Jag tycker det ska bli fantastiskt skönt att snart vara en bit på väg in i januari. Men innan dess kommmer en nyårsafton, naturligtvis.
Julafton spenderade vi med kära släkten och vi hade väldigt roligt och trevligt ihop. Men det har vi alltid när vi träffas, oavsett högtid. Vi diskuterar högljutt och vilt allt från politik och religion till våra värsta bajsminnen eller andra pinsamheter.
Julen i sig har, för mig personligen, blivit till en högtid utan högtidskänslor. Bara en massa måsten som jag envist förtränger så mycket det går.
Barnen är stora (typ tonåringar) och blir inte längre lika exalterade över julpynt, julstjärnor, adventskalendrar eller julklappar. Visst älskar dom en bra present när dom får en, men deras önskelistor har lyckligtvis krympt ner till ett "-Äsch, jag önskar mig bara en duffel."-varianten.
Någon julmat blir det inte hos oss mer än på julafton. Vår favoritsysselsättning är lugn och ro med spel vid datorn, boken i sängen eller horisontalläge i soffan framför TV:n.
Det är så jag vill spendera mina högtider just nu.
Snart åker den stackars julstjärnan ut, den blev nästan aldrig tänd i alla fall, och julduken på köksbordet har väldigt diskret påmint oss om vilken tid på året vi befinner oss i. Som om inte mörkret är en tillräcklig ledtråd.
That´s it.
Julen är småbarnens högtid. Och möjligtvis även Astrid Lindgrens-romantikernas högtid. Du vet, dom som Bullerby-bakar sina pepparkakor i det fräscht vitfrostigt inredda Lönneberga-köket, med en flåsigt skitnödig och käck Ernst Kirschberger i TV:ns bakgrundsbrus.
Jesus då? Befolkningsandelen som hedrar denne man tynar sakta och säkert bort. Istället har det blivit en gammal hednisk tillställning igen med mat, fylla, fest och tända ljus för att stå ut under de mörkaste midvintertimmarna. Jag uppskattar denna utveckling må jag säga. En midvinterfest är mer min grej och sen deppar jag vidare i soffan tills fåglarna kvittrar på nytt.
Nä, jag orkar inte känna någon "julkänsla" nu för tiden. Det är ett för stort evenemangspaket att hantera för mig helt enkelt.
2 kommentarer:
Tjaba tjena hallåå! :)
Julen, ja, julen...ack, denna underbara strassframkallande, kommersiella högtid, då alla ska visa hur duktiga och aktiva de är inom bak- och matlagning,samtidigt som de slår in paket och stuvar in ungarna i ugnen...eller var det skinkan.. Nåväl, det är under dessa tider den svenska, lutheranska fan-vad-jag-är-duktig-och-ambitiös-även-om-jag-inte-har-tid -mentaliteten kryper fram. Det ojas, håhåjas, pustas och stönas. Allt detta så att omgivningen hör...vilket är oerhört viktigt att de gör. För inte kan väl julstöket bara gå andra förbi. Vad vore jag utan mina högljudda meddelanden om hur mkt jag under juletid stökar och bökar?
Nä, inte jag, ska jag ärligt och villigt erkänna. Den stress som folk frivilligt ålägger sig har jag sen länge ratat ur mitt liv. Om och när jag bakar ska faktiskt andra skita fullständigt i. Om och när jag julstökar ska andra skita fullständigt i. Så tråkig är jag, men fan vad gott jag mår utan att jag självgott målar upp mina enorma ambitioner inför jul och nyår inför kollegiet eller andra.
Jag kan få lite julkänsla innan jul, men när väl skinkan är griljerad och stekt, maten uppäten och julklapparna öppnade så är den lilla känsla jag eventuellt hade kvar (från tidigare veckor) över. Och jag planerar när jag ska plocka bort julpyntet.
Det är mysigt precis dagarna innan, men sen så... "Fan, var det inte mer änså"-känslan blir påtaglig efteråt.
Jaja, vad säger man...snart är det jul igen... ;)
Jag känner igen det där mycket väl.
Hej Igen!:)
Skicka en kommentar