En minihyllning till Bill Nighy.

Igår kväll hyrde jag "Den bästa brittiska actionfilmen på länge!", Wild Target. Iallafall enligt Screen.
Jag är ett stort fan av Bill Nighy och oerhört förtjust i hans typiska Nighiska kroppsspråk. Hans ögonbryn och mun lever ett lustigt liv på bioduken. Med ett nollställt ansikte åker ena ögonbrynet upp samtidigt som underläppen trutar ut och underläppen, som nästan saknas helt, rykas på ett bedårande vis när han lågmält sarkastiskt levererar sina repliker. I love it!
Trots att han är så typisk i sitt spelsätt ledsnar jag inte. Varje karaktär är ny för mig, men jag kände förstås genast igen honom under masken på kapten Davy Jones i Pirates of the Caribbean.

I Wild Target spelar han Victor Maynard, en anal och mycket engelskt artig yrkesmördare som får i uppdrag att mörda Rose, spelad av Emily Blunt. Rose är en charmig sol-och-vårande kleptoman och bedragare vilket har lett till dödskontraktet på henne. Under sitt uppdrag dyker Tony upp och blir av olika anledningar en lärling till Victor när han misslyckas med sitt uppdrag och istället måste fly med Rose och Tony, som spelas av Rupert Grint, ni vet Harry Potters rödhåriga kompis Ron.
Wild Target ÄR en verkligt rolig brittisk actionkomedi. Inte en fantastisk film direkt men underhållande räcker rätt ofta. Jag såg den en gång till nu på morgonen utan att bli uttråkad.

Bill Nighy är själva essensen av vad jag anser vara en typisk engelsman och eftersom jag har en släng av anglofilia är det kanske inte konstigt att jag gillar just honom. MEN, och det är ett stort men, jag misstänker en mörk sida hos denne man. När jag läser om hans liv sätter min vilda fantasi igång och målar upp ljusskygga aktiviteter. Dom tänker jag inte skriva om här för jag vill fortsätta gilla honom. Vem vet, sanningen kommer kanske fram sen och då kommer jag garanterat skriva att det var det jag visste.
Under tiden är det nog bäst att jag korrigerar mig själv och påpekar att det här är en minihyllning till honom som skådis och figur på filmduken. Endast.

Det vet väl alla att engelsmän sällan har sunda och "normala" sexliv med sina internatskolor, störda mödrar och hårt kontrollerade känsloliv. Det är väl där det excentriska kommer in. Det som jag fullkomligt älskar med engelsmännen och kvinnorna. Jag har skrivit det förr men jag HAR bott där i ett tidigare liv.
Om jag nu tror på det.