Ett nytt jävla år har redan börjat!

Sista dagen på året. Äntligen!

Utanför låter det som om ett krig pågår. Kriget om vem som kan känna den största festglädjen och smälla av den bästa smällen. Och dricka sig fullast.

Jag har aldrig riktigt gillat nyårsafton. Det är under min värsta tid på året då mörkret gör mig gnällig, asocial och på gränsen till djupt deprimerad. Vad finns det att fira?

Egentligen var året slut och de nya dagarna började återvända redan den 21:a december. Midvintersolståndet ni vet.
Det här är bara den sista dagen enligt vår gregorianska kalender, som man föreslog skulle utgå från just Midvintersolståndet. Vad hände med det? Var vi tvungna att fira Jesu födelse först?

Själv inledde jag de "nya" dagarna med att bli förbaskat förkyld och var därmed sängliggandes hela julen, mellandagarna och nu, nyår. Inte helt fel egentligen. Jag kollade bl.a igenom alla avsnitten av Vampire Diaries, som jag sågade svårt när dom visade första avsnittet. Nu kan jag knappt vänta till nästa avsnitt. Vilken marshmallow jag är.

Jag inledde även året med en massiv PMS-attack där jag i mitt självömkande och snörvlande tillstånd skällde ut min lata tonårsson så pass att han i ett par timmar var övertygad om att han skulle flytta hemifrån. Allt för lite bajsränder i toalettstolen som han glömde städa bort.

Jag bad om ursäkt för utbrottet men jag är obarmhärtig mot bajsränder. Jag hatar bajsränder i toalettstolen! Eller i någons jävla kallingar.

Ikväll är jag äntligen ensam hemma. Jag har 2 flaskor mousserande vin i kylen, efter den där kvällen då jag skulle gå på fest men somnade i fåtöljen istället, och har lite god mat på spisen.

Så nu ska jag kontemplera lite över livet, äta gott, klämma åtminstone en av flaskorna vin och titta på några filmer jag sparat.

Allt för kampen mot mörkret, depressioner och min egen inneboende ondska.

Årets sista löpsedel på skitblaskan Expressen såg ut så här. Vad säger man?

Bra jobbat kungen. Du fick henne alltså att inse hur livet skulle se ut som en arbetslös fd drottning med kraftigt reducerad ekonomi?

Silvia, vad bra att du förlät honom. Jag köper verkligen det där att du fortfarande efter drygt trettio år älskar den där otrogna, korkade snubben och jag hoppas du ser till att han jobbar hårt i sängen så du får något ut av den här grejen. Han borde ju ha lärt sig ett och annat av flickorna från eskortservicen.

Dessutom är det väl fint att Silvia gör som alla andra människor. Att hon, lite folkligt sådär, uppdaterar sin Facebookstatus med att hon älskar sin make. Trots allt. Jag undrar om hon hade listat sig som "singel" eller "it´s complicated" när skandalen rasade som värst.

Bravo Expressen! Det där är vad jag kallar en braskande löpsedel.

Att döda ett coolt koncept.

Jag har funderat lite på Rolling Stones.

Jag är inget fan av deras musik av någon konstig anledning. Vissa låtar är onekligen jäkligt bra men i det stora hela får dom inte min puls att öka. Och jag kan definitivt inte se det sexiga varken i det dåtida eller det nutida RS.

Men jag är inte dummare än att jag fattar deras enorma storhet. Dom är ju coolare än coolt. Tydligen.

Ett episkt band för flera generationer av unga människor. Klassiker. Gudar.
Mick Jagger är en gud iallafall, säger dom. En fantastisk affärsman.

Och visst är han det. Men hur smart var det egentligen att göra ett samarbete med Dressman?
Vem trodde att Dressman skulle få bada i RS coolhetsvatten?

Vilken reklamfirma kom på den oerhört dåliga idéen? Är RS så stora att dom inte blöder cred efter en sån här affär?

Dressman är norskägt och finns i sju europeiska länder, bl.a Tyskland, och vänder sig till män mellan 30-50. En tysk snubbe på 50 vill vara cool. Och om han inte själv var på någon av de "legendariska" konserterna och kunde köpa en originaltisha, så kunde han köpa en i våras på Dressman.

Så coolt asså.

Nu har det gått en tid sedan den mördande Dressmanreklamen när jag låg i TV-soffan och garvade läppen av mig.

Jag vill hävda att Rolling Stones inte är coolt längre. Dressman var aldrig det och är inte det nu heller.

Och den här bilden av tungan känns rätt rövslickande tycker jag.

Paus från Facebook.

Jag upptäckte till min irritation att jag loggade in på FB från mobilen minst tio gånger om dagen.

Varför? För att se om någon kommenterat eller gillat mitt inlägg.

Fan, vad självcentrerat det blev!

Som om jag blev lite mer sedd och lite mer värd för varje litet gillande. När man kommer på sig med att säga något, göra något eller se något och tänker; "-Det här kan bli en kul statusuppdatering!". Då har det gått för långt för min egen del, tycker jag.

Jag är en Facebook-slampa! Och jag skäms över det, med tanke på hur trött jag är på så många tråkiga, självcentrerade eller skrytiga statusar.
Egentligen är jag ju inte så intresserad av att dom har bakat sockerkaka eller fikar på Waynes Coffeehouse med Sofia, som jag inte har en blekaste aning om vem de är.

Jag kommer ihåg alla diskussioner jag haft med Facebook-skeptiker om hur bra FB egentligen kan vara. Att det definitivt fungerar som ett socialt klister som gör det möjligt att skaffa nya mänskliga kontakter i vårt ibland ensamma samhälle.
Jag hävdade att FB fungerar som det där lilla samhället där man på torget, i affären eller över grannens staket, får inblick och delaktighet i andra människors vardag. Då får man bl.a veta att Svenssons äter lasagne till middag, att Karin grälar med sitt ex om barnen, att lustigkurren Göran drar en historia för sina jobbarpolare och att Emma såg Sofia ta en fika på stan med Therese och Anna.
Jag hävdade också vidare att det var ett sätt att behålla sin kontakt med människor i ett för stort samhälle idag där man inte har tid att sitta i telefonen med sin släkt och sina vänner varje dag, eller varje vecka, för att få just den uppdateringen av deras liv. Till slut går tiden och man vet inte riktigt vad som händer där borta i Västerås eller Enköping.
Då är ju FB bra att ha.

Men jag vill inget veta just nu.

Jag är inte intresserad av att vara social just nu. Och jag är en allt-eller-inget kind of a girl.

Lagom verkar inte var min grej.

Men jag ser det inte för otroligt att jag loggar in igen en vacker dag. För utan FB hänger man inte riktigt med i vad som händer nu för tiden, på riktigt.

Visst är det lite läskigt hur STORT FB är? Och hur ett litet socialt nätverk kunde ta en så stor plats att till och med en brödlimpa har en egen FB-sida att lajka.

FB är inte bara ett verktyg längre utan en social infrastruktur som snart verkar lika cementerad som motorvägar och järnväg. Global infrastruktur som ägs av Mike Zuckerberg, Facebookanställda, investerare och fonder (riskkapitalister?), ryssar, Microsoft, Bono och eventuellt Justin Timberlake.

Det sista där kan vara en felinformation då googlandet inte är en exakt vetenskap.

Med det i tankarna känns det skönt att veta att det är jag som har den yttersta kontrollen, just nu, för om jag vill vara med och delta i byggandet av det här nätverket.

Jag tar en paus nu för att tänka lite på det. Och lite annat.

Måste man bära en identitet utanpå?

Jag har stora svårigheter med att förstå min egen identitet. Ändå har minst halva livet gått nu, bergis.

Och även om jag låter förbannat bergsäker ibland, så inser jag att jag aldrig kan var riktigt säker på hur det är och vad jag tycker. Även den bäste kan ändra sig. Framför allt när det kommer till vem man är. För livet går framåt, är aldrig statiskt och om man åldras sunt så kommer man ovillkorligen se annorlunda på saker och ting, ju längre tiden går.

Jag menar inte bara värderingar eller andra fundamentala saker.
Utan även som t.ex vad man äter för mat. Bara för att man varit vegetarian i 10 år behöver det inte betyda att man alltid kommer vara vegetarian. En del har gått över till den andra, onda och mörka, sidan för att bli köttmongon. Men måste man byta klädstil då också?

Så många går runt och visar bergssäkert vem dom är genom en väl vald, gärna cool, livsstil som yttrar sig i en väldigt specifik och ensidig garderob. Jag menar, det säger ju ingenting om den människan och skapar bara en massa missförstånd, om du nu råkar ha samma T-shirt och brallor som den där andra snubben.

"-Aha, du ser ut att ha en Iphone och vara en datageek."

"-Nä, jag har en HTC, men är en bög som gillar Big Bang Theory. Det är klart jag har en dator, men geek vette fan."

"-Bög? Du ser inte speciellt bögig ut ju. Inget glitter?"

I Stockholm kan man sitt i timmar och beskåda befolkningen och deras attiraljer. En kul lek man kan göra med en kompis är: "Gissa yrket, mobiltelefon och sexuella läggningen".

Garanterat kommer alla dina och polarens förmodade fördomar upp. Nackdelen med den här leken är att det är svårt att veta om man gissade rätt, eftersom det blir bökigt att springa efter och fråga alla hur det egentligen ligger till.
Istället kan man testa sig själv hos sin bekantskapskrets, om den inte är allt för stereotypisk.

Jag roar mig med att göra det på jobbet. På mitt jobb finns ALLA sorters roliga och hemska människor. Vi har dessutom uniform på oss, vilket man kan missledas till att tro gör alla lite identitetslösa. Nä då, det blir bara lite mer spännande.

Ingen vill vara en obetydlig del i en stor anonym massa.

Och jag tycker att mina kollegors privata kläder kan vara härligt missvisande ibland, då dom dyker upp i något särdeles tråkigt som mjukisbyxor och Dagab-tisha och visar sig vara en aktieintresserad socialist som handlar ekologiskt, lever i ett homosexuellt förhållande och kan och har sett alla TV-serier som Chuck Lorre har skrivit, trots att han hatar 2 & 1/2 män.

Istället borde han kanske ha klätt sig som en annan kille, vi kallar honom Leif; i ett ganska okänt men hippt par designerjeans för 2000 spänn, uppsydda i japansk ekologiskt odlad denim som håller i 10 år, en folklig StarWars-tisha och en YSL kavaj köpt i en secondhand-, förlåt, vintage-butik på söder.
Någonstan bör även en gay regnbåge finnas med, tex på nyckelkedjan eller en badge på postväskan från Granit.
Men Leif är uppvuxen i ett akademiskt Bromma, lätt rasistiskt lagd, en prylbög som bara köper Appleprodukter, skiter egentligen i miljön och jag misstänker att han innerst inne är misogyn.

Hmm...ibland blir man lite besviken. Coolt, läckert yttre. Tråkigt och läskigt inre.

En rolig tjej, som jag älskar varmt, sa en gång i ett berusat tillstånd att slagsmåls hungriga rasister och andra machomän som vill slå ner oppositionen, kunde lukta sig till en lesbisk vegan på 100 meters avstånd. Därför maskerade hon sina dreadlocks och sin svartklädda gestalt, som lätt kan förväxlas med en killes, med en vinröd spetsstickad halsduk, när det var dags att slinka undan.

"-Jaha, hur luktar en lesbisk vegan då?", frågar jag.

"-Spiskummin. För alla lesbiska veganer äter kikärtsgrytor och linssoppor.".

Jaha ja. Fördomar inom dom inre leden.

I den homosexuella populationen, där man kämpat i årtionden för ett mindre fördomsfullt samhälle, florerar en mängd fördomar, stämplar och stilar som man tydligen ska följa slaviskt. Annars jävlar!

Då undrar jag om det beror på att man vill underlätta raggningsproceduren? Om man är vegan med en stark vänsteråsikt och vill ha en likasinnad flick- eller pojkvän med sig på nästa G8-möte, då är det väl bra om man ser ut på ett visst sätt allihopa? Men då missar man ju å andra sidan att tjejen i volangkjol och träskor också gillar att kasta sten på kapitalister. Dessutom gillar hon att spela schack och lyssna på hårdrock, precis som du.

Det roligaste är väl ändå att få se vad som finns under ytan. Att inte avslöja allt på en gång.
För under den där manhaftiga, piercade ytan döljer sig en liten soft romantiker som älskar fjantiga romantiska komedier och hon vill bara bli lite omhändertagen av en söt lockig tjej i strikt kostym, som tagen ur "Law and order".

Jag skulle kunna gå in på det här med att bära likadana träningsoveraller och bo i husvagn på sommarsemestern, men eftersom det bara är en myt så hoppar jag över det.