Tre böcker....

har jag läst klart sen senaste bokrapporten.

Först ut var ännu en vampyrbok med en ny författarbekantskap. Gail Carrigers "Soulless". Anledningen till att jag beställde den var att jag var mycket nyfiken få hur en själlös hjältinna skulle yttra sig. Boken har en lite ny mix. Den utspelar sig under 1800-talet och har som sagt en "själlös" huvudkaraktär, Miss Alexia Tarabotti. Hon är en, för mig som läsare, ny typ av övernaturlig varelse. Vid fysisk kontakt med vampyrer och werewolfes neutraliserar hon dom, gör dom dödliga och dom förlorar sin övernaturliga förmågor. Även nackdelar försvinner. En vampyr kan se soluppgången t.ex.
Boken var underhållande, Alexia en trevlig bekantskap och den hade en liten mysig kärlekshistoria. Tyvärr blev jag inte nöjd med frågan om själlösheten. Den besvaras bara med att själen är en av oss andra missuppfattad del av av varje varelse. Hon är inte ondare, godare, värdelösare eller mindre gudfruktig än de med en själ. En bättre beskrivning av hennes speciella tillstånd hade varit önskvärd. Boken är första delen i en ny serie och jag tror inte jag köper nästa del.

Nästa bok var Charlotte Brontës "Jane Eyre" på engelska. Jag har börjat på den flera gånger men saknat förmåga att koncentrera mig på gammelengelska. Då var jag ute efter lättflytande underhållning. Den här gången kändes allt annorlunda.
Snabb sammanfattning av innehållet. Jane är en föräldralös flicka som först hamnar hon sina kusiner och hennes elaka tant Mrs Reed. Hon skickas till en internat skola för föräldralösa flickor och slutar där som lärare. Hon söker sig vidare som guvernant och hamnar hos Mr Rochester´. Dom blir förälskade samtidigt som hon upptäcker att en mystisk och skrämmande kvinna lever instängd på tredje våningen i huset/slottet. Hon tvingas lämna Mr Rochester och ta sig fram på egen hand samtidigt som hon sannerligen får känna att guds vägar är outgrundliga.
Den är fantastisk och Jane är en spännande människa. En riktig feminist och stark tjej i en tid som var svår för unga kvinnor utan familj och medel. Jag är imponerad av Charlotte som skapade denna ovanliga dam. Jane har integritet och är mer självständig och intelligent än många kvinnor idag. Fröknarna Brontë har en gemensam förmåga att skriva om stor kärlek, smärta och livet svåra val, som jag som läsare tycker är så fantastiskt exotiskt. Dom känner så mycket passion och jag är en alldeles för cynisk och bitter person för att tro mig själv kunna känna så mycket för en annan människa som dom gör. Under läsningen märkte jag att jag kände igen många vändningar i historien. Jag måste ha läst boken förut. Ändå har jag inget minne av det, utan blev glatt överraskad av att återuppleva och minnas vad jag glömt att jag en gång komihåg.

Till slut Anna-Karin Palms "Herrgården". Jag hittade den i bibliotekets lilla låda med böcker till salu. Ett fynd för 9 kronor och den verkade nästan oläst. Konstigt. Berättelsen är en existentiell rysare mycket spännande skrivet. Huvudkaraktären är, enligt mig, själva herrgården där fyra personer hamnar och finner en, tror dom, fristad. Något typ av krig har brutit ut i ett land som man får aldrig riktigt klart för sig vilket det är. Bokens berättare, Ben, för mig fram till upplösningen och det är dunkelt, drömliknande och nervpirrande under tiden. Han har förlorat sin kärlek Ossian och söker sig till herrgårdens ägarinna, Marie, som visar sig vara en kvinna med dold agenda. Dom inleder en sexuell relation och de andra deltagarna har också ha hemligheter som tvingar Ben, som är bästan irriterande mjäkig, att försvara sin nyfunna tillvaro på ett överraskande sätt.
Det är svårt att beskriva handlingen utan att avslöja uppslutningen. Jag hade en stark aning om vart den skulle leda och jag ville inte veta. Jag var tvungen att sluta läsa under två veckor. Men idag tog jag tag i slutet och det var....suggestivt.
Den här boken rekommenderar jag. Jag gillar Anna-Karin Palm och jag har tidigare läst "Faunen" och "Målarens döttrar". Nu har jag börjat med att läsa om "Faunen" bara för det. Det var 18-år sen sist och jag minns den fortfarande. Tror jag. Därför måste jag se om den var så bra som jag minns den.