Idag var jag på IKEA med bästa vännen B.
Vi gick runt där i lugn och ro, plockade vagnen full med absoluta nödvändigheter och en himmelsäng till mig. Sen fikade vi med det tillhörande samtalet om livet och kärleken.
En av våra hissfärder mellan våningsplanen delade vi med en mamma och hennes 3-årige son. Han hade öppnat sin förpackning med kritor redan och när mamman upptäckte det, tog hon ifrån honom den, jämrade sig lite och försökte sätta tillbaka alla kritor och pennor i sina avsedda skåror och försluta förpackningen igen.
Med stort intresse följde jag hennes fumliga försök som resulterade i en ännu större röra. Bekymrat insåg jag att det där skulle aldrig gå bra.
Under tiden betraktade B mig roat, vilket jag var för uppslukad för att notera, och hon började tyst räkna för sig själv: "Ett...två...tre...fyra...Där kom det!".
För då hade jag nämligen insett att den där mamman behövde min hjälp och jag utbrister med ett tillkämpat leende: "-Ursäkta mig, men får jag ge dig ett litet tips?".
Ivrigt ryckte jag till mig förpackningen och började lite metodiskt trycka tillbaka några kritor i skårorna för att visa henne hur hon skulle göra. "-Vänd på den. Så här måste du göra." Sen räckte jag tillbaka kritorna så hon kunde fullfölja mitt arbete mer korrekt.
Som tur var, för mamman, var vi framme vid vårt våningsplan och jag kunde nöjd glida ut ur hissen med B efter mig.
När hon senare berättade hur roligt hon hade haft det, slog det mig att det är inte lätt att ha med oss besserwisrar att göra.
Men det är inte heller lätt att vara en.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar