Facebook har förändrat mig.

Och då kan man ju tro att jag tänker kasta mig in i ett psykologiskt virrvarr av beskrivningar om mitt förbättrade sociala liv eller något annat liknande.

Men, nej.

Istället handlar det om att jag har fått ett nästan tvångsmässigt behov av att lajka eller dislajka allt mellan himmel och jord. Klicka på en ikon eller trycka på en knapp. Facebook är inte helt ensamma om fenomenet utan det förekommer på en mängd andra ställen på nätet vilket underbygger mitt behov ännu mer.
Nu har ju inte Facebook en dislike-funktion vilket kanske är bra för sociala relationer då få människor tycker om att bli ogillade.

Konsekvensen av att lajka något blir att den motsatta känslan får sitt uttrycksbehov otillfredsställt. Jag fungerar så iallafall. Om jag gillar pepparkakor måste jag också få informera om att jag ogillar syltkakor för att ni ska förstå spännvidden i frågan om kakor. Det gäller alla områden. Det HÄR gillar jag men det DÄR gillar jag inte. Förstår du?

Närmast till hands ligger blogginlägg t.ex. Istället för att skriva en kommentar, vilket ibland är fruktansvärt jobbigt och ibland bara skulle resulterat i ett lamt "Bra skrivet och jag håller med.", så kan man klicka på gilla-ikonen istället. Just det här exemplet är helt befogat tycker jag. Men sen spårar mina behov ur lite.

Felparkeringar. Var finns knappen för att dislajka detta beteende?

Mitt senaste läkarbesök. Dislajk asså.

En ny sorts kundkorg på Ica. Dislajk så in i helvete.

Den där tjejens fula väska. Dislajk. Å andra sidan var hennes kappa snygg. Lajk alltså och det jämnar ut sig för oss båda två. Vad skönt.

Efter biobesöket letar jag fruktlöst efter gilla-knappen vid utgången. Ännu mer frustrerande är det om jag vill dislajka filmen. Istället får jag lita till gamla metoder som muntliga uttryck till min medbesökare eller helt enkelt bara rakt ut i luften om intresse för min åsikt saknas från dennes sida.

Sen kommer vi fram till alla samtal med människor där jag helt enkelt måste få uttrycka mitt gillande av en osedvanligt fyndig kommentar och då åker min TUMME upp i luften som en jäkla visuell lajk-knapp.

Ska jag börja bära med mig små klisterlappar att fästa vid fenomen och människor som jag anser vara viktiga att markera med mitt gillande alternativt ogillande?

Nu kanske du börjar fråga dig varför det är av intresse för omvärlden vad jag och en massa andra attentionwhores tycker om saker och ting?
En helt befogad fråga och det finns säkert inget intresse alls, vilket jag är väl medveten om.
Men nu handlar det här inlägget om MINA behov och MINA funderingar.

Jag tror inte jag är helt ute och cyklar om jag gissar att jag har det här problemet gemensamt med en mängd andra käcka Facebook-brukare.

Det går nu bra att lajka eller dislajka mitt inlägg.

Julen spelar inte så stor roll för mig längre.

Nu är julhelgen över.

Jag tycker det ska bli fantastiskt skönt att snart vara en bit på väg in i januari. Men innan dess kommmer en nyårsafton, naturligtvis.

Julafton spenderade vi med kära släkten och vi hade väldigt roligt och trevligt ihop. Men det har vi alltid när vi träffas, oavsett högtid. Vi diskuterar högljutt och vilt allt från politik och religion till våra värsta bajsminnen eller andra pinsamheter.

Julen i sig har, för mig personligen, blivit till en högtid utan högtidskänslor. Bara en massa måsten som jag envist förtränger så mycket det går.
Barnen är stora (typ tonåringar) och blir inte längre lika exalterade över julpynt, julstjärnor, adventskalendrar eller julklappar. Visst älskar dom en bra present när dom får en, men deras önskelistor har lyckligtvis krympt ner till ett "-Äsch, jag önskar mig bara en duffel."-varianten.



Någon julmat blir det inte hos oss mer än på julafton. Vår favoritsysselsättning är lugn och ro med spel vid datorn, boken i sängen eller horisontalläge i soffan framför TV:n.
Det är så jag vill spendera mina högtider just nu.

Snart åker den stackars julstjärnan ut, den blev nästan aldrig tänd i alla fall, och julduken på köksbordet har väldigt diskret påmint oss om vilken tid på året vi befinner oss i. Som om inte mörkret är en tillräcklig ledtråd.

That´s it.

Julen är småbarnens högtid. Och möjligtvis även Astrid Lindgrens-romantikernas högtid. Du vet, dom som Bullerby-bakar sina pepparkakor i det fräscht vitfrostigt inredda Lönneberga-köket, med en flåsigt skitnödig och käck Ernst Kirschberger i TV:ns bakgrundsbrus.

Jesus då? Befolkningsandelen som hedrar denne man tynar sakta och säkert bort. Istället har det blivit en gammal hednisk tillställning igen med mat, fylla, fest och tända ljus för att stå ut under de mörkaste midvintertimmarna. Jag uppskattar denna utveckling må jag säga. En midvinterfest är mer min grej och sen deppar jag vidare i soffan tills fåglarna kvittrar på nytt.

Nä, jag orkar inte känna någon "julkänsla" nu för tiden. Det är ett för stort evenemangspaket att hantera för mig helt enkelt.

En minihyllning till Bill Nighy.

Igår kväll hyrde jag "Den bästa brittiska actionfilmen på länge!", Wild Target. Iallafall enligt Screen.
Jag är ett stort fan av Bill Nighy och oerhört förtjust i hans typiska Nighiska kroppsspråk. Hans ögonbryn och mun lever ett lustigt liv på bioduken. Med ett nollställt ansikte åker ena ögonbrynet upp samtidigt som underläppen trutar ut och underläppen, som nästan saknas helt, rykas på ett bedårande vis när han lågmält sarkastiskt levererar sina repliker. I love it!
Trots att han är så typisk i sitt spelsätt ledsnar jag inte. Varje karaktär är ny för mig, men jag kände förstås genast igen honom under masken på kapten Davy Jones i Pirates of the Caribbean.

I Wild Target spelar han Victor Maynard, en anal och mycket engelskt artig yrkesmördare som får i uppdrag att mörda Rose, spelad av Emily Blunt. Rose är en charmig sol-och-vårande kleptoman och bedragare vilket har lett till dödskontraktet på henne. Under sitt uppdrag dyker Tony upp och blir av olika anledningar en lärling till Victor när han misslyckas med sitt uppdrag och istället måste fly med Rose och Tony, som spelas av Rupert Grint, ni vet Harry Potters rödhåriga kompis Ron.
Wild Target ÄR en verkligt rolig brittisk actionkomedi. Inte en fantastisk film direkt men underhållande räcker rätt ofta. Jag såg den en gång till nu på morgonen utan att bli uttråkad.

Bill Nighy är själva essensen av vad jag anser vara en typisk engelsman och eftersom jag har en släng av anglofilia är det kanske inte konstigt att jag gillar just honom. MEN, och det är ett stort men, jag misstänker en mörk sida hos denne man. När jag läser om hans liv sätter min vilda fantasi igång och målar upp ljusskygga aktiviteter. Dom tänker jag inte skriva om här för jag vill fortsätta gilla honom. Vem vet, sanningen kommer kanske fram sen och då kommer jag garanterat skriva att det var det jag visste.
Under tiden är det nog bäst att jag korrigerar mig själv och påpekar att det här är en minihyllning till honom som skådis och figur på filmduken. Endast.

Det vet väl alla att engelsmän sällan har sunda och "normala" sexliv med sina internatskolor, störda mödrar och hårt kontrollerade känsloliv. Det är väl där det excentriska kommer in. Det som jag fullkomligt älskar med engelsmännen och kvinnorna. Jag har skrivit det förr men jag HAR bott där i ett tidigare liv.
Om jag nu tror på det.

Har Pandan överhuvudtaget överlevnadsinstinkt?

Tisdagens Metrotidning var intressant av åtminstone två anledningar.

Först läste jag om pandorna hos den kinesiska djurparken i Sichuanprovinsen. Pandan är ju som bekant en utrotningshotad art. Det finns 2000-3000 vilda pandor. Det där med vilda kan man ju diskutera då deras huvudsakliga sysselsättning är att sitta och glo samt äta bambu.
Nåväl. I den där parken har man nämligen kommit fram till att fler pandaungar överlever om djurskötarna klär sig i pandadräkter.
Men historien är mer invecklad än så. Läs och häpna.

Pandahonan är brunstig, d.v.s. kåt, TRE dagar om året men hon är enbart befruktningsbar EN av dom tre.
Pandahanen i sin tur verkar vara naturens, sexuellt sett, mest ointresserade hane för han är inte speciellt sugen på honan under dessa TRE dagar. I allafall inte dom hannar som lever i fångenskap. Inte ens med hjälp av Viagra???? Eller videoutbildning.
Pandahanen tänder alltså inte på pandaporrfilm. (Visst är det lustigt att någon varit innovativ nog att testa det alternativet?)
Inte nog med det.
OM honan, mot dessa odds, ändå blir dräktig så föder hon ibland tvillingar. Det är ju väldigt bra ur överlevnadssynpunkt. Men märkligt nog tar hon enbart hand om den ena ungen och skiter i den andra.

Med dessa besvärliga förhållanden i åtanke har man beslutat att ikläda djurskötarna pandadräkter och gå i skift med pandahonan om rollen som vårdande förälder.
Dom matar och gosar med den ena ungen medan pandahonan tar hand om den andra. Sen byter dom ut ungarna och låter på så sätt båda ungarna bli uppföda av sin mamma till åtminstone 50%.
Det har visat sig vara mycket positivt i pandabebis-statistiken.
Pandaungarna är oerhört små och ynkliga och kräver ständig omsorg i nästan ett halvår. Och det ju är klart att dom är det med tanke på hur otroligt det är att dom blev till överhuvudtaget.
Med dräkterna vill man eliminera risken för att påverka de små liven med mänskligt beteende och kanske få möjligheter att släppa ut dom i det fria.
Att dräktmammorna sen går på två ben, luktar kines och syntetpäls verkar vara ovidkommande.

Jag frågar mig om det är någon mening med att rädda Pandan. Är den värd att överleva? Den gör det ganska svårt för sig själv. Nästan omöjligt faktiskt. Räcker det med att den är söt och ser ut som ett levande Yin-Yang tecken? Men man kämpar på så gott det går i Kina.

Nästa lustiga nyhet var Ullareds nya grepp med att montera GPS-sändare på sina kundvagnar. Tusentals kunder varje år tappar bort sina vagnar i detta enorma huskomplex och dom kan ju ha massor av "värdesaker" i dom. Som ni förstår kan panik uppstå.
Nu kan dom istället gå till informationsdisken för att göra en sökning efter just deras vagn genom att ange kundvagnsnumret och färg. Vad färgen har med saken att göra framgick inte.
I min fantasi ser jag mig en snar framtid där man även kan få en liten display på kundvagnshandtaget där en liten pil visar dig till hemtekniksavdelningen och Ullared-Morgans röst säger: "-Ta till vänster i nästa korsning, följ gång 124, förbi Vias nya sköljmedel till det infantila, förlåt fasila, priset 29:99 kronor, fram till gång 258. Du är nu framme vid hylla 1877."
Det här kommer inte ge några mer pengar i intäkter, enligt Gekås Boris, "..-men det skulle uppskattas mycket."

Problemen i världen är variationsrika.

Kvinnliga hjältar i Mexico.

I Mexico dödas tusentals varje år i striderna mellan polis och drogkartellerna, framförallt Tijuana- och Golfkartellerna. 28000 har dött de senaste fyra åren. Fler än under kriget i Afganistan.

Marisol Valles (se bilden), 20 år, valdes till polischef i staden Praxedis Guadalupe Guerrero i norra Mexiko i oktober nyligen. Hon var den enda som sökte jobbet. Dödsfrekvensen är nämligen enormt hög och hon är medveten om att hennes odds är dåliga.
Man mördar polischefer till höger och vänster. 6 stycken polischefer blev mördade under en enda vecka för ett par år sedan.
Hälften av poliserna i Marisols arbetsgrupp är kvinnor. Antagligen har flera av dom barn.

"- Vi i Mexiko är alla rädda nu. Men vi kan inte låta rädslan besegra oss", säger Valles som är mor till en liten son.
"- Jag tar risken då jag vill att min son lever i ett annat sorts samhälle än det vi har i dag. Jag vill att människor ska kunna röra sig fritt utan rädsla, så som det var förr."

När jag för en tid sedan läste om Marisol blev jag alldeles kall i magen och jag har med jämna mellanrum sökt på nätet av rädsla för att läsa om hennes död.
I tisdags läste jag om ytterligare en mördad polischef. En kvinnlig. Fy fan, skrek jag rakt ut i luften.
Det var Hermila Garcia Baeza som mördades i ett bakhåll. Hon blev 36 år. Hon hade då varit polischef i en månad i staden Meoqui i delstaten Chihuahua.

Jag vet inte om jag ska kalla dessa kvinnor för hjältinnor av episka mått eller dårar. Dom tar jobben som ingen vill ha och som ingen tror kommer leda till förbättringar. Ändå fortsätter dom enträget att hoppas. För sina barns skull.

I narkotikakrigen slåss man mot korrumperade poliser och militärer och fullständigt samvetslösa vanliga människor som arbetar för knarkkartellerna. Mexicos president Felipe Calderon började för några år sedan med att försöka rensa upp i poliskåren och kallade in federal polis och runt 50 000 soldater för att slåss mot den enorma och helt okontrollerbara brottsligheten — utan att lyckas.

Befolkningen har gett upp. Ingen tror att man kommer vinna det här kriget.

Är det bara kvinnorna som tänker på det samhälle deras barn ska växa upp i?

Nej. I Rio de Janeiro, även Brasiliens polis slåss mot knarkhandelns mångmiljardärer, överlämnade några fäder sina söner till polisen med orden: "-En dag skulle han få ta konsekvenserna av de han gjort."