Att göra en tung dag lätt.

Jag är hemma och sjukskriven.
I morse hade jag fått en surt förvärvad läkartid där läkaren konstaterade att jag troligtvis har en inflammation i mitt knä.

I fredags kom jag hem från arbetet och såg till min förvåning att mitt knä var dubbelt så stort och benet gick inte att böja. Jag hade inte känt någonting under dagen och jag har inte haft några problem tidigare med mina knän. Efter läkarbesöket fick jag åka direkt till röntgen vid Globen för att kolla minisk och övriga ligament.

Det innebar en bussresa med ersättningsbuss eftersom min kära tunnelbana står stilla på förortsträckorna. En halv meter snö är uppenbarligen to much. Mina medpassagerare var inte sådana som prioriterar egenskaper som god hygien och vanlig hyfs. Det var en plåga helt enkelt.

Och vid det här laget är min erfarenhet att röntgenpersonal är en sur och otrevlig yrkesgrupp. Inga undantag har jag mött. Är det jag som lockar fram dessa egenskaper? Jag var så trevlig och tacksam, ju.

Lagom till hemresan hade tunnelbanan börjat trafikera Hagsätralinjen vilket jag var oerhört glad över. Urhärlig förare körde tåget. Tack J!

När jag kom hem var både mitt knä och jag rätt frusna och trötta. Jag kröp upp i soffan och tittade på en av mina favoritfilmer, Joe Wrights "Stolthet och fördom". Jag kände mig kåt på stiff engelsk accent, herrgårdar och landskap. En riktigt bra kostymfilm helt enkelt.

Den här uppfyller alla dom behoven. Kiera Knightley är bra som Elisabeth Bennet och Matthew MacFadyen är en lagom snygg och spännande Mr Darcy.

Kameraåkningen i filmens inledning är så jäkla bra. Interiörerna får min mun att vattnas, hedarna känns som min natur och herrgården är mitt hem. Jag tror på fullt allvar att jag i ett tidigare liv vandrat fram genom en lika pampig allé som den på Pemberly. Jag har strukit händerna utefter varje träd i den allén och och tänkt att det är mina träd. Jag blir lycklig av tanken. (Här suckar jag andaktsfullt.)

Men mina favoritkaraktärer i just den här varianten på S&F är Mrs Bennet och Mr Collins. Brenda Blethyn är en underbar skådis och gör en helt fantastiskt och fjollig roll i den här filmen. Och Tom Hollander gör Mr Collins skrattretande pompös och allvarlig. Åh, jag blir så glad och fnissig av att se honom. Det lustiga är att den typen av man finns lite överallt. Hans repliker är underbara och ordväxlingen, ordagrant från boken, är förbaskat rolig. Så vass, fyndig och ironisk. Mycket modernt egentligen. Och med den där urengelska nobla accenten och tonen känns allt perfekt.

När filmen var slut slog jag över till tv:n och hamnade i konståkningens fridans. Israels Zaretski/Zaretski. Det var det bästa jag sett någonsin i pardans. Det såg så lätt och skickligt ut. Dom svävade, svängde och flöt fram i perfekt samspel. Dom bar läckra kläder som såg ut som om dom blivit rivna till trasor av ett vilddjur. Hennes trosor kröp under dansens gång in mellan skinkorna och blev till en string som visade den välformade bakdelen på ett mycket trevligt sätt. Det gjorde inget tycker jag. Dom kom tydligen bara på 10:e plats. Därefter kom Storbrittanien, Kerr/Kerr, med ett jättebra nummer till Linkin Park. Kul val av musik. Det roligaste var att för en gång skull lyfte hon honom i en snygg svängning. Mycket innovativt.

Jag funderade lite över hur vanligt det är med syskonpar som åker i dessa passionerade danser och jag tycker det känns lite incestuöst. Men jag kan ha fel. Jag följer normalt sett inte den här sporten, inte någon annan heller för den delen, men jag var nöjd med det lilla jag såg.