gnistrar i morgonsolen
vibrerar vid varje rörelse.
Löken har glömt sin brynta gestalt från förra sommaren
och köttet är torrt.

En morot saknas för att börja om på nytt.

Allt är hackat i småbitar, ligger strött för mina fötter.
Jag halkar.....
medvetandet är en sås av animala grymtanden.


Jag ska fundera vidare på denna väg i livet.

Två kuliga klipp med låten Wuthering Heights.

Det här är den svenska acapellakören The Sweptaways och dom låter sig verkligen svepas med.
Killen i kalsongerna behandlas både respektlöst och kärleksfullt på en och samma gång. Tjejerna är roliga och helt galet tvångsmässiga. Precis så som Catherine var.



Emelie Brôntes bok Svindlande höjder är en av mina största läsupplevelser. Jag har nog läst den 5-6 gånger. Det är en skrämmande självisk och manisk kärlekshistoria som leder till olycka, sjukdom, oälskade barn och bråd död. Varken Catherine eller Heathcliff är sympatiska som människor men deras kärlek är episk.

Kate Bush har skrivit låten ursprungligen. Även hon är storslagen som människa. Hennes röst, text och egna dansande uppenbarelse ger Catherine en ytterligare dimension som är skön. Glöm inte att det här var före de snabba och trendiga musikvideornas tid.




Out on the wiley, windy moors
We'd roll and fall in green.
You had a temper like my jealousy
Too hot, too greedy.
How could you leave me,
When I needed to possess you?
I hated you. I loved you, too.

Bad dreams in the night
You told me I was going to lose the fight,
Leave behind my wuthering, wuthering
Wuthering Heights.

Heathcliff, it's me, your Cathy,
I've come home. I´m so cold,
let me in-a-your window
Heathcliff, it's me, your Cathy,
I've come home. I´m so cold,
let me in-a-your window.

Ooh, it gets dark! It gets lonely,
On the other side from you.
I pine a lot. I find the lot
Falls through without you.
I'm coming back, love,
Cruel Heathcliff, my one dream,
My only master.

Too long I roamed in the night.
I'm coming back to his side, to put it right.
I'm coming home to wuthering, wuthering,
Wuthering Heights,

Heathcliff, it's me, your Cathy,
I've come home. I'm so cold,
let me in-a-your window.
Heathcliff, it's me, your Cathy,
I've come home. I'm so cold,
let me in-a-your window.

Ooh! Let me have it.
Let me grab your soul away.
Ooh! Let me have it.
Let me grab your soul away.
You know it's me--Cathy!

Heathcliff, it's me, your Cathy,
I've come home. I´m so cold,
let me in-a-your window
Heathcliff, it's me, Cathy,
I've come home. I´m so cold,
let me in-a-your window.

Heathcliff, it's me

Wikigate, Ottogate......

Jag såg en intervju med Julian Assange på TV 4 imorse.
J.A. berättade om hot han fått från regeringar, säkerhetsorganisationer osv om olika typer av anklagelser eller smutskastningar han skulle komma att ustättas för. Sen kommer den här "affären".

Den här våldtäkts- eller sexuella trakasserieranklagelsen luktar skumt som fan. Det måste väl ändå de flesta tycka?

Många tycker att svenskt rättväsende är rena pajascirkusen men jag måste nog säga att det är jäkligt viktigt att dom kollar upp det här noga och följer protokollet så inga fler felaktigheter begås efter den läskigt skrattretande inledningen.

Oavsett vad man tycker om Wikileaks så har han en väldigt utsatt offentlig roll. Jag gillar idén med Wikileaks men jag tycker sidan är skittråkig och svår att snoka och hänga med i. J.A har följdaktligen många mäktiga och farliga fiender och han gör nog helt rätt som lever så öppet och offentligt som möjligt men med stor försiktighet.
Det är förvånade att han lever fortfarande. Men jag har kanske sett för mycket actionfilmer och läst för mycket kriminalromaner?

En kvinnas anmälan om våldtäkt SKA tas på allvar och om förövaren i fråga är en politiker eller på annat sätt en förtroendeknuten person är det än mer viktigt att det går rätt till.
Om man däremot i efterhand kan konstatera att kvinnan begått en falsk eller felaktig anmälan ska det tas upp som det brott jag tycker att det är.

Jag vill jämföra med sexköpsanklagelserna mot Littorin. Oavsett om det var sant eller inte så var han tvungen att avgå några månader innan valet. I hans fall var inte ens rättsväsendet inblandat utan pressen i form av Aftonbladet avgjorde vad som var sant eller inte. I vissa fall spelar sanningshalten ingen roll för vanligt halvintelligent folk. Ingen rök utan eld och allt det där, du vet.

En politiker är oerhört lätt att smuskasta. Vanligt folk med vanliga brister, skönhetsfläckar och skelett i garderoberna tolererar inte politiker som inte är perfekta. Inte ens Mona Sahlin klarar att överleva sin Tobleroneaffär utan att det ligger henne i fatet.

Men vill man vara säker på att dom faller jävligt hårt så slänger man in lite sexköp eller andra sexuella brott som ingen kan överleva. Om man inte kan bevisa motsatsen.

Kan man bevisa motsatsen, och om man orkar stå upp och protestera mot dom falska anklagelserna, så ska jävlaranamma dessa falskanklagare i sin tur anmälas för brott. Det är grovt utnyttjande och slöseri med rättsväsendets ekonomiska medel och i vissa fall ett brott mot demokratin. För att inte tala om personligt förtal.

Det här är farligt och det är inget nytt under solen utan har funnits länge, framför allt under upptakten till presidentvalen i USA.

Det är en mediaålder vi lever i och alla som rör sig i den verkar vara fritt villebråd. Men konsekvenserna när sådan som Julian Assange, folkvalda politiker eller andra som öppet kritserar regeringar och institutioner blir felaktigt anklagade är stora. Mycket makt, en satans massa pengar och det fria ordet står på spel.
Någon eller några tjänar på sånt här och dom är vanligtvis inga jag vill ska styra våra liv.

Maktpersoner och deras förmodade sexbrott är dagens häxanklagelser. Och vi vet ju hur lätt det var att bevisa att man var en häxa och hur omöjligt det var att bevisa motsatsen.

Här och var brinner bålen, massan tvår sina händer och går sen hem, super, knullar sin syster och gräver ner sina oönskade bebisar i potatislandet.

Kommentera nu, för fan!!