En räddare i nöden?

Idag var jag på IKEA med bästa vännen B.

Vi gick runt där i lugn och ro, plockade vagnen full med absoluta nödvändigheter och en himmelsäng till mig. Sen fikade vi med det tillhörande samtalet om livet och kärleken.

En av våra hissfärder mellan våningsplanen delade vi med en mamma och hennes 3-årige son. Han hade öppnat sin förpackning med kritor redan och när mamman upptäckte det, tog hon ifrån honom den, jämrade sig lite och försökte sätta tillbaka alla kritor och pennor i sina avsedda skåror och försluta förpackningen igen.

Med stort intresse följde jag hennes fumliga försök som resulterade i en ännu större röra. Bekymrat insåg jag att det där skulle aldrig gå bra.

Under tiden betraktade B mig roat, vilket jag var för uppslukad för att notera, och hon började tyst räkna för sig själv: "Ett...två...tre...fyra...Där kom det!".

För då hade jag nämligen insett att den där mamman behövde min hjälp och jag utbrister med ett tillkämpat leende: "-Ursäkta mig, men får jag ge dig ett litet tips?".
Ivrigt ryckte jag till mig förpackningen och började lite metodiskt trycka tillbaka några kritor i skårorna för att visa henne hur hon skulle göra. "-Vänd på den. Så här måste du göra." Sen räckte jag tillbaka kritorna så hon kunde fullfölja mitt arbete mer korrekt.
Som tur var, för mamman, var vi framme vid vårt våningsplan och jag kunde nöjd glida ut ur hissen med B efter mig.

När hon senare berättade hur roligt hon hade haft det, slog det mig att det är inte lätt att ha med oss besserwisrar att göra. 

Men det är inte heller lätt att vara en.

Björk

Med tanke på att Björk tar emot Polarpriset idag. Det här är en väldigt snygg musikvideo med hennes oerhört vackra låt All Is Full Of Love.

Hon är unik, vacker, fantastisk och har alltid något spännande att säga med sina texter och sin musik. Musikvideorna blir ofta spektakulära på något vis. 

Att hon går sin egen väg som megakändis, slår ner paparazzis och sjunger för Tibet under OS-invigningen i Kina gör henne ännu bättre, tycker jag.

Klaustrofobi!!!

För 17 dagar sedan rasade en gruva i Chile in och 33 människor befarades ha omkommit. Efter idogt borrande fick man i helgen äntligen ett livstecken. Nu har det visat sig att alla lever och är, under omständighetern, i gott skick.

Genom ett hål, stort som en grapefrukt, skickas mat, förnödenheter och spel ner. Under tiden försöker man gräva fram allihop. Det kommer ta månader. Kanske kommer dom fram till jul.

Jag känner lite lätt ångest för deras räkning och den är säkert minimal i jämförelse med hur dom själva mår. 

Mörker, kyla, fukt och 0,7 km tungt jäkla berg ovanför deras huvuden. Jag förmodar att dom har någon form av ljuskälla, men ändå. 4 månader instängd i en inrasad gruva. Finns det något värre? Klaustrofobi och ångest är nog bara förnamnet.

Att sitta fast på tunnelbanan, i en tunnel, i 4 månader, dygnet runt, är väl den närmaste urusla jämförelse jag kan komma på för min egen del. Man ska pissa och skita där nere också.

Det är inte konstigt att det även  finns antidepressiv medicin bland de förnödenheter dom skickar ner.

Jag hade bönat och bett om sömnmedel eller narkos.

Fakta: Det är koppar man bryter och det är Chiles guld. Trettio procent av statens intäkter kommer från kopparresurserna. Landet producerar en tredjedel av världens koppar. Jordbävningar och ras är något som man får kalkylera med i det yrket.

Det kan vara något för mig att tänka på när jag ger mig av till mina "saltgruvor" i Stockholms tunnelbana.

True Blood med ångest.

Jag slukar Charlaine Harris böcker om Sookie Stackhouse. Jag har säkert ett år framför mig av otålig väntan på nästa bok. Hon har lovat att skriva 13 böcker, om jag inte har missuppfattat något.

Naturligtvis har jag varit tvungen att se True Blood därför. Alan Balls Tv-serie för HBO var riktigt bra säsong 1 och ännu bättre säsong 2. Jag har dessutom tjuvkikat på säsong 3 som kommer till Sverige först i början 2011. Dom har fått klartecken att spela in en säsong 4 än så länge.  Så läs inget mer om du inte vill att jag spoilar något för dig!!! Om du är ett fan, kolla in sajten för alla äkta Trubies!

Nu har jag sett säsong 3 fram t.o.m episod 8 och jag kunde inte låta bli att tjuta äcklat och gny förtvivlat under hela tiden av bl.a. följande skäl:

*Visst ska det vara blodigt och fläskigt köttigt men det var lite väl parodi-artat ibland. Rent av pinsamt dåligt ett par gånger.

*Sookie är en stark tjej. Ingen som tjuter hysteriskt eller paralyserat fryser i slagsmålsscener. Alan, du har gjort Sookie till en fjolla! Dessutom har du tagit ifrån henne två vampyrpålningar nu. Sookie KAN döda vampyrer själv. Hon behöver ingen hjälp av den där jävla Bill. Hon räddar honom!

*Nu har han dessutom lämnat böckernas kronologiska väg så jag kan inte se hur det här ska gå ihop rent logiskt. Han har möblerat om i vampyrernas hierarkier med "kings and queens" att jag tycker han har missat vissa viktiga poänger om hur stor makt Sookie kommer få framöver.

*Queen Sophie-Anne är alldeles för mesigt porträtterad. Hon ska var skrämmande, maktgalet vacker och ha Eric helt under klacken. Här har hon blivit lättmanipulerad och lättskrämd. Fy fan.

*Claudine är helt fel och en urdålig casting. Hon är inte tillräckligt vacker. Hon ska vara utomjordiskt vacker. Det är inget fel på skådisen i sig men hon är inte Claudine.

Det kommer väl inte som en överraskning att jag tycker Alan Ball har försvagat och ibland förlöjligar många av kvinnofigurerna. Dessutom har en del av de manliga rollerna blivit mer kick-ass typer än dom är i böckerna. Bl.a Jason, Bill och Sam. 

Jag är den första att applådera de homoerotiska inslagen i showen. Dom finns i böckerna också. Men det balla, sexiga, tuffa och smarta bitarna hamnar mest hos männen vare sig dom är bögar eller ej. Det är bara Pam som är sig lik, gusje låv. (Gud ske lov).

Men jag får helt enkelt acceptera att det här är Ball-ens egen show och han gör som han vill. Jag kommer fortsätta titta iallafall och får försöka släppa hur det skulle ha gått enligt böckerna.  Det blir svårt och jag vet inte hur många fler misstag/fria tolkningar jag klarar av. Inte ens för Alexander Skarsgårds skull.

Är jag klokare nu?

Inspirerad av några meningsutbyten den senaste tiden funderar jag på hur klok man (läs: jag) kan vara.

Blir jag klokare för varje år som går? Tveksamt. Kanske att jag blir mer säker på vad jag INTE vet och vad jag INTE tycker om.

Å andra sidan gör det mig mer negativt inställd till fler och fler saker och det är ett problem. Jag saknar att vara öppen för nya saker, nyfikenheten och det man nu för tiden kallar naivitet.

När jag var 20 var jag så jävla smart, fattade precis hur saker låg till. Nu, vid 43 år, begriper jag fan ingenting och blir mest förbannad över snart sagt det mesta. Ändå är jag så högmodig att jag anser mig kunna skilja en idiot från en annan, utan att tveka.

Mina förväntningar på 60-årsåldern är höga. Eftersom jag inte fattar någonting nu, vet jag naturligtvis inte hur jag kommer att vara då, men någonting åt genihållet verkar rimligt.

Vid min dödsbädd, om jag nu inte ligger på den inom en snar framtid, så är jag fullständigt övertygad om att jag kommer mumla: "-Aha, nu förstår jag. Nä, där försvann det. Jag hajjar fortfarande ingenting."

Jag retar upp snubbar på fejjan.

Någon gång ska jag skriva om mina känslor för facebook. Dock inte idag.

Idag vill jag däremot skriva om min osvikliga talang att hitta snubbar att reta upp.

En manlig facebook kontakt lägger in ett klipp med hemska bilolyckor av både skådespelstypen och riktiga inspelningar från vägkameror. Vitsen med klippet var att få oss att tänka på hur snabbt ens liv kan förändras eller upphöra. Det var ett bra klipp. Hemskt, för jävligt, äckligt och upprörande. Jag reagerade inte så mycket över att en del är nonchalanta, oförsiktiga eller rent av idiotiskt arroganta i trafiken, för det kommer inte som en överraskning direkt. Jag reagerade mer över att alla förarna var män och majoriteten av olycksoffren var kvinnor eller barn. 

Antingen kan man tycka att klippet, i en genusaspekt, var vinklat eller så kan man tycka att den visar verklighetens statistik korrekt. 

Några killar hade lagt in sina ojjande empatiska inlägg innan jag, jobbiga jävla människa, kommenterade: Fy fan. Jag noterar lite diskret könet på förarna. Jag bara säger. Själv tycker jag det var rätt oförargligt. Till saken hör att den manliga kontakten ibland, enligt mig, kör som en galning. Han är en tuff, macho kille som gärna yttrar sig om kärringar i trafiken och kvinnor i allmänhet. Men jag gillar honom lite grann och vi  har ofta käftat i sådana där låtsasgräl á la könskrig. Jag ville retas helt enkelt. Skitkul tyckte jag.

Men det tyckte inte en av hans FB-polare. Vi kallar honom P som i "pissed off".  Hans inlägg: @anneli:
Jaha så det faktum att man diskret noterar det maskulina könet som dem skyldige..... gör det....öhm mindre tragiskt??? Eller vad exakt var det du diskret försökte notera? Jag bara säger ....eller nja....snarare undrar

Jag känner genast igen en viss typ av snubbe som retar sig på vad han antagligen skulla kalla "sånt där jävla feministiskt skitsnack" eller  något liknande. Sådana diskussioner tycker jag bäst om att ta AFK. (Away From Keyboard)

Så jag svarar: P: Inte mindre tragiskt. Snarare tvärtom då andra får lida. Är det känsligt? Syftet var att reta ***** lite men det blev lite extra bonus det här.

Här kommenterar även min FB-kontakt: Anneli; Du retar alla av det manliga könet just nu, illa illa!!

Nu tycker  även han att jag är jobbig och retar upp den manliga befolkningen. Yippie!!!!

P:s retur:  ‎@Anneli...absolut inte känsligt. Så du menar att det är MER tragiskt just pga att det var en man? Samt att det skulle vara mindre tragiskt om det hade varit en kvinna? Eller hur exakt definierar du tvärtom?

Är det inte frustrerande att konstant leta könsbaserade syndabockar? Lucifer var en man...so they say....det var även cain....hitler...stalin...osv..root of all evil...men..so they say. Men det bra att du visar vägen Anneli!!..TUR att vi har dig!! Den enögde drottnignen i dem blindes land! Lovely!!!

Vid det här laget sitter jag och skakar av skratt och runkar mitt huvud fram och tillbaka. Han uppfyller, vad som skulle kunnat vara ogrundade, alla mina fördomar om en viss typ av snubbe. Men av hänsyn till att det inte var mitt klipp eller min vägg jag skrev på, valde jag att backa och låta den hetsiga stämningen svalna lite. 

Jag tillägger ett sista inlägg: Ta och slappna av. Allt jag skrev var: "Jag noterar lite diskret könet på förarna. Jag bara säger." Jag tycker nog att det överreageras lite. Mitt meningsutbyte med P i frågan avslutas härmed. 
*****: Sorry om jag störde klipp-stämningen för er killar. Rättelse: inte "just nu". Alltid! :) 

Rättelsen var ett sätt att bjuda på mig själv och erkänna att jag alltid har förmåga att reta upp män. Jag erkänner att jag ville använda mig av en högst irriterande taktik nämligen att klappa P lite på huvudet och se till att jag får det sista ordet. En välkänd härskartaktik. 

Nu trodde jag att meningsutbytet var avklarat för den kvällen. Döm om min förvåning när det några timmar senare läggs in ett nytt inlägg från P:  ‎@anneli. Din argumentations teknik är lika raffinierad som din person. Hur exakt anser du att något är avslutat när du ej kan ge adekvata svar på mina frågor? Eller du kanske är van med att inte bli ifrågesatt??? Ta nu och förklara hur man diskret kan notera något så skevt som könsrelaterade skillnader i den videon!!

Samt vad detta har för relevans? Förstod ens vad regissören av videon ville ha fram??

Jag vet att det är svårt för dig anneli....jag vet.....men leta djupt därnere....försök.....snälla!

Jag vet inte om jag ska bli imponerad, förbannad eller fnissa. Det blir en mix av alltihop. Min argumentationsteknik är lika raffinerad som min person. Har han träffat mig? Vad vet han om min person? Snacka om personangrepp! Dessutom är jag övertygad om att han fattade precis vad jag menade. Men sen blev han förbannat över att jag tydligen ansåg att det var enbart män som var bovarna.

Men P har rätt. Det ÄR frustrerande att hitta syndabockar som är könrelaterade. Jag tycker inte att män är bovar jämt. Men jag kan helt enkelt inte låta bli att peka finger och högt uttrycka mig när jag ser att det är oftast män som inte riktigt klarar av situationen så bra som dom gärna själva vill tycka. Män i trafiken är en känslig fråga. För män.

Allvarligt talat. Reagerar inte män själva på det? Jo, jag tror det. Och då kan dom känna precis som P. Att fokus på själva problemet, t.ex. trafikolyckor, blir vilket kön som är den felande parten.

Sorry, men jag kan inte rå för att det är så.

Män toppar all statistik när det gäller trafikolyckor, våld, kriminalitet, mord och lönelistor. Därmed inte sagt att alla män är våldsamma, kriminella mördare i trafiken. 

Anledningen till att jag ödslar bloggutrymme på det här är att det här är små "krig" jag för lite då och då och jag funderar varje gång på om jag "krigat" i onödan. Har jag tjafsat om petitesser? Folk vill inte få felaktigheter utpekade för sig om dom själva tillhör samma grupp som begår dom. Men jag ger blanka fan i det.

Att som tjej påpeka sådana här grejer lite då och då gör att man ofta hamnar i meningutbyten som ovan. Men för mig är det lika viktigt att peka på all sorts tokigheter. Sociala skillnader, etniska ojämnlikheter, våld mot barn och miljöbrott.

Då slutar det med att jag retar upp snubbar. Det är som en jävla naturlag.

 

Säg mig ditt "Motto" och jag ska berätta vem du är.

Ett motto är ett kort och kärnfullt uttryck som ger en mer eller mindre stark fingervisning om ett förhållningssätt

Det kan tillhöra en enskild person, ett företag eller t.o.m ett land. Sverige som land har inget däremot har kungen och Riksbanken det.

Exempel på motton är Frankrikes "Liberté, Egalité, Fraternité" och eller Gustav II Adolfs "Plikten framför allt".
Att kungar har motton eller deviser är mer eller mindre en praxis. En mäktig man ska ha ett motto. "Söndra och härska" är känt och användes av Julius Ceasar och Machiavelli.

Andra framstående personer kan ha motton, som Linné "Förundra dig över allt, även det mest alldagliga", Cicero "Vanans makt är stor". Båda två hade förresten flera motton.

Universitet och militären har ofta sina motton på latin. Linnés är egentligen på latin. Så vill man visa sin akademiska bildning och sitt pretantiösa allvar så tar man ett på latin. Gärna som en tatuering för då är det permanent och jävligt allvarligt menat. Och märkvärdigt. Det är trendigt just nu förresten och den nya Tribalen.

Här är några jag vill tipsa om:

Nota bene - "Märk väl"
Optimus - "Bäst"
Quod scripsi scripsi - "Vad jag har skrivit, det har jag skrivit"
Horror vacui - "Skräck för tomrummet"
Favete Linguis - "Vakta din tunga"
Gothus sum, cave cornua - "Jag är gute, akta dig för hornen." Men det är upptaget av HMS Gotland.

Ett roligt latinskt motto är "Hoc est corpus". "Detta är (min) kropp" Det är Jesus ord vid sista måltiden enligt Bibeln.
"Hoc est corpus filioque" syftar på Jesus "Detta är kroppen och sonen". Nu mera säger man bara "Hokus Pokus Filiokus"

Jag tycker inte vi ska blanda ihop det här med talesätt som "Bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete". Vem eller vilka har det som ett officiellt motto? Rang-Sells?

Vill du skapa ditt egna latinska motto så kan du göra det här

Mitt kanske blir "Lyft blicken". Det är lagom intetsägande och pretentiöst.

Dä kommä från fetta på djure!

Jag behöver pigga upp mig lite och visar några klipp från en av de roligaste humorserier SVT har visat. Ingen bor i skogen av Klungan.

Jag gillar Geggan. Det är han som ligger i hundkojan.



Hans-Erik "Geggan" Nordin bor i en kojja och bajsar i en hink. Han är väldigt arg, bitter, ensam och rolig.
Egentligen är det naturligtvis synd om honom och han är tragisk som människa. Och han har konstigt nog rätt i allt han säger.



Själv älskar jag ägg och kaviar.



Två andra figurer. Dom har många fina tankar om män.



"-Man lägger en frisyr på morgonen och sen är det ..."hands off"!"


Till sist min absoluta favorit. Mikael Hjort. Han vill tappa minnet, flytta ut i skogen och bli uppfostrad av djur. Han jobbar hårt med det. Han variationstränar och äter enbart mannagryn, clementiner, blast och djungelvrål. Som han kör 5 minuter i mikron.



Naturligtvis har han också rätt i det han säger. Mattias Fransson spelar både Geggan och Mikael förbaskat bra.

Hur tänker dom nu?

USA är ett skrämmande konstigt och tragiskt land. En del saker är fantastiska och andra mardrömslika.

Det gör det sjukt roligt att fundera på hur dom tänker och landet är fullt av fullkomliga idioter som jag kan häckla.

Det här klippet är en egendomlig mix av våldsam vardag och parodi på amerikansk film.
Jag räknar till 15 polisbilar i själva klippet och en nonchalant nidingsman med tillhörande kvinnlig medlöpare.



Noterade ni det roliga i att en liten lastbil förföljs av detta koppel med försiktigt skuggande polisbilar?
Noterade ni även hur kul det såg ut när alla insåg att han skulle dra och rusade tillbaka till sina bilar? För att sen återigen stanna efter 20 meter och kliva ur bilarna en gång till.
Kunde dom lagt upp sin strategi mer klyftigt? Typ att några sitter kvar i sina bilar och avvaktar. Eller fångar andra bovar?

Det här är, som tur är, inget den svenska polisen sysslar med. Men det beror nog mer på personalbrist.
Idioter har vi också gott om annars.

Gonna fly now - En riktig pepplåt!

Det är dags att peppa mig lite inför det kommande mörkret och hösten. Träden, framför allt lönnarna, har redan börjat rodna av skam inför att behöva stå helt nakna genom hela vintern.

Det här klippet kommer från Rocky, inte någon av de bästa filmer som gjorts, men den är onekligen en klassiker.
Till och med jag känner för att ta en stärkande joggingtur och boxa mig fram genom köttdisken på ICA Hagsätra.



Trying hard now
it's so hard now
trying hard now

Getting strong now
won't be long now
getting strong now

Gonna fly now
flying high now
gonna fly, fly, fly

Jag tror jag hoppar över den enarmade armhävningen. Bl.a
Och jag är inte någon förespråkare av boxning eller UFC, Ultimate Fighting. Championship.

Telefonförsäljare, F*** you!!!!

I det stora hela fungerar dagarna rätt bra nu.
Det finns bara ett riktigt jäkla stort irritationsmoment. Nej, det finns fler men det här är ett stooort just nu.

Telefonförsäljare!
Dom ringer hem. Dom ringer på mobilen. Dom ringer överallt.

Jag har anmält mig till NIX-registret men det är ett två-stegs-moment där man en månad senare måste göra ytterligare en bekräftelse på att man vill regga sig. Jag glömmer bort det hela tiden.

Nu har jag istället valt en annan väg. Jag roar mig.



Så här låter det

Säljare: Presenterar sitt fina paket av gratis prova-på-hipster-trosor och avslutar med: "-...så vad har du för storlek?" (Vilken ouppfostrad fråga!)

Jag: "-Allstå, jag kan inte ha hipsters för jag har nyss gjort en könsoperation och jag behöver lufta mina nya blygdläppar. Så nej tack."   

Säljaren : "-...eehh...okey...så du vill inte ha dom sen när du läkt klart då?"

Här blir jag lite imponerad över att han rätt snabbt finner sig i situationen. Men jag är hård som sten. 

Jag: "-Nä....det tar lite längre tid än ångerveckan för trosorna. Det är ingen ångervecka på nya muttan direkt." 

Säljaren: "-........Okey?...... Jag tackar för mig. Trevlig kväll då."


Nästa samtal ett par timmar senare.

Säljaren börjar med att fråga: "-Är det du som är hushållsinnehavare?" (Ännu en dum jävla fråga!)

Jag: "-Jag är över arton år, ja."

Säljaren: "-Bla....bla...omega-3-tabletter....bla....bla...så bor du kvar på G-----vägen 11?"

Jag: "-Jag måste fråga min man först. Han tycker inte om att jag shoppar hur som helst. Han blir djääääävligt förbannat och jag har precis blivit av med min blåtira. Snälla ring inte mig fler gånger. Nästa gång är han kanske hemma och jag orkar inte med några fler gräl."

Där låter jag rösten brytas lite som om jag ska börja gråta. Mycket skickligt gjort, om jag får säga det själv. 

Säljaren: "-...klick...."

Nu sitter jag och funderar på vad jag ska hitta på nästa gång. Fantasin har inga begränsningar.

Blue Man Group, WTF!!!

Under en längre tid har jag frågande sett mängder av dyr reklam för Blue Man Group på TV.
Jag har aldrig hört talas om dom och ingen jag känner har heller hört talas om dom och är lika frågande som jag.
Vad fan är det för något?

Nåja, jag blev inte speciellt imponerad eller frestad av reklamen utan har lyckats leva rätt bra utan mer kunskap om dessa blå gubbar.

Av en ren tillfällighet Googlade jag på gruppen. Jag har kollat lite YouTube-klipp också. Nu vet jag vad det är för några.

Jag älskar trummor.
Jag gillar blå gubbar, d.v.s smurfarna.
Jag gillar färg och att måla.
Jag gillar ljusshower.
Jag gillar all sorts musik.

Men jag gillar fan inte Blue Man Group. Vilken jävla skit!

Det är inte konstigt att ingen vet något om dom. Dom är inte värda att känna till.

Jag avskyr pantomim och överdrivet kroppsspråk.
Jag är måttligt förtjust i clowner och pajaseri.
Snubbar som försöker vara roliga till rytmisk musik med blå kondomer på huvudet ligger lågt på min skrattbarometer.

Dom kommer till Sverige i september.
Jag skulle tycka det var mer spännande om ryssen kom.

Nä, ta dina pengar, köp några smurfar istället, lek med dom och lyssna på Meatloaf. Det ger säkert mer drama och underhållning än Blue Man Group.

Glöm dom, glöm att du sett reklamen och glöm att du läst när jag bloggar om dom.

Glöm att jag infogar någon jäkla bild på dom.

Jag hade en vän en gång...

...som var en mycket rolig, charmig och trevlig tjej. Första gången jag blev presenterad för henne slog hennes vackra och sexiga uppenbarelse mig som en klubba i pannan.
Hon satt toppless gränslad över en surfingbräda. Solbränd, bröst som en våt dröm och ett stort kaxigt leende på läpparna. Våra, då kära, män var kompisar och självklart skulle vi komma att umgås och bli vänner vi också.
Under några år blev vi mer tajta som vänner. Jag separerade först men vi fortsatte vår vänskap. Sen skiljdes hon och hennes man. Nu hade vi två barn var och två svin till föredetta män som gav oss en gemensam plattform att agera som vänner på.

Ibland upptäcker man att man inte riktigt vet varför man är vänner med en del människor för det är osäkert om man verkligen riktigt känner varandra.

Jag hade ofta irriterat mig på hennes okunniga förutfattade meningar om folk och hennes öppet rasistiska åsikter. "Blattar" kom hit och utnyttjade systemet, fejkade sjukdomar för att svindla Försäkringskassan och dom betalade fan ingen skatt på sitt jävla pizzabakande.
Samtidigt kunde hon vabba när hon var trött på att jobba deltid på sin mammas företag, arbeta svart i sitt egna företag där hon hade kurser för föräldrar och dagispersonal. Hon fick extrapengar från Försäkringskassan för att dagligen "medicinera" sin son som hade barnastma vilken han mycket sällan hade symptom eller led utav.

Hon klagade alltid över sin dåliga ekonomi som ensamstående tvåbarnsmamma men hade samtidigt råd att ha bil, fixa naglarna lite då och då, köpa nya kläder till sig själv varje månad och byta mobiltelefon minst en gång om året. Men mat var det lite si och så med. Förutom när dom gick på "Donken".

Vid ett tillfälle var det så dåligt med pengar att hon kom på den goda idén att söka stipendiepengar hos olika fonder och församlingar för att kunna "klara sig", som hon beskrev det. Hon skickade runt lite olika brev och fick till slut 3500 kronor från ett Diakonisällskap.
Hon köpte en ny "skitball" mobil och fixade nya naglar för 700 spänn. Som tur var träffade hon en man som tjänade tre gånger så mycket som henne. Dom skulle få massor med pengar när dom slog sina påsar ihop. I hemlighet förlovade dom sig.

Jag orkade inte längre vara hennes ekonomiska rådgivare, hennes slasktratt för inre aggressioner mot sin före detta man, hans nya kvinna och hennes önskan att Kristdemokraterna skulle vinna valet och se till att alla föräldrar fick en upprättelse ekonomiskt och moraliskt.

Hon och jag stod så långt ifrån varandra man kan stå, både ideologiskt och i val av livsstil.

Hon stal all min energi.

Själv behövde jag riktiga vänner just då när mitt mentala jag var på väg ner i hopplöshet, min kropp hade den stora fräckheten att inte vara frisk och vardagens ständiga kamp hotade att övermanna mig.

Jag satte punkt och vi hördes aldrig mer av.

Den här kvinnan passar in på många jag mött de senaste 17 åren.
Dubbelmoralen är väl utbredd.
Förmågan att försörja sig själva verkar inte vara högprioriterad hos mina jämngamla kvinnliga bekanta för det är så mycket guldkant dom vill ha i sina välinredda Bullerby-hem.

Ibland undrar jag hur just "hon" lever idag. Hon blomstrar säkert.

Livscoacher och annat flummigt folk brukar klokt nog säga att man varje kväll ska fundera på vad som varit bra den gångna dagen. Tacka Gud för det man har att vara tacksam för.

Jag tackar mig själv för att jag i stort sett lever ett självständigt liv och kan försörja mig själv och mina barn. Vi har det hyfsat fett och trots allt tar jag mig framåt, sakta men säkert, ibland med ett leende på läpparna. Men framförallt tackar jag Gud för att jag har riktiga vänner och dom ser på livet, tillsammans med mig, på ungefär samma sätt.

Nu Gud vill jag ha någon att bli gammal med och luta min trötta själ mot.

Den 10:e boken om Sookie Stackhouse.

Det värsta med att läsa pågående serier är att man måste vänta så länge på fortsättningen. Sookie är fenomenalt insyltad i den supernaturella världen i Louisianna, USA. Trots att hon bor i redneck-hålan Bon Temps.

Jag är ett stort fan av Alan Balls TV-serie Trueblood. Han har gjort något helt eget av Charlaine Harris böcker och ger oss mer kött på benen när han fantiserar fritt kring dom som annars är bifigurer i romanerna.

Problemet är att hans vilda fantasi har ändrat på så många fakta från böckerna.
Lafayette t.ex, blev mördad. I Trueblood lever han han vidare.
Maryan fick en annan väldigt stor roll och betydelse. Bon Temps blev inte alls besatta av henne och inte heller Sam.
Godric var inte alls Erics skapare/far.

Hittills har det inte gjort något för Trueblood är så himla bra och lever sitt eget liv.
Men när man läser sista boken, Dead in the Family, så inser man vilket problem det kan bli om Alan Ball vill filma hela bokserien (vilket i sig verkar vara ett mastodontarbete om varje bok ska bli en TV-säsong. Han får nog speeda upp farten liten om TV-publiken ska orka stanna kvar) för Erics riktiga skapare/far, en romare vid namn Appius Livius, dyker upp i den här boken och gör livet surt för Eric. Jag undrar om Charlaine Harris medvetet har gjort så här för att skilja TV-serien ännu mer från böckerna och som hämnd för alla förändringar Alan har valt att göra.
Jag ska inte avslöja för mycket. Boken var mycket spännande och jag ser fram emot fortsättningen. Sookie har börjat funder över sina krämpor och sitt åldrande. Hon leker med tanken att själv bli vampyr. Vad kommer hända?

I TV-serien har det flaggats för en attraktion mellan Sookie och Eric men skvaller från HBO säger att Stephen Moyer och Anna Paquin försökt få Alan Ball att ändra på böckernas linje och låta Sookie och Bill fortsätta som par genom hela serien. Skådisarna är ett par i verkligheten, förlovade och "goda" vänner med Ball.
Jag vill se en fortsättning mer trogen till böckerna i den frågan. Därför blev jag irriterad när jag såg bokomslaget när jag öppnade paketet i brevlådan. En bild där åtminstone två karaktärer är helt ute ur bilden i bokserien och relationerna ser helt annorlunda ut.
HBO är bra på att sälja sin produkt. Jag hade inte en aning om hur boken skulle se ut. Slarvigt.

Jag tittar på Twilight och New Moon. Igen.

Jag gillar Stefanie Meyers urbana Romeo&Julia-saga i en fantasivärld befolkad av vampyrer och shapeshifters.
Det är ingen stor litteratur men böckerna är fängslande, charmiga och dom förförde mitt kärlekskranka hjärta.
Jag vet att det inte är coolt eller vuxet att gilla dom. Gör man det ska man ligga lite lågt med det. Men jag jag skiter i det faktiskt.
Självklart måste jag se filmerna. Mer än en gång. Och därför har jag köpt dom på dvd.
Den första filmen, Twilight, är bäst tycker jag.

Skådespelarna är riktigt bra och det är inte Robert eller Kristen som är bäst även om dom också är bra. Bäst är Michael Welch, Anna Kendrick, Billy Burke och Taylor Lautner. Eclipse är det mer fart och action i, inte så mycket kärlekshistoria längre. Den är min yngsta sons favorit, naturligtvis.

Det är så skönt att som 40-åring få ta med sig en 11-åring som förkläde i biosalongen. Speciellt när Pattinson eller Lautner dyker upp på filmduken i bara överkroppar och hela salongen med tonårsflickor tjuter och jag sjunker ner i biofåtöljen, lite generad men ändå med ett diskret belåtet leende. Sonen sneglade lite bekymrat och medlidande på sin stackars Twilight-mamma.
Suck.

Men det var då.
Nu kan jag sitta hemma i soffan och titta i smyg.
Min 15-åriga son har till min stora glädje börjat läsa några av mina vampyr- och shapeshifterböcker och tycker att Twilight-sagan är helt ok. Han tycker dock inte att min förtjusning i Robert Pattinson (eller Peter Petterson som han lite mer sarkastiskt kallar honom) är så himla coolt.
Jag kan bara hålla med. Lite patetiskt är det. Eller jäkligt mycket patetiskt är det. Men den där vampyr Romeon är så vacker.

Vad gäller hela vampyrologin så har Stefanie Meyer skapat vampyrer som i vampyrvärlden kicks ass. Sen får Twilighthatare säga vad dom vill.
Visst, inga fangs = undermedveten vampyrkastrering, men i en riktig fajt, vampyr mot vampyr, så vinner Edward. Inget snack om saken. Dom saknar alla de nackdelar som resten av vampyrvärlden lider av i form av sol-, kors- och vitlöksskräck mm.
Dom är fysiskt starkare, snabbare och mer oförstörbara.

Men variation är kul. Det finns så många roliga vampyrvärldar att läsa om eller se på film.

Random loser?

En slumpartad förlorare.

Tärningen rullar och helt plötsligt är det en person på dekis.

Är det permanent?
Är det en känsla eller ett faktum?
Vem sätter lappen, etiketten i pannan?
Du?
Jag?

Hur tar du dig därifrån?

I´m a Man....(dhoo-dhoo-dhoo-dhoo-dodo)

Det här är en låt jag tycker är fantastiskt roligt att lyssna på i hög volym.



Så där studsade jag runt i vardagsrummet, klädd i BH och trosor med rumpfläsket och boobisarna gungande i takt till basgitarren, vrålandes in i hårborsten/mikrofonen:

"-I'm a man, (dhoo-dhoo-dhoo-dhoo-dodo)
I spell m-a-n...man.

The line I shoot,
Will never miss,
The way I make love to 'em,
They can't resist"

Det är skönt att kunna vara både och ibland. "-I´m a man!"

Jag är en människa.