Jag har väldigt tråkigt och inget att blogga om.

Men jag ska nog kunna klämma ur mig något. E måste ju ha något att läsa på jobbet.

Jag vill inte påstå att jag är deprimerad men speciellt positiv känner jag mig inte. Efter att ha legat hemma för att vila har jag blivit trött, matt och tappat stinget. En liten promenad har jag stulit till mig men det känns konstigt i knäet då. Inte huggont men fel på något sätt och jag vill inte förvärra något innan doktorns sagt sitt. Igår var det snömoddshalka att ta sig fram i, helt klart en utmaning.

Jag bildgooglar ordet "deprimerad" och får upp massor av konstigheter och massor av bloggar. Ingen lockar mig och ingen är lika bra som min. Hehehehe....nu blev jag lite glad. Jag fastnade till slut för den här på Patrick Dempsey från LIFE-Magasine. Han är lagom nice, ser trött och lite ledsen ut.

Jag lyssnar på Spotify och nu just sjunger Scissor Sisters låten Mary. Lite Elton John över den. Är det någon som gör något helt nytt i musikväg nu för tiden? Jag tycker alltid att jag känner igen något från andras inspirationsskällors musik, även om det är fantastiskt bra. Men helt ny musik, finns det? Tipsa isåfall.

Mamma frågade om jag kollade Melodifestivalen. Nä, inte två minuter i sträck ens. Det intresserar mig inte. Varken Idol, Let´s Dance eller någon annan tävling i musik och talang får mig att sitta klistrad framför teven. Jag förstår mig inte på det. En sliten klycha: Man kan inte tävla i musik.

Jag tycker inte att musik är heligt på något sätt men alla kan sjunga och en del kan spela musik. Allt handlar om att göra det man älskar. Där står dom i kulissen och strechar axlarna, andningsövar och dra i en glittrig klänning som visar mer än deras självkänsla borde medge. Det ger mig dålig smak i munnen och är mer än jag klarar av. Sedan ska jag se på när dom krystat och skitnödigt klämmer ur sig sitt tävlingsbidrag och avslutar med två armar lite rytmiskt och dramatiskt i luften. Publiken jublar och applåderar och ger dom 8 poäng. Que???
Värst är nog alla dessa typer av konferencierer. Det blir aldrig riktigt bra och allvarligt menat för ingen trivs med att stå där i kletet.
Jag måste sitta med skämskudden framför ansiktet hela tiden för jag tycker alla är så jävla pinsamt pretentiösa.
Tack jag avstår och tittar på högtravande romantisk film istället.
Eller jag skulle kunna tänka mig att vara kraftigt berusad i ett stort sällskap där vi tillsammans kan häckla eländet.

Nu lyssnar jag på Beck och hans Everybody`s gotta learn something. Den var med i filmen Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Kan han vara med i Melodifestivalen? Tankeexperimentet kraschar och jag har inte lärt mig någonting.

Att göra en tung dag lätt.

Jag är hemma och sjukskriven.
I morse hade jag fått en surt förvärvad läkartid där läkaren konstaterade att jag troligtvis har en inflammation i mitt knä.

I fredags kom jag hem från arbetet och såg till min förvåning att mitt knä var dubbelt så stort och benet gick inte att böja. Jag hade inte känt någonting under dagen och jag har inte haft några problem tidigare med mina knän. Efter läkarbesöket fick jag åka direkt till röntgen vid Globen för att kolla minisk och övriga ligament.

Det innebar en bussresa med ersättningsbuss eftersom min kära tunnelbana står stilla på förortsträckorna. En halv meter snö är uppenbarligen to much. Mina medpassagerare var inte sådana som prioriterar egenskaper som god hygien och vanlig hyfs. Det var en plåga helt enkelt.

Och vid det här laget är min erfarenhet att röntgenpersonal är en sur och otrevlig yrkesgrupp. Inga undantag har jag mött. Är det jag som lockar fram dessa egenskaper? Jag var så trevlig och tacksam, ju.

Lagom till hemresan hade tunnelbanan börjat trafikera Hagsätralinjen vilket jag var oerhört glad över. Urhärlig förare körde tåget. Tack J!

När jag kom hem var både mitt knä och jag rätt frusna och trötta. Jag kröp upp i soffan och tittade på en av mina favoritfilmer, Joe Wrights "Stolthet och fördom". Jag kände mig kåt på stiff engelsk accent, herrgårdar och landskap. En riktigt bra kostymfilm helt enkelt.

Den här uppfyller alla dom behoven. Kiera Knightley är bra som Elisabeth Bennet och Matthew MacFadyen är en lagom snygg och spännande Mr Darcy.

Kameraåkningen i filmens inledning är så jäkla bra. Interiörerna får min mun att vattnas, hedarna känns som min natur och herrgården är mitt hem. Jag tror på fullt allvar att jag i ett tidigare liv vandrat fram genom en lika pampig allé som den på Pemberly. Jag har strukit händerna utefter varje träd i den allén och och tänkt att det är mina träd. Jag blir lycklig av tanken. (Här suckar jag andaktsfullt.)

Men mina favoritkaraktärer i just den här varianten på S&F är Mrs Bennet och Mr Collins. Brenda Blethyn är en underbar skådis och gör en helt fantastiskt och fjollig roll i den här filmen. Och Tom Hollander gör Mr Collins skrattretande pompös och allvarlig. Åh, jag blir så glad och fnissig av att se honom. Det lustiga är att den typen av man finns lite överallt. Hans repliker är underbara och ordväxlingen, ordagrant från boken, är förbaskat rolig. Så vass, fyndig och ironisk. Mycket modernt egentligen. Och med den där urengelska nobla accenten och tonen känns allt perfekt.

När filmen var slut slog jag över till tv:n och hamnade i konståkningens fridans. Israels Zaretski/Zaretski. Det var det bästa jag sett någonsin i pardans. Det såg så lätt och skickligt ut. Dom svävade, svängde och flöt fram i perfekt samspel. Dom bar läckra kläder som såg ut som om dom blivit rivna till trasor av ett vilddjur. Hennes trosor kröp under dansens gång in mellan skinkorna och blev till en string som visade den välformade bakdelen på ett mycket trevligt sätt. Det gjorde inget tycker jag. Dom kom tydligen bara på 10:e plats. Därefter kom Storbrittanien, Kerr/Kerr, med ett jättebra nummer till Linkin Park. Kul val av musik. Det roligaste var att för en gång skull lyfte hon honom i en snygg svängning. Mycket innovativt.

Jag funderade lite över hur vanligt det är med syskonpar som åker i dessa passionerade danser och jag tycker det känns lite incestuöst. Men jag kan ha fel. Jag följer normalt sett inte den här sporten, inte någon annan heller för den delen, men jag var nöjd med det lilla jag såg.

Min favoritserie i Vampyrgenren just nu.

Jag vill rekommendera serien om The Hollows.
En härligt cool serie om häxan och prisjägaren Rachel Morgan. I The Hollows finns vampyrer, demoner, häxor, alver, werewolfes, gargoyles, pixies och fairies. Dom senare är olika varianter på små älvor, alltså inte bögar, vilka även dom figurerar i böckerna. Precis som verkliga livet!
I Urbana fantasyböcker med vampyrer och annat brukar anledningen till att dom lever i samexistens med oss människor variera. I The Hollows har löjligt nog genmanipulerade tomater huvudrollen. Smart och roligt. Men lika ofta, i andra serier, lever dom dolda bland ovetande människor. För mig är alla olika fantasierna kittlande.
Min favorit är än så länge den här serien.
Första boken, "Dead witch walking" av Kim Harrison, är väldigt spännande men framförallt väldigt rolig. Speciellt gillar jag Rachels vän, en pixi som heter Jenks. Han är en mycket liten, kaxig och snygg Peter Pan liknande figur med vingar. Trots sina få centimeter är han väldigt slagkraftig och livsfarlig för en eventuell fiende. Rachels väninna och kompanjon, vampyren Ivy, ger dessutom en homoerotisk vinkel till historien. När jag läste första delen blev jag så nyfiken på hur deras relation och framtida äventyr skulle komma att yttra sig. Den var så pass bra att jag bestämde mig för att köpa hela serien. Efter att ha läst hela serien kan jag inte annat än starkt rekommendera den. Jag är nästan kär i Rachel Morgan och hon utvecklas genom serien till en ashäftig häxa med mycket kärlek och magiska krafter som får både henne och monstren att häpna. Alla bokens karaktärer blir som verkliga figurer, komplexa och jättekul att lära känna. Serien är rolig, spännande, fantasifull, sexig och ibland riktigt läskigt spännande. Sträckläsning har tyvärr en negativ bieffekt. Jag blir så trött på jobbet dagen efteråt.
Böckerna beställs genom t.ex Bokus eller Amazon. SF-bokhandeln Gamla Stan har dom också. Eller så lånar du mina, om vi känner varandra.
Jag väntar med spänning på Black Magic Sanction, bok 8, som kommer ut i vår. Under tiden läser jag förstås andra böcker. Just nu avslutade jag ytterligare ett äventyr med Anita Blake, The Vampire Executioner.
Vad ska jag börja med för bok härnäst?

Det var vackert väder idag.

Jag har varit förkyld och först idag gick jag ut och prövade mina krafter genom att ta en promenad. Det finns ett fint område mellan Rågsved och Huddinge som jag brukar gå till. Det är det närmaste jag kommer riktig natur häromkring.
Det var kallt, soligt, snön låg tjock och Linkin Park i mp3n. Jag gick för fort och för långt. På hemvägen blev det Muse och Radiohead istället. Fortfarande tempo men inte så aggressivt kanske.
Under dom här snoriga dagarna har jag läst klart Faunen med Anna-Karin Palm. Den läste jag första gången för nästan 20 år sedan. Den var fortfarande väldigt bra men kändes inte lika livsomvälvande som den gjorde då. Men då var jag ung/yngre och en hel del kändes livsomvälvande.
Tre olika historier i olika historiska tider vävs omlott med teman som kvinnlig vänskap och den dödliga kärleken. Inte minst mytiska, sluga och sexiga fauner. En av berättelserna cirkulerar lite kring en tavla på National Gallery i London av Piero de Cosimo, se bilden nedan. Faunen är en gemensam nämnare för kvinnorna i boken. Sex med en faun kittlar iallafall min fantasi. Jag rekommenderar boken varmt.


Jag var i London strax efter att jag läste boken första gången och jag var tvungen att se tavlan då. Sen har jag gjort det varje gång jag varit i London. Det var ett tag sedan. National Gallery är ett besök jag måste göra av många anledningar. Många av världens främsta konstverk hänger där. Några favoriter är Diego Velázquez, 'The Toilet of Venus, Caravaggio och Botticelli´s "Venus and Mars". (se längst ner) Några småfauner figurerar även där. Bilden överst i dagens blogg är en målning av Arnold Böcklin "visslande faun".

Halva första avsnittet av Vampire Diaries...

...har gått och jag har redan tröttnat. Det är som all annan One Tree Hill och Gossip Girl kind of crap. Dåligt skådespeleri, en hjältinna som ser ut som någon i Pussycat Dolls och en vampyr helt i avsaknad av utstrålning.
Min yngsta son, sa lite trött, när vampyren Stefan (oooh, sexigt namn) satt och skrev i sin dagbok om att han inte kunde låta bli Elena: "Amen hallå, det är som Twilight all over again".
Sen kommer den farliga brorsan, som har tuggat på en av Elenas polare just för att han är en så "farlig" kickass vampire, och han ser ut som Rob Lowes lillebror.
Nä, ingen gåshud här inte. M är inte heller imponerad. Jag får en känsla av att man smider medan vampyr-tema-järnet är varmt utan en tanke på att man kanske ska leverera något som har en egen tvist eller en ny stil. Javisst, förlåt mig. Dom har en egen stil. Såpa-stilen á la One Tree Hill.
Jag funderar lite försiktigt på det här med hur huggtänderna fungerar vid blodsugning när man har underbett. Fastnar inte fangsen bakom undertänderna då? Prova själv får du se!
Jag tittar nog nästa vecka oxå för att se om känslan av "Vampyr Diarré" har gått över.

Det finns två typer av människor.

Det finns dom, som när det ringer på ytterdörren tänker: "Åh, vad spännande och roligt. Vem är det som kommer?" och så finns det dom, som likt mig, tänker. "Ammenvaffan, vem i helvete är det som kommer just nu?".

Den första typen rusar glatt fram till dörren och utan att först ta reda på vem som står utanför, vräker dom upp dörren med ett soligt och välkommande leende i ansiktet. Min yngsta son är så där härligt positiv, öppen och kärleksfull som människa. Det är därför han är så lätt att vara mor till.

Den andra typen, jag, släcker ner, sänker ljudet på tv:n/stereon och smyger tyst bort till dörren för att diskret försöka se vem som kommer och våldgästar. Om det är en okänd går man/jag lugnt tillbaka och ignorerar dörren. Är det däremot en bekant så öppnar man istället dörren med ett tillkämpat leende på läpparna och väser:" Heeej, kommer du?".

Jag är den där andra typen, misstänksam med lätt negativ inställning till impulsiva besökare. Som tur är har min omgivning förståelse, eller dom har rättare sagt fått lära sig det den hårda vägen, och dom respekterar det förhållningssättet. En del är likadana och andra förstår aldrig den sidan av mig. Men dom verkar gilla mig ändå!? Jag har troligtvist fört den här egenskapen, och lite annat skit, vidare till min äldsta son.

Vänner och familj ringer (eller sms:ar) och frågar snällt, försynt och försiktigt om det är ok att dom kommer över. För det mesta känner jag mig positivt inställd. Men ganska ofta får dom höra att jag inte orkar, har inte lust eller är på dåligt humör. Ibland har det ringt på dörren och jag sitter i halvmörkret och läser glatt vidare utan att ens vara nyfiken på vem som står där. (Är du vän till mig och varit med om det här? Du vet att du ska ringa först!) 

Herre jösses, när jag läser det här känner jag förundran över att jag har nära och kära överhuvudtaget.

Jag är väl medveten om att det inte är så produktivt när det gäller området sociala kontakter. Därför tvingar jag mig, relativt ofta, till att känna mig positivare och gladare inför en social tillställning än jag är genetiskt kapabel till. Det kommer nog inte som en överraskning för dig, som är av den första typen, att jag nästan alltid har haft väldigt roligt och är glad att jag tvingade mig ut bland, eller bjöd hem, folk. 

Skulle jag inte tvinga mig till det så slutar jag mina dagar som en ensam patetisk och muttrande typ i en grotta någonstans. Fast vissa dagar sitter jag faktiskt i en imaginär eremithåla och vägrar komma ut. Är det ett sjukdomstillstånd eller en personlighetstyp?

Reklam är den mest onödiga och värdelösa...

....bransch jag kan tänka mig. Inga livsnödvändiga arbetsuppgifter utförs där. Gör ett tankeexperiment och ta vilket yrke som helst. I en krissituation i samhället, behövs det då? Läkare, brandman o.s.v är självklara. Barnskötare, lärare och bankfolk behövs. Ica-kassörskan, bibliotekstanten, busschauffören och flyttgubben är bra att ha. Elektriker, sopgubbar, drifttekniker, you name it! Det är arbetsuppgifter som är viktiga.
Reklamproducenter hamnar enligt mig i samma fack som porrbranschen, bartenders och kungligheter. I kris och krig känns dom överflödiga och personligen anser jag att dom inte behövs annars heller. Reklambranschen är trendig, kreativ och lukrativ. Jobbar du där är du välavlönad och beundrad. Men vad producerar du? Olika filmer, blad, affischer och annat som ska övertyga oss om att köpa något vi inte kände till fanns och som vi inte visste att vi ville ha. Ingen vill ha reklam i brevlådan. Få vill se reklamen före biofilmen nu för tiden. Jag pissar eller zappar under reklampauserna på TV. Alla affischer på stan förfular omgivningen och sorteras sen bort av min hjärna tills jag bara tycker att det ser skräpigt ut. Som grädden på moset är det du och jag som betalar för hela kalaset. Varje lite grej vi köper, där man använder sig av reklam, har förstås ett högre pris för att kompensera reklamkostnaderna. Snuskigast av alla är märkesvaror som Nike och Adidas m.fl. Svindyra! Höga reklamkostnader, pengar till Beckham & Co och nanolåga löner till arbetarna, barn och deras föräldrar i Asien.
Jag måste erkänna att bra reklamfilmer är kul. Men hade man inte lika väl kunnat se en rolig kortfilm. Kreativiteten är det ju inget fel på.
Men varför denna j-la reklam: Mor sitter på knä i trädgården och rensar ogräs. Hon grimaserar och tar sig om ryggen. Hon har ont. Son, ca 12-år, kommer fram med bekymrad min, lägger armen om mor med ett sorgset, deltagande ansiktsuttryck. Stilig make i bakgrunden lägger pannan i djupa veck, kommer fram till sin lilla omtänksamma familj och lägger en karta värktabletter i mors hand. Värken försvinner. Nu är dom lyckliga!
WTF! Please, ge er! Och den vara bara ett exempel.
Vem köper det där? Alla dessa amerikanska-europeiska och vita heterofamiljer med urusla skådespelare. Dom säljer tydligen jättebra och det är därför dom gör reklam för Ajax, Via och dofta-gott-på-toa-manicker. Du köper tydligen produkterna?!?!
Men en reklamfilm som verkligen får mig att fräsa i tv-soffan är den för det nya mobilnätsföretaget "siffra". En gammal klassisk badge från 1980 har dom stulit och besudlat genom att trasha det gamla hederliga telefonjacket. En infrastruktur som hjälpte till att bygga upp det här högteknologiska samhället och gav telefonkontakt med resten av landet åt nästan varje ensam gumma och gubbe som bodde ute i skogen. Är det fyndigt att spränga folks vardagsrum på julafton, riva sönder tapeterna i vardagsrummet och slå sönder väggar med slägga? Är det kul reklam?
Vill du ha bara mobiltelefon? Visst, ha det. Åh, Telia är uselt ibland men det är statens gamla televerket och förtjänar mer kred och respekt. Att göra reklam genom att trasha en konkurrent på det här sättet är så dumt och larvigt. 70-tals socialisten i mig rasar. Det lilla barnrumpenätet har funnits i 3-4 år och inte ens klarat att leverera helt under den tiden. Three is a tragic number.
Var finns heder, moral, samvete och god smak? Ja, inte i reklambranschen. Jag ber att få reklamera (hehehe, ordvits!) skiten.
Jag erkänner att alla min argument inte håller i en längre diskussion, men det här är inte en diskussion. Eller hur? Det är min blogg. Och jag skriver vad jag vill.

Vad skööönt att få ur sig det här. Nu går jag vidare till nästa projekt.

I stort sett skiter jag i Malmö...

...men dom har byggt en tunnel där nu, Citytunneln. Med spår och ny station, Triangeln.
Svensk ingenjörskonst när den är som allra bäst, enligt en av gubbarna.
Jag tycker sånt här är så kul att titta på. Kolla in den här lilla filmen från Sydsvenskan. Citytunneln klar om ett år. Öppningen av filmen, den sista biten där borren kommer fram, ger mig gåshud. Stora bitar berg, sten och lera smackar i marken och sprids som småsten.
Dom stora jordätande fräsarna är häftiga och jag kan inte låta bli att fascineras. Vilka roliga jobb dom verkar ha!
Tunneln Inger, borren Anna. Bara en sån sak. Ett kvinnonamn på en borr. Tunneln har t.o.m ett eget helgon. Santa Barbara. Jag asgarvar, fnissar och tycker skåningarna är exotiskt gulliga.
För att inte tala om vilket jobb det är att bygga en tunnel, oavsett var den är någonstans. Visst är det spännande?
Imponerande och läskigt.
Finns det gränser för hur vi bygger och borrar?
Jag vet inte om jag ska glädjas eller förskräckas. Utvecklingen måste gå framåt. Eller? Jag vet att det rimmar illa, min oro för "syndafloden" och människans förstörelse av Tellus, samtidigt som jag fascineras av all uppfinningsrikedomen och tekniken vi utvecklar. Stora maskiner ÄR häftigt och ibland, när dom inte är leksaker för förvuxna småpojkar, behövs dom ju. Men någon inne i mig tycker också att det är sjukt.
Livet är komplext och det är jag med.

Idag tror jag Carola har rätt....

...jordens undergång är nära.

Jag vill inte påstå att jag tror gud ser ut så här. Men Carolas gud ser kanske ut så här. Det är en lite rolig och söt bild. Men den är på inga vis harmlös.

Vi är så många på jorden nu. Vi förstör den, bygger om den och gör permanenta ärr på vår sköna himlakropp i rymden. Våra synder, dom traditionellt erkända av de flesta religioner, har eskalerat. Så många drivs av högmod, avundsjuka och girighet. Det är det som ses som positiva tillgångar och värt att nämna i ett cv för att söka det där riktigt smaskiga jobbet med hög lön.

Vi bedövar oss sen med TV, filmer i rader som vi köpt hem till bokhyllan. Bokhyllan som måste bytas ut med jämna mellanrum för att vi tröttnat på den. Och när vi tröttnat på en otrendig möbel så hamnar den snart på soptippen. Det finns ingen himmel och helvete. Det finns en soptipp.

Vi bedövar oss ännu mer med droger, alkohol, shopping, läsk, godis och mat. Vi har så många möjligheter men är ändå så olyckliga att något i oss måste bedövas.
Sen mår vi så dåligt att vi börjar slåss, mörda, kriga, våldta och utplåna andra människor. Visst har människan alltid varit våldsam men är den inte lite värre nu?

Jag ser just nu alla onda och perverterade män som ska knulla, knulla allt som rör sig och har ett hål av kött. Kvinnor, barn, män, getter, höns och köttfärspajer. Ingen får eller kan säga nej och dom våldtas så deras själar slits sönder och hamnar på soptippen.

Pengar är allt. Mammon är gud. Vi i väst är Sodom och Gomorra.
Jag har en viss förståelse för Usama Bin Ladin & Co. Det måste vara lätt att rekrytera självmordsbombare bland fattiga människor som ser vad vi gör här i väst. Men dom är också avundsjuka, giriga och drivs av högmod. Och dom slåss, våldtar och mördar. Men det är svårt att se sina egna fel när man koncentrerar sig så hårt på andras.

Jag tycker det är svårt att känna framtidstro och tillförsikt. Jag har svårt att se det goda hos människor. Jag har svårt att hålla humöret uppe ibland, idag, just nu. Vart är vi på väg? Vad är det för värld mina barn ska lära sig leva i? Den verkar så mycket värre än den jag föddes till och det var bara 43 år sedan. Det var nästan fortfarande efterkrigstid och framtidstron var stark. Har jag fel?

Jag vill bygga mig en ark för mina nära och kära. Tyvärr känner jag inte någon kallelse från gud att samla två av varje djur att ta med mig på arken. Jag tar med mig mina två honkatter i alla fall. Räknas det?

Att lämna samhället och bli hemlös tiggare, är kanske helt rätt. Är det den nutida eremiten, bortsett på frånvaron av isolering?
Ja, jag känner att en liten bit Anneli har viss släktskap med Usama. Jag är så här nära att odla skägg, skaffa en Kalashnikov, bosätta mig i en grotta i bergen och orera så spottet stänker om syndande människor som Gud vill straffa.
Nä. Jag tror jag nöjer mig med en ark.

Jag blir genast piggare med musik.

Idag är det musikvideotips som leveras.



Har du sex minuter över? Titta och lyssna på den här.
För mig är det Muse för hela slanten just nu. På jobbet åker mp3:n på när det känns som mest tungt och då blir det i första hand Muse som jag får största uppåtkicken av.

En annan av mina favoriter är den nedanför. Jag tror inte det här är den officiella musikvideon. Bilderna är från filmen The Crow som åtminstone är just, snygga bilder.




Avslutningsvis ett annat favvoband med en favvolåt, snygg video och vacker sångare.
Vanligast är tydligen att man är någon typ av emo-orienterad tonåring eller 20-någonting-år för att lyssna på MCR. Jag är allt det där inombords. Gillas det? Men dryga förti bast, förstås.



God natt!

Tre böcker....

har jag läst klart sen senaste bokrapporten.

Först ut var ännu en vampyrbok med en ny författarbekantskap. Gail Carrigers "Soulless". Anledningen till att jag beställde den var att jag var mycket nyfiken få hur en själlös hjältinna skulle yttra sig. Boken har en lite ny mix. Den utspelar sig under 1800-talet och har som sagt en "själlös" huvudkaraktär, Miss Alexia Tarabotti. Hon är en, för mig som läsare, ny typ av övernaturlig varelse. Vid fysisk kontakt med vampyrer och werewolfes neutraliserar hon dom, gör dom dödliga och dom förlorar sin övernaturliga förmågor. Även nackdelar försvinner. En vampyr kan se soluppgången t.ex.
Boken var underhållande, Alexia en trevlig bekantskap och den hade en liten mysig kärlekshistoria. Tyvärr blev jag inte nöjd med frågan om själlösheten. Den besvaras bara med att själen är en av oss andra missuppfattad del av av varje varelse. Hon är inte ondare, godare, värdelösare eller mindre gudfruktig än de med en själ. En bättre beskrivning av hennes speciella tillstånd hade varit önskvärd. Boken är första delen i en ny serie och jag tror inte jag köper nästa del.

Nästa bok var Charlotte Brontës "Jane Eyre" på engelska. Jag har börjat på den flera gånger men saknat förmåga att koncentrera mig på gammelengelska. Då var jag ute efter lättflytande underhållning. Den här gången kändes allt annorlunda.
Snabb sammanfattning av innehållet. Jane är en föräldralös flicka som först hamnar hon sina kusiner och hennes elaka tant Mrs Reed. Hon skickas till en internat skola för föräldralösa flickor och slutar där som lärare. Hon söker sig vidare som guvernant och hamnar hos Mr Rochester´. Dom blir förälskade samtidigt som hon upptäcker att en mystisk och skrämmande kvinna lever instängd på tredje våningen i huset/slottet. Hon tvingas lämna Mr Rochester och ta sig fram på egen hand samtidigt som hon sannerligen får känna att guds vägar är outgrundliga.
Den är fantastisk och Jane är en spännande människa. En riktig feminist och stark tjej i en tid som var svår för unga kvinnor utan familj och medel. Jag är imponerad av Charlotte som skapade denna ovanliga dam. Jane har integritet och är mer självständig och intelligent än många kvinnor idag. Fröknarna Brontë har en gemensam förmåga att skriva om stor kärlek, smärta och livet svåra val, som jag som läsare tycker är så fantastiskt exotiskt. Dom känner så mycket passion och jag är en alldeles för cynisk och bitter person för att tro mig själv kunna känna så mycket för en annan människa som dom gör. Under läsningen märkte jag att jag kände igen många vändningar i historien. Jag måste ha läst boken förut. Ändå har jag inget minne av det, utan blev glatt överraskad av att återuppleva och minnas vad jag glömt att jag en gång komihåg.

Till slut Anna-Karin Palms "Herrgården". Jag hittade den i bibliotekets lilla låda med böcker till salu. Ett fynd för 9 kronor och den verkade nästan oläst. Konstigt. Berättelsen är en existentiell rysare mycket spännande skrivet. Huvudkaraktären är, enligt mig, själva herrgården där fyra personer hamnar och finner en, tror dom, fristad. Något typ av krig har brutit ut i ett land som man får aldrig riktigt klart för sig vilket det är. Bokens berättare, Ben, för mig fram till upplösningen och det är dunkelt, drömliknande och nervpirrande under tiden. Han har förlorat sin kärlek Ossian och söker sig till herrgårdens ägarinna, Marie, som visar sig vara en kvinna med dold agenda. Dom inleder en sexuell relation och de andra deltagarna har också ha hemligheter som tvingar Ben, som är bästan irriterande mjäkig, att försvara sin nyfunna tillvaro på ett överraskande sätt.
Det är svårt att beskriva handlingen utan att avslöja uppslutningen. Jag hade en stark aning om vart den skulle leda och jag ville inte veta. Jag var tvungen att sluta läsa under två veckor. Men idag tog jag tag i slutet och det var....suggestivt.
Den här boken rekommenderar jag. Jag gillar Anna-Karin Palm och jag har tidigare läst "Faunen" och "Målarens döttrar". Nu har jag börjat med att läsa om "Faunen" bara för det. Det var 18-år sen sist och jag minns den fortfarande. Tror jag. Därför måste jag se om den var så bra som jag minns den.