Facebook har förändrat mig.

Och då kan man ju tro att jag tänker kasta mig in i ett psykologiskt virrvarr av beskrivningar om mitt förbättrade sociala liv eller något annat liknande.

Men, nej.

Istället handlar det om att jag har fått ett nästan tvångsmässigt behov av att lajka eller dislajka allt mellan himmel och jord. Klicka på en ikon eller trycka på en knapp. Facebook är inte helt ensamma om fenomenet utan det förekommer på en mängd andra ställen på nätet vilket underbygger mitt behov ännu mer.
Nu har ju inte Facebook en dislike-funktion vilket kanske är bra för sociala relationer då få människor tycker om att bli ogillade.

Konsekvensen av att lajka något blir att den motsatta känslan får sitt uttrycksbehov otillfredsställt. Jag fungerar så iallafall. Om jag gillar pepparkakor måste jag också få informera om att jag ogillar syltkakor för att ni ska förstå spännvidden i frågan om kakor. Det gäller alla områden. Det HÄR gillar jag men det DÄR gillar jag inte. Förstår du?

Närmast till hands ligger blogginlägg t.ex. Istället för att skriva en kommentar, vilket ibland är fruktansvärt jobbigt och ibland bara skulle resulterat i ett lamt "Bra skrivet och jag håller med.", så kan man klicka på gilla-ikonen istället. Just det här exemplet är helt befogat tycker jag. Men sen spårar mina behov ur lite.

Felparkeringar. Var finns knappen för att dislajka detta beteende?

Mitt senaste läkarbesök. Dislajk asså.

En ny sorts kundkorg på Ica. Dislajk så in i helvete.

Den där tjejens fula väska. Dislajk. Å andra sidan var hennes kappa snygg. Lajk alltså och det jämnar ut sig för oss båda två. Vad skönt.

Efter biobesöket letar jag fruktlöst efter gilla-knappen vid utgången. Ännu mer frustrerande är det om jag vill dislajka filmen. Istället får jag lita till gamla metoder som muntliga uttryck till min medbesökare eller helt enkelt bara rakt ut i luften om intresse för min åsikt saknas från dennes sida.

Sen kommer vi fram till alla samtal med människor där jag helt enkelt måste få uttrycka mitt gillande av en osedvanligt fyndig kommentar och då åker min TUMME upp i luften som en jäkla visuell lajk-knapp.

Ska jag börja bära med mig små klisterlappar att fästa vid fenomen och människor som jag anser vara viktiga att markera med mitt gillande alternativt ogillande?

Nu kanske du börjar fråga dig varför det är av intresse för omvärlden vad jag och en massa andra attentionwhores tycker om saker och ting?
En helt befogad fråga och det finns säkert inget intresse alls, vilket jag är väl medveten om.
Men nu handlar det här inlägget om MINA behov och MINA funderingar.

Jag tror inte jag är helt ute och cyklar om jag gissar att jag har det här problemet gemensamt med en mängd andra käcka Facebook-brukare.

Det går nu bra att lajka eller dislajka mitt inlägg.

Julen spelar inte så stor roll för mig längre.

Nu är julhelgen över.

Jag tycker det ska bli fantastiskt skönt att snart vara en bit på väg in i januari. Men innan dess kommmer en nyårsafton, naturligtvis.

Julafton spenderade vi med kära släkten och vi hade väldigt roligt och trevligt ihop. Men det har vi alltid när vi träffas, oavsett högtid. Vi diskuterar högljutt och vilt allt från politik och religion till våra värsta bajsminnen eller andra pinsamheter.

Julen i sig har, för mig personligen, blivit till en högtid utan högtidskänslor. Bara en massa måsten som jag envist förtränger så mycket det går.
Barnen är stora (typ tonåringar) och blir inte längre lika exalterade över julpynt, julstjärnor, adventskalendrar eller julklappar. Visst älskar dom en bra present när dom får en, men deras önskelistor har lyckligtvis krympt ner till ett "-Äsch, jag önskar mig bara en duffel."-varianten.



Någon julmat blir det inte hos oss mer än på julafton. Vår favoritsysselsättning är lugn och ro med spel vid datorn, boken i sängen eller horisontalläge i soffan framför TV:n.
Det är så jag vill spendera mina högtider just nu.

Snart åker den stackars julstjärnan ut, den blev nästan aldrig tänd i alla fall, och julduken på köksbordet har väldigt diskret påmint oss om vilken tid på året vi befinner oss i. Som om inte mörkret är en tillräcklig ledtråd.

That´s it.

Julen är småbarnens högtid. Och möjligtvis även Astrid Lindgrens-romantikernas högtid. Du vet, dom som Bullerby-bakar sina pepparkakor i det fräscht vitfrostigt inredda Lönneberga-köket, med en flåsigt skitnödig och käck Ernst Kirschberger i TV:ns bakgrundsbrus.

Jesus då? Befolkningsandelen som hedrar denne man tynar sakta och säkert bort. Istället har det blivit en gammal hednisk tillställning igen med mat, fylla, fest och tända ljus för att stå ut under de mörkaste midvintertimmarna. Jag uppskattar denna utveckling må jag säga. En midvinterfest är mer min grej och sen deppar jag vidare i soffan tills fåglarna kvittrar på nytt.

Nä, jag orkar inte känna någon "julkänsla" nu för tiden. Det är ett för stort evenemangspaket att hantera för mig helt enkelt.

En minihyllning till Bill Nighy.

Igår kväll hyrde jag "Den bästa brittiska actionfilmen på länge!", Wild Target. Iallafall enligt Screen.
Jag är ett stort fan av Bill Nighy och oerhört förtjust i hans typiska Nighiska kroppsspråk. Hans ögonbryn och mun lever ett lustigt liv på bioduken. Med ett nollställt ansikte åker ena ögonbrynet upp samtidigt som underläppen trutar ut och underläppen, som nästan saknas helt, rykas på ett bedårande vis när han lågmält sarkastiskt levererar sina repliker. I love it!
Trots att han är så typisk i sitt spelsätt ledsnar jag inte. Varje karaktär är ny för mig, men jag kände förstås genast igen honom under masken på kapten Davy Jones i Pirates of the Caribbean.

I Wild Target spelar han Victor Maynard, en anal och mycket engelskt artig yrkesmördare som får i uppdrag att mörda Rose, spelad av Emily Blunt. Rose är en charmig sol-och-vårande kleptoman och bedragare vilket har lett till dödskontraktet på henne. Under sitt uppdrag dyker Tony upp och blir av olika anledningar en lärling till Victor när han misslyckas med sitt uppdrag och istället måste fly med Rose och Tony, som spelas av Rupert Grint, ni vet Harry Potters rödhåriga kompis Ron.
Wild Target ÄR en verkligt rolig brittisk actionkomedi. Inte en fantastisk film direkt men underhållande räcker rätt ofta. Jag såg den en gång till nu på morgonen utan att bli uttråkad.

Bill Nighy är själva essensen av vad jag anser vara en typisk engelsman och eftersom jag har en släng av anglofilia är det kanske inte konstigt att jag gillar just honom. MEN, och det är ett stort men, jag misstänker en mörk sida hos denne man. När jag läser om hans liv sätter min vilda fantasi igång och målar upp ljusskygga aktiviteter. Dom tänker jag inte skriva om här för jag vill fortsätta gilla honom. Vem vet, sanningen kommer kanske fram sen och då kommer jag garanterat skriva att det var det jag visste.
Under tiden är det nog bäst att jag korrigerar mig själv och påpekar att det här är en minihyllning till honom som skådis och figur på filmduken. Endast.

Det vet väl alla att engelsmän sällan har sunda och "normala" sexliv med sina internatskolor, störda mödrar och hårt kontrollerade känsloliv. Det är väl där det excentriska kommer in. Det som jag fullkomligt älskar med engelsmännen och kvinnorna. Jag har skrivit det förr men jag HAR bott där i ett tidigare liv.
Om jag nu tror på det.

Har Pandan överhuvudtaget överlevnadsinstinkt?

Tisdagens Metrotidning var intressant av åtminstone två anledningar.

Först läste jag om pandorna hos den kinesiska djurparken i Sichuanprovinsen. Pandan är ju som bekant en utrotningshotad art. Det finns 2000-3000 vilda pandor. Det där med vilda kan man ju diskutera då deras huvudsakliga sysselsättning är att sitta och glo samt äta bambu.
Nåväl. I den där parken har man nämligen kommit fram till att fler pandaungar överlever om djurskötarna klär sig i pandadräkter.
Men historien är mer invecklad än så. Läs och häpna.

Pandahonan är brunstig, d.v.s. kåt, TRE dagar om året men hon är enbart befruktningsbar EN av dom tre.
Pandahanen i sin tur verkar vara naturens, sexuellt sett, mest ointresserade hane för han är inte speciellt sugen på honan under dessa TRE dagar. I allafall inte dom hannar som lever i fångenskap. Inte ens med hjälp av Viagra???? Eller videoutbildning.
Pandahanen tänder alltså inte på pandaporrfilm. (Visst är det lustigt att någon varit innovativ nog att testa det alternativet?)
Inte nog med det.
OM honan, mot dessa odds, ändå blir dräktig så föder hon ibland tvillingar. Det är ju väldigt bra ur överlevnadssynpunkt. Men märkligt nog tar hon enbart hand om den ena ungen och skiter i den andra.

Med dessa besvärliga förhållanden i åtanke har man beslutat att ikläda djurskötarna pandadräkter och gå i skift med pandahonan om rollen som vårdande förälder.
Dom matar och gosar med den ena ungen medan pandahonan tar hand om den andra. Sen byter dom ut ungarna och låter på så sätt båda ungarna bli uppföda av sin mamma till åtminstone 50%.
Det har visat sig vara mycket positivt i pandabebis-statistiken.
Pandaungarna är oerhört små och ynkliga och kräver ständig omsorg i nästan ett halvår. Och det ju är klart att dom är det med tanke på hur otroligt det är att dom blev till överhuvudtaget.
Med dräkterna vill man eliminera risken för att påverka de små liven med mänskligt beteende och kanske få möjligheter att släppa ut dom i det fria.
Att dräktmammorna sen går på två ben, luktar kines och syntetpäls verkar vara ovidkommande.

Jag frågar mig om det är någon mening med att rädda Pandan. Är den värd att överleva? Den gör det ganska svårt för sig själv. Nästan omöjligt faktiskt. Räcker det med att den är söt och ser ut som ett levande Yin-Yang tecken? Men man kämpar på så gott det går i Kina.

Nästa lustiga nyhet var Ullareds nya grepp med att montera GPS-sändare på sina kundvagnar. Tusentals kunder varje år tappar bort sina vagnar i detta enorma huskomplex och dom kan ju ha massor av "värdesaker" i dom. Som ni förstår kan panik uppstå.
Nu kan dom istället gå till informationsdisken för att göra en sökning efter just deras vagn genom att ange kundvagnsnumret och färg. Vad färgen har med saken att göra framgick inte.
I min fantasi ser jag mig en snar framtid där man även kan få en liten display på kundvagnshandtaget där en liten pil visar dig till hemtekniksavdelningen och Ullared-Morgans röst säger: "-Ta till vänster i nästa korsning, följ gång 124, förbi Vias nya sköljmedel till det infantila, förlåt fasila, priset 29:99 kronor, fram till gång 258. Du är nu framme vid hylla 1877."
Det här kommer inte ge några mer pengar i intäkter, enligt Gekås Boris, "..-men det skulle uppskattas mycket."

Problemen i världen är variationsrika.

Kvinnliga hjältar i Mexico.

I Mexico dödas tusentals varje år i striderna mellan polis och drogkartellerna, framförallt Tijuana- och Golfkartellerna. 28000 har dött de senaste fyra åren. Fler än under kriget i Afganistan.

Marisol Valles (se bilden), 20 år, valdes till polischef i staden Praxedis Guadalupe Guerrero i norra Mexiko i oktober nyligen. Hon var den enda som sökte jobbet. Dödsfrekvensen är nämligen enormt hög och hon är medveten om att hennes odds är dåliga.
Man mördar polischefer till höger och vänster. 6 stycken polischefer blev mördade under en enda vecka för ett par år sedan.
Hälften av poliserna i Marisols arbetsgrupp är kvinnor. Antagligen har flera av dom barn.

"- Vi i Mexiko är alla rädda nu. Men vi kan inte låta rädslan besegra oss", säger Valles som är mor till en liten son.
"- Jag tar risken då jag vill att min son lever i ett annat sorts samhälle än det vi har i dag. Jag vill att människor ska kunna röra sig fritt utan rädsla, så som det var förr."

När jag för en tid sedan läste om Marisol blev jag alldeles kall i magen och jag har med jämna mellanrum sökt på nätet av rädsla för att läsa om hennes död.
I tisdags läste jag om ytterligare en mördad polischef. En kvinnlig. Fy fan, skrek jag rakt ut i luften.
Det var Hermila Garcia Baeza som mördades i ett bakhåll. Hon blev 36 år. Hon hade då varit polischef i en månad i staden Meoqui i delstaten Chihuahua.

Jag vet inte om jag ska kalla dessa kvinnor för hjältinnor av episka mått eller dårar. Dom tar jobben som ingen vill ha och som ingen tror kommer leda till förbättringar. Ändå fortsätter dom enträget att hoppas. För sina barns skull.

I narkotikakrigen slåss man mot korrumperade poliser och militärer och fullständigt samvetslösa vanliga människor som arbetar för knarkkartellerna. Mexicos president Felipe Calderon började för några år sedan med att försöka rensa upp i poliskåren och kallade in federal polis och runt 50 000 soldater för att slåss mot den enorma och helt okontrollerbara brottsligheten — utan att lyckas.

Befolkningen har gett upp. Ingen tror att man kommer vinna det här kriget.

Är det bara kvinnorna som tänker på det samhälle deras barn ska växa upp i?

Nej. I Rio de Janeiro, även Brasiliens polis slåss mot knarkhandelns mångmiljardärer, överlämnade några fäder sina söner till polisen med orden: "-En dag skulle han få ta konsekvenserna av de han gjort."

shitmydadsays

Idag tänker jag tipsa om en rolig sida på nätet.

Justins farsa är en kul och grinig gubbe som svär mycket. En del roligt ordbajsande låter Justin hela världen njuta av.

Vad sägs om den här?

"He's a politician. It's like being a hooker. You can't be one unless you can pretend to like people while you're fucking them."

Den passar väl bra med tanke på en del inlägg i november?

Eller den här?

"Don’t focus on the one guy who hates you. You don’t go to the park and set your picnic down next to the only pile of dog shit."

Den här är också kul.

"War hero? No. I was a doc in Vietnam. My job was to say "This is what happens when you screw a hooker, kid. Put this cream on your pecker."

Kolla in den sidan här . Enjoy!

Äldre låtar med texter som gäller än i dag.

Dom här klippen behöver inga kommentarer från mig.

Bästa-listan!

Ibland hittar jag bloggar som är inspirerande på ett eller annat sätt. En blogg hade med en Bästa-lista som tonåringar svarade på. Det var väldigt kul och söt läsning.

Nu har jag inte för avsikt att bidra med söt läsning utan mer dela med mig av vad jag tycker är den Bästa-listan just nu. Imorgon eller nästa vecka kan den se annorlunda ut.

Bästa boken: Förutom den lista jag redan har i bloggen, så är den bästa boken den jag läser vid varje tillfälle, om den får mig att glömma bort nuet.

Bästa filmen: Än så länge är det Bright Star och Inception. Den första är vansinnigt vacker, sorglig och romantisk. Jane Campions svar på en kostymfilm. Och kostymerna är det vackraste jag sett på länge.
Den andra är en väldigt spännande och smart film. Man känner sig extra klyftig efteråt och det är ju bara att tacka och ta emot.

Bästa nätsidorna: Jag går gärna in på Facebook. Men sen blir det min blogg, så klart. Spotify går jämt när datorn är på. Övriga blir DN, SvD, Aftonbladet, IMDb för filmfakta. Faktum är att jag vissa dagar är inne på minst 20-30 sidor till med frekventa mellanrum.

Bästa TV-serierna: True Blood är den enda som känns som ett måste. TV är ingen prioritet längre. Big Bang Theory är lite kul. In Treatment när jag kommer ihåg att titta.

Bästa låtarna: En omöjlig fråga att svara på. Det finns så mycket bra just nu.
Bästa ordet: Vaffan. Jag svär rätt mycket. Jag älskar tyvärr att svära. Kött är annars ett annat väldigt skönt och bra ord. Det kan användas ihop med så många andra till helt tankevrängande kombinationer.

Bästa appen (i mobiltelefonen): Jag har ingen smart pektelefon och väntar med den frågan.

Veckans sökord.

Att kolla bloggstatistiken är vansinnigt kul. Speciellt vilka sökord ni/du/man använt för att hamna i min blogg.

Veckans intressantaste skörd är dessa:

*prostituerad orangutang hona*
*kan man ta bort enstaka kommentarer på facebook*
*klyftiga facebook statusar*
*knulla med högklackade stövlar*

Och så det ständigt återkommande:

*svampmoln* (Förvånansvärt många söker på just det ordet.)

Det blir en rätt underlig bild av vad som rört sig i mitt huvud och sen hamnar i bloggen.

Just wierd!

Jag tycker det är helfestligt med kommentarer på mina inlägg och som den bekräftelse-knarkare jag är så kollar jag dom minst varannan dag.

Idag upptäckte jag följande kommentar på mitt senaste inlägg.

"My partner and I really enjoyed reading this blog post, I was just itching to know do you trade featured posts? I am always trying to find someone to make trades with and merely thought I would ask."

Jag har noterat en mängd sidvisningar från bl.a. USA och blev både smickrad och glad över att någon gjort sig besväret att Google-översätta min blogg.
Men när man gör det så blir den rätt svårläst och svårförstådd. Dessutom ganska jobbig att läsa.

Nä, det kändes lurt liksom.

Jag var till och med inne på om det var något sorts kufiskt swingers-par som sett mina bilder, den senaste tidens ämnesval och läst alla fula orden. Ville dom ha en kontakt med en likasinnad. Nåja, jag är inte likasinnad.

Till slut skickade jag meddelanden till mina datanördar i kontaktnätet för att fråga vad dom trodde att paret kunde vara ute efter. Bara byta poster sådär var lite väl konstigt tyckte jag.

Lilla L kom med den roliga lösningen. Hon Googlade hela texten. Ungdomar gör sånt.
Helt plötsligt får vi upp EXAKT samma text som kommentar på över 7000 bloggar runt om i världen.

Varför?

Lilla L spekulerade i om det var någon sorts positivitets spam.
Någon eller några vill kanske förbättra sitt karma och skickar därför massvis med positiva kommentarer till en mängd bekräftelseknarkare, likt mig, runt om i världen.

Är det inte härligt, så säg.

Vad är det för fel på att försöka bli en bättre människa?

Jag har ägnat många timmar åt surfa runt på olika sajter för att kolla in prostitutionsdebatten. Åsikterna går, milt sagt, isär. Dom prostituerade framför sin rätt till sitt yrke på ett övertygande vis. Men jag köper det inte. Min syn på saken ligger fast. Jag vill inte legalisera prostitutionen och kommer aldrig rösta för det.

Det är självklart, och en mänsklig rättighet, att varje vuxen människa ska få bestämma över sin egen kropp och sina egna liv. Kvinnor har inte alltid fått göra det och än idag är det en ouppnåelig dröm för många kvinnor runt om i världen. Män också för den delen. Massor av människor kan inte ens drömma om det, för man är uppvuxen i en mentalitet och en situation som inte ens kan ifrågasättas. Tänker du som välmående svensk på det?

Jag menar inte att prostituerade är sämre människor. Alla lever sitt liv och kämpar för att det ska bli så bra som möjligt. Vi har vårt bagage med oss på resan. En del lever liv jag aldrig skulle välja. Jag får acceptera det.

Men en del saknar empati och respekt för andra. Det är ett faktum.
När några av dessa är med och förespråkar något som jag anser är fel, ger jag upp. Jag orkar inte diskutera längre med män som tänker med kuken och lägger övrigt ansvar på regeringen, horan, naturen och rätten att fritt få göra som man vill.

Jag tycker inte att man fritt får göra som man vill. Det är min åsikt. Visst bor det en moraltant i mig. Men hon är ändå rätt tolerant.

Som konsument köper jag inte vad som helst. Jag vill inte gynna utnyttjande av fattiga, penningkåta finansmoguler, kriminell och moraliskt förkastlig verksamhet.
Jag försöker använda mig av den principen rent allmänt. Sen lyckas jag inte alltid. Av lathet, okunskap eller missförstånd. Men man kan väl försöka? Ibland?

Jag köper inte all skit som finns. Jag funderar på om jag verkligen behöver just det där. Svaret är oftast att jag kan leva rätt bra utan just det. Det gäller både prylar och tjänster.

Sex som en tjänst och service hamnar inom det området. Jag har fortfarande svårt att sätta mig in i en mans behov av att köpa sex av en prostituerad, när massor av män och kvinnor har kul ihop efter en kväll på krogen.
Kalla mig radikalfeminist, bitterkärring, torris, förbudslakej eller vad du vill. Jag förändras inte som person av det. Ett uns sanning ligger i alla dessa ord och jag HAR lite av allt detta i mig.

Jag har fortfarande svårt att se en svensk prostituerad som mår psykiskt och fysiskt toppen i sitt yrke. Det spelar ingen roll vad dom säger. Är det att göra det bästa av sitt liv i Sverige idag?
Visst, det beror på att jag utgår från min egen erfarenhet och min egen begreppsvärld. Det finns nog till viss del ett uns projicering i det. Men är det inte så vi alla fungerar när vi relaterar till olika frågor?
Alldeles för många fd prostituerade vittnar om hur dom lurade sig själva och om ångesten åratals efteråt.

Jag vill ha en bättre värld.
Jag vill att andra ska vilja det också.
Jag vill att dom ska tycka att en bra värld, är samma värld som jag tycker är en bra värld.

Men det går ju inte. Och då blir jag så jäkla frustrerad och slåss mot väderkvarnar. Nej, torsken och horan gör som dom vill oavsett vad jag eller du tycker. Det är ju deras värld också.

Frågan är vad svenska staten ska göra i frågan och då får demokratin avgöra. Jag tippar på att båda två förlorar i det valet.

När jag dör vill jag ha så lite som möjligt att ångra och skämmas över. Jag vill bli en bättre människa under mitt liv. Det är nog dom små valen som är viktiga.
Att knulla för pengar känns fel då.
Att betala för att knulla känns också fel. Det är något patetiskt över det.

Dessutom är det omöjligt att få en torsk att se det moraliskt tvivelaktiga i hans handling om han inte är intresserad av att se bortanför sin egen sexualdrift. Vi kommer aldrig till samförstånd.

Endast kvinnor kan fria kvinnor.

Har det skett en backlash i samhället idag?

En feminist idag är pinsamt aggressiv, vilket alltid är negativt hos kvinnor men positivt hos män, osexig, oattraktiv och känner antagligen bara avundsjuka.

Avundsjukan från oss "ensamma" kvinnor på dom "lyckosamma" kvinnor som har en man är lite intressant. Jag kan ärligt säga att jag endast känner en handfull kvinnors vars relationer jag möjligtvis skulle kunna vara avundsjuk på.
Istället känner jag faktiskt glädje, lite hoppfullhet och konstaterar att det finns underbara män.
Och dom har hittat underbara kvinnor, d.v.s mina väninnor. Dom männen vet om det också.

Sen finns det ett otal relationer där jag inte förstår vitsen med att leva ihop. Jag tror inte att dom kvinnorna innerst inne heller gör det.
Men man har barn ihop, ett hus som man aldrig skulle ha råd att bo i själv, sommarstuga och dyra semestrar. För att inte tala om möjligheten till en egen bil.
Kvinnorna har investerat så mycket i dessa hem i form av prylar, inredningar, kakel och mysfaktor, att det känns helt okey att dela det med mannen ifråga. Som om man vore en inneboende kompis.
Till det kommer förstås umgänges kretsen. Om dom separerar förstörs hela dynamiken bland vänner och bekanta. Och det är ju synd.
Jag har inga problem med att fräckt fråga om dom har sex. Efter lite trixande kommer det fram att dom har sex ibland men hon skulle gärna vara utan det om hon ska vara helt ärlig. Det är mest för att mannen ska vara nöjd och det inte ska bli allt för uppenbart att något saknas.
I en del fall sker inget sex alls och där är mannen lika beroende av luftslottet, att fredagsölen blir till hela-veckan-ölen. Eller så sitter han vid datorn på kvällarna.

Är jag avundsjuk på detta?

Vi bor i en del av världen där kvinnan kan var helt självförsörjande utan några större problem. Det som finns kvar att söka efter är kärlek.
I mina ögon finns det ingen bättre värld än där två människor lever ihop av kärlek hellre än av försörjningsskäl.

Min farmors och mormors generation var bättre på att söka frihet och sjävständighet än vad min jämnåriga generation är. För att inte tala om dom som är 10 år yngre och ser 50-tals familjen som, inte bara en snygg inredningsscen, utan en måttstock för hur man fördelar rollerna.

Många män i min ålder är less på svenska kvinnor. Kvinnorna ställer krav, dom uppskattar inte deras manlighet, det är så jobbigt att vara med och arbeta till hälften i den jämnställda familjen idag.
Ja, det är sant och inget jag hittar på. Flera säger det ärligt och frankt. Jag uppskattar att man är ärlig.
Dom vill ha 50-talskvinnan helt enkelt och det har förstås många kvinnor fattat, t.ex dom jag nämnde ovan, och anpassat sig därefter.
Hittar dessa män ingen svensk 50-talskvinna så finns det kvinnor i andra delar av världen som gärna vill skapa sig en bättre tillvaro, flytta till Sverige med en man som förhoppningsvis inte slår dom och är snäll för det mesta. Att sköta om honom är ett billigt pris att betala för ett drägligt liv.
Och jag säger inget om det. Jag kan respektera det.

Då är jag framme vid rubriken. Endast kvinnor kan fria kvinnor, sig själva.

Män kan inte göra speciellt mycket åt jämlikheten i världen mer än att försöka bära sin egen börda i ett förhållande.
Kvinnor i Sverige däremot kan välja hur man vill leva. Har dom glömt hur det var för 50-100 år sedan? Det har inte kvinnorna i Thailand, Gambia, eller Ukraina. Dom väljer ett bättre liv.

Kvar finns då sådana som jag själv.

Jag vägrar passa upp på en femtiotalsman, jag vägrar ha trist sex, jag vägrar vara kåt, glad och tacksam när jag är trött, ledsen eller arg.

Hur ska jag runda av det här?

Jo, antingen lever jag ensam och hoppas på den ickerepresentativa mannen eller så importerar jag någon som vill leva ett bättre liv.
Eller så lever jag som lesbisk och då är den förutfattade meningen och bilden av dagens feminist fulländad.

Jag har inte bestämt mig ännu utan funderar vidare på det där med kärleken mellan två individer, oavsett kön eller könsroller.
Jag kan inte heller låta bli att se på prostitutionen ur en annan vinkel. Ser du den?

Blogga hur som helst.

Jag vet inte om det är så smart att blogga efter ett par glas vin. Nu blev det så iallafall.

Håll till godo.

Prostitution. Varning för stötande bild!

Jag läste Hanne Kjöllers ledare i DN i onsdags och tyckte den var så jäkla bra. Du kan läsa den här. Hennes ledare är ofta väldigt bra.

Mina funderingar är även inspirerade av en annan DN-artikel jag läste i september, där en KD-politiker föreslår statlig bordell. Den kan du läsa här.

Det är verkligen mer intressant att mäns sexualitet och sexualdrift ses som så självklar att den absolut måste få tillfredställas nästan till vilket pris som helst. Och är det ett pris på knullet så gör det inget. Det blir nästan lite bättre då.
Är det det som är grejen? Knulla någon man inte känner, lite hafsigt och slafsigt så där, torka av kuken med någon spännande valuta och sen slänga näven med pengar till kvinnan eller mannen man har köpt.

Ibland är en kuk en tung börda att bära.

Och det finns inga glada horor. Det är min fulla övertygelse. Om du ändå hittar någon som säger sig vara det, så ljuger hon/han för att det känns bättre då.
Jag förstår att kvinnor och män säljer sexuella tjänster och i en del människoliv är det det enda som är värt något på marknaden.
Runt om i världen vimlar det av män som inte söker några andra talanger, kunskaper eller egenskaper hos kvinnan än vaginan.

I Indien kunde man för en tid sedan tjäna massor av pengar på en orangutanghona som låg uppspänd på ett bord med rakat underliv. Köerna var hundratals meter långa och det skedde helt öppet. Män måste ju få knulla! Och en rakad orangutang är ju spännade liksom.

Att föreslå en svensk statlig bordell är en vidareutveckling av det konceptet. Som om det vore en mänsklig rättighet att få knulla.
Hör mig nu! Det är inte en mänsklig rättighet att få ha sex. Det skulle i såfall betyda att någon, några eller staten är skyldiga att erbjuda det.

Det är också ytterligare ett steg i en riktning där våra kvinnokroppar blir objekt som kan rendera intäkter. Vi ska sälja sex, äggceller, hyra ut livmodern och städa lite på köpet för en billig rutpenning. Står man till arbetsmarknadens förfogande så måste väl även en statlig bordell räknas dit? Du hör ju hur sjukt det blir.

Jag satt och diskuterade just det här med en arbetskamrat. En för övrigt intelligent, kärleksfull och trevlig ung man. Han tyckte visst att det fanns tillfällen när staten kunde erbjuda sex till medborgarna. T.ex om man var en rullstolsbunden man som verkligen mådde dåligt av att inte få ha sex. Eller någon som var extremt oattraktiv.
Jag förstår och lider med denna person. Men livet suger ibland. En del kan inte se, en del kan inte gå och en del kan inte knulla.
Dessutom är jag övertygad om att det finns kvinnor och män som är intresserade av att skapa ett nätverk som sysslar med barmhärtighetssex till mindre bemedlade. Helt gratis.
Det är det som är det fina med medkänsla och kärlek. Har man det så får man ligga. Men får man inte ligga, så dör man inte av det.

I grunden är ju sex ett sätt för oss som däggdjur att reproducera oss. Sen ska det naturligtvis, i detta civiliserade samhälle, vara skönt, läckert, kärleksfullt eller bara bra helt enkelt, att ha sex. För man vill ju alltid att livet ska kännas bra.

Jag är för alla typer av frivilligt sex mellan valfritt antal byxmyndiga människor. Go for it!
Men jag skulle aldrig betala för det. Jag skulle inte acceptera en partner som har betalat för sex heller. Jag onanerar hellre.
Vad är det för fel på att runka? Alla snubbar som köper sex kan investera i en silikonvagina istället.

Vill du ha sällskap när du har sex? Var hel, ren, snäll och trevlig. Du hittar garanterat någon.

Jag är bra på att tänka. Räcker det?

Idag slog det mig. Meningen med mitt liv.

Att fundera och tänka.

Jag är bra på att tänka.
Jag älskar att tänka. Filosofera och dagdrömma är toppen.
Det är faktiskt min favorit sysselsättning

Jag har alltid tyckt att mitt liv inte riktigt har blivit något vettigt att skryta med. Jag har inte åstadkommit något speciellt märkvärdigt. Man ska ju gärna kunna beta av en imponerande lista på saker man åstadkommit. Det är iallafall vad många andra gör.

Säg inte mina barn nu!
Visst är dom speciella och märkvärda men det har dom gjort alldeles själva. Jag har stått för mat på bordet, tak över huvudet och kärlek. Jag skulle ju ända äta och bo någonstans, och jag har varit i stort behov av att ge och få kärlek så det passade bra att dom kom in i mitt liv.
Dom är tveklöst den största händelsen i mitt liv, förutom min egen födelse. Men det är tveksamt om jag verkligen kan ta upp det i mitt CV som väl utfört livsarbete och ta åt mig äran. Kan man göra det med någon annans liv? Nä.

Så, jag har inte uppfunnit något. Inte utfört något exceptionellt gott arbete. Ej heller forskat inom medicinen. Jag har inte rest varken byggnader eller monument. Ännu.
Världen är ännu oupptäckt för mina ögon och jag längtar fortfarande inte efter att börja "de stora resan". Mitt bankkonto ekar tomt och mina personliga ägodelar är blygsamma. Inget körkort och ingen bil. Ingen make, hund eller hus. Även sång- och filmkarriären har lyst med sin frånvaro.
Hittills.

Jag är inte ens smal eller snygg, för det kan ju annars räcka väldigt långt. Hur många gånger har jag inte hört den där nöjda frasen:
"-Ja ja, jag är ju iallafall smal.".
Bara så där. Rakt ut i luften. Ungefär som frasen; Jag är iallafall frisk, men mer korkad.
Då brukar jag alltid tänka, att gå ner i vikt kan vem som helst göra, men tänka smart, det är fullkomligt omöjligt för en del.

När jag tidigare konstaterat min brist på framgång så har jag onekligen känt mig lite misslyckad och fått en stressliknande känsla i kroppen. Jag har fått ett behov av att förklara mig och känt att jag måste ha några ursäkter att leverera till dom som undrar: "-Vad har du gjort i ditt liv?"

Nu kan jag lättat svara: "-Inte ett skit att skryta med. Men jag har tänkt massor. Långa stunder under årslånga perioder. Det har varit stora tankar, svåra tankar, världsomvälvande tankar, kåta tankar och trista tankar. En del tankar har påmint om sömn och andra har vara rena drömmarna. Dagdrömmarna."

Faktum är att jag idag känner mig tillfreds med tanken på att ägna resten av mitt liv åt att tänka. Och det tar tid.

Om du eller någon annan skulle vara tveksam till det stora, intelligenta och världsomvälvande i mina tankar så kan jag bara säga: "-It´s for me to know, and you to never find out.".

För det är det som är det fina med tankar, dom är helt mina egna.

Jag tycker Mama är en kletig tidning.

Den är rent av lite pervers.

Omslagen ser ut som en fortsättning på Slitz. Du vet, efteråt, när tjejerna blivit på smällen, och ändå lite tvångsmässigt ska plåtas nakna.

För att jag verkligen ska känna att det här är en seriös kvinnotidning, gjord FÖR kvinnor och AV kvinnor, så har dom klämt in alla intresseområden jag borde ha som kvinna och mama.
Lite mode, lite inredning, lite najsa cafétips för den obligatoriska kaffelatten, shoppingtips på senaste barnkläderna och till sist lite recept på avancerad matlagning för dom där kvällarna då det bara är mama och papa.

Den är proppfull av intervjuer med kända mamisar och bloggar skrivna av fler, mer eller mindre, kända mamisar.
För det är det jag vill läsa som mama. Hur har Laila Bagge det i sin vardag med barnen? Hur tänker Linda Bengtzing när hennes barn har svårt att sova om natten?
Se där, nu har jag på ett smidigt sätt fått in ytterligare ett intresseområde för mig som mama. Doften och glittret från skvallertidningarnas förförande sidor.

Mama säljer lika bra som isglass i solen.

Och jag ser faktiskt läsarna på stan.
Det är mammor, och pappor, som har barnvagnar för femtontusen spänn, matchande skötväskor och åkpåsar, handbroms och fanimej växellåda på vagnen, kaffelattehållare och namnskylt med födelsedatum på guldklimpen till unge. En vagn hade namnskylten "Destiny" vippande på underredet. Jag lovar att hon läser Mama, kollar på The Hills och har förberett sig själv på att bli manager åt sin dotter när hon ofrånkomligen slår igenom i en TV-serie i L.A. Då är det namnet bra att ha, asså.
Det är också dom nypiffade mamisarna i högklackade stövlar, skinnjacka och handväska (?) med bebisens storasyster på ståbrädan i nästan exakt samma sorts kläder. Och ingen av dom är på väg till lekparken, utan dom ska sammanstråla med mammagruppen på ett kafé och ta en fika ihop.

Nu är mina barn stora och jag vill inte känna mig som en mama 24/7. Men framförallt tillhör jag inte deras målgrupp på något vis.

När jag var mama och barnen pyttesmå, så läste jag Vi Föräldrar och Föräldrar&Barn. Dom andades fortfarande lite sjuttiotal, trots att det var i slutet av 90-talet och förra seklet.
Där fick man tips om hur man lagar hälsosam barnmat, praktiska tester av galonbyxor, gummistövlar och barnstolar. Shoppingtipsen handlade om var man kunde köpa kläder som var praktiska och ibland t.o.m könsneutrala.
Läsmaterialet var sådana där trista och oanvändbara ämnen som barnpsykologi (vådan av att curla sina barn för mycket), familjeekonomi, aga, barnsjukdomar och annat oväsentligt.

Jag undrar om dagens mama köper det hon vill ha eller om hon vill ha det hon köper? För det är en stor skillnad där.

The Matrix.

Under helgen har jag och mina söner kollat på The Matrix-filmerna.

Dom är fortfarande en av de bästa film-trilogierna som gjorts, tycker jag.
Manuset av bröderna Wachowski är fantastiskt bra, smart och väcker tankar samt frågor som man grubblar på tills man blir tvungen att se om vissa stycken för att riktigt fatta vad som hände.
Det vimlar av sajter som än idag diskuterar kluriga frågor kring The Matrix.

Keanu Reeves är ju helt enkelt bra, som fan, som The One. Och snygg. Om det nu har något med saken att göra kan man diskutera.

Filmerna är 11 respektive 7 år gamla och special effekterna håller fortfarande väldigt bra. Det är mer än jag vill säga om Sagan om Ringen-trilogin, vilken redan känns omodern och tafflig.

En Matrix-helg är aldrig fel.
Det blir ännu roligare om man kan sitta och pausa, spola (Säger man så nu när VHS-banden är borta?) tillbaka och diskutera ingående vad var och en tror om just den där händelsen, som man (oftast jag) inte riktigt fattar.

Jag måste erkänna att jag gråter en skvätt under Revolutions och det är ett bra betyg från mig.

Jag vill tipsa om Crazy Pictures kortfilmer.

Den här är väldigt bra och tar det där med könsroller till sin spets. På sätt och vis.

Det finns fler bra kortisar på deras sajt Crazy Pictures. Framför allt Nakenlekar och Everything is poetry baby.

Det där om att bli en kärleksfull och ödmjuk människa.

Det är så svårt.
Jag är för arg helt enkelt.

Meditation.
Jag kan inte meditera. Det är helt omöjligt för mig att tömma mitt sinne och slappna av. Antagligen behöver jag, om någon, kunna meditera. Och slappna av.
Slappa däremot är jag bra på. Men det är tydligen inte samma sak.

Känna kärlek till sin nästa.
Min första tanke är att det är dravel och jäkligt lätt att säga. Men innerst inne vet jag att det är så det måste vara. Det hjälper föga att veta om det. Folk är fan inte kloka och dom är så förbaskat jobbiga. Ibland.
Hur många klarar det där? Jag avundas dom som kan, samtidigt som jag tror att dom ljuger, för både mig och sig själva.

Känna ödmjukhet.
Vad är det? Hur känns det?
Du ser, jag har långt kvar att gå.

Döm inte andra.
Även där suger jag. Jag dömer människor hela tiden. Det är som en psykisk sjukdom jag lider av. Och jag mår pyton av det, jag vet. Jag är full av fördomar och kämpar mot dom varje dag och det går inget vidare.
Men hallå, träffar dessa "icke dömande människor" andra människor? På stan? I tunnelbanan eller på bussen? På bion eller på Konsum?
Nä, det går inte, jag blir så irriterad ibland.
Man ska nog bo i skogen eller gå i kloster för att kunna älska alla människor.

Sträva efter frid i kropp och sinne.
Det är lika lätt för mig som att hitta Tomtens verkstad. Jag har varken råd eller tid att åka på retreat, spa, soulseeking-journey eller meditationskurs varje månad.
Frid? Ja, när jag får vara ifred.

Jag behöver hjälp. Finns det någon galaktisk ängel, själsguide eller kärleksmentor ledig som vill ta sig an ett svårt, utmanande och nästan hopplöst fall?

You know where to find me.

Barn som statussymbol och personligt uttryck.

Jag vet inte hur många gånger jag sett farsor pösa av självgodhet när deras söner är duktiga på bollplan trots att det knappast är dom själva som spelat bollen. Samma fäder har lika ofta väldigt flickaktiga döttrar som sällan uppmuntrats till några större sportprestationer, men däremot får dom höra att dom är söta och duktiga.

Coola farsor hasar fram på stan, i valfri livsstilsavslöjande trendig klädstil, med sonen i bakvattnet, iklädd identiskt likadana kläder.
En femåring i skinnpaj och döskallebandana är mer som en accessoar än en fri egen varelse klädd för lek.

Jag blir förbannad när jag ser småflickor med utsläppt nyfriserat hår, klädda i korta söta klänningar, barbenta, små klackskor och en liten handväska på armen. Dom ser ut som småsexiga minikvinnor och jag föreställer mig att en eventuell pedofil kan få sig en visuell herdestund. Ofta är mamman klädd i matchande bimbo-outfit.
Jag borde kanske inte bli så förvånad.

Det låg någonting vettigt, riktigt och viktigt i sjuttiotalet praktiska unisexkläder för barn.

En bekant har ett ovanligt talangfullt barn. En annan vän berömmer barnets fantastiska prestation och mamman svarar: "-Tack!".
Varför tackar hon? Det är väl barnet som gjort bra ifrån sig?
Barnens goda resultat är mammas och pappas förtjänst naturligtvis. Barnens mindre goda resultat är lättare att skylla på skolan, kompisarna eller dagens samhälle.

I mina barns skolor är ofta föräldrarna "unga", trendiga, snygga och coola. Dom bågnar av statussymboler i form av senaste mobiltelefoner med tillhörande headset, laptops och mp3-spelare med hörlurar. Deras barn är små kopior av sina föräldrar, inklusive all utrustning.
Hur fan revolterar man som tonåring mot sådana föräldrar? Blir man en gubbe i trenchcoat och rutig keps om morsan och farsan t.ex är punkare?

Finns det inga vanliga föräldrar kvar som ser ut som en vuxen människa?
På föräldramötena är dom vuxna precis lika fnissiga, tjafsiga och spattiga som sina barn och jag undrar ibland om hela familjen har ADHD.
De gapigaste killarna i klassen har dom malligaste farsorna som vräker sig lite bredbent.

Idag är det så viktigt att spegla en skön livsstil och barnen har blivit ytterligare ett socialt uttryck, som egentligen inte säger någonting.

Barnen blir ett facit över deras egna förmågor. Eller brist på dom.
Är det därför man högljutt och lite halvpedagogiskt tilltalar sina barn på tunnelbanan så vi alla kan både se och höra hur jävla förträffliga dom är som föräldrar? Medans ungarna ignorerar dom och likt förbannat gör precis som dom själva vill.

Det finns inget känsligare för föräldrar än deras eget föräldraskap. Så oavsett hur dom bär sig åt, vad som än händer, får man inte fråga: "-Varför?".

En röst i etern.

Ibland när jag hör orden "-Nu när jag ändå har dig på tråden..." tänker jag: Vilken tråd?
Nästan all telefonkonversation nu för tiden är ju trådlös.

Och då kommer mina följande tankar.

För det första är jag lite okunnig om exakt hur fan det fungerar, men någonting om ljudvågor i luften ska det handla om.

Alla ord och bilder vi skickar, far genom luften, etern, omkring oss. Om jag står stilla, var som helst där det är folktomt, så pågår tusentals samtal i min närhet. Bilder och sms far genom luften som projektiler.
Hur tar vågorna sig förbi ett hinder i form av ett träd eller en människokropp?
Hur många sms rusar genom min kropp varje dag? För dom sticker ju inte från telefonen rakt upp i luften för att hamna på lämplig flyghöjd till närmaste basstatation.
Om jag blundar och koncentrerar mig, kan jag höra samtalen då? Eller måste jag ha en speciell programvara för det?

Spontant känner jag att det här är ett mysterium. Är det hälsosamt verkligen?
Och då har jag ännu inte nämnt all musik och film som laddas ner, på ett nästan magiskt sätt, från "cyberrymden".

Sen kommer vi hem och kanske snackar lite i den trådlösa hemtelefonen, tittar på trådlös TV och lyssnar på musik i dom trådlösa högtalarna.

Snart kommer trådlös el. Är det ett skämt eller?
Men det ska fungera enligt matematiska och fysiska beräkningar.
Och så ska det testas på möss först.

Ursäkta en gammal "teknikförsiktig" tant, men det här kan inte vara nyttigt.

Fast det är klart, det är ju fibertråd mellan bas- och kopplingsstationerna. Så då stämmer det ändå lite grann. Att jag har dig på tråden alltså.

Bilden är en mp3-fil som ljudvågor.
Bara det är ju en hel vetenskap väl värd att fundera på och förundras över.

Jag saknar solen och värmen.

Redan i oktober har jag ledsnat på att det är kallt, snöar (?) och är mörkt.
Hur ska det gå resten av vintern?

Jag provar med skön sommarmusik och lite sommarbilder. Videon är väl inte den mest vackra och mysiga men den värmer. Lite.



Värmedynan i sängen går varm varje kväll. Den värmer ordentligt skönt.

Tänk positivt. Tänk positivt
Tänk pissitivt.
Nej, Anneli! Tänk POSITIVT!

En kyrka till mammons lov.

För en tid sedan steg jag in i detta tempel, denna högborg, tillägnat ägandet, tekniken och köplusten.

Det här är en känd affärskedja som säljer ALLT inom TV-, data-, musik- och kökstekniksbranschen.

I samma ögonblick jag klev in genom entrén slog ångesten sin kväljande mantel omkring mig. Mina ögon tappade förmågan att fokusera, jag kände mig vilsen och väldigt, väldigt liten.

Eftersom jag hade sällskap av min familj, slött jag tätt upp i deras sällskap och lät blicken vila på ett karamellrosa kylskåp som skrek "östrogen" redan på långt avstånd, för att förankra mig i tillvaron.
Efter en liten stund vågade jag mig på att ströva bort till denna rosa skapelse och jag kunde besviket konstatera att det var plastigt, skört och ingav ett magert förtroende för sin tänkta uppgift att, i många år, kallt förvara min föda.

Ju mer prylar jag inspekterade desto fler visade sig komma till korta.
Allt är plastigt, skört, rankt och billigt, trots de tusenlappar som står på de rödkantade lapparna.

Jag trodde vi var klara och att allt jag såg var det som fanns. Men icke. Mitt sällskap gick med säkra steg mot: en rulltrappa?
Ner for vi till ännu ett plan av oändliga rader med prylar. Det är under denna färd, mot under jorden, jag lite chockartat tar denna bild.

Var det egendomlig elak magi som lekt med butikens (Jag har svårt att hitta ett lämpligt ord för denna lokal.) proportioner? Mitt förstånd kunde inte få denna gigantiska plats att rymmas inom fastighetens yttre väggar. Det var som att kliva in i en annan, lite äcklig dimension.

Avtrubbad följde jag sällskapet, som verkade känna sig bekanta med omgivningarna, genom rad efter rad i jakt på en lämplig kaffekokare, PS3-manick och armbindel för mp3-spelare.

Jag var inte till någon som helst hjälp.
Efter en stund var mina hjärnsynapser i ett nervöst tillstånd och jag hittade en ursäkt till att fly fältet.
Till en möbelaffär med en soffa som ville mig väl.

Resten av sällskapet kom efter när deras ärenden var utförda. Slutresultatet, om jag inte minns fel, var att detta "teknikpalats" misslyckades med uppgiften att frambringa det vi sökte.

Jag saknar dessa små radio- och TVbutiker, med begränsat men gediget urval, där en kunnig entusiast hade precis det jag ville ha. Varken mer eller mindre.

Vill vi verkligen ha allt det här? I så fall är det något sjukt som pågår.

Det här är Godis.

Godis fyller 4 år idag.

Jag hittade henne och hennes mamma på Blocket för snart 4 år sedan. Dom sökte en ny familj för deras egen hade skaffat en boxer som inte var så snäll mot mamma Majsan.

Jag blev förälskad vid första ögonkastet i den vansinnigt söta kattungen. Några timmar senare skjutsade min svägerska mig och mina söner för att hämta våra nya familjemedlemmar.

Den kärleken håller i sig än idag.

Jag har haft katt tidigare och jag tyckte mycket om Mimmi men det var inte samma känsla som jag har för den här damen.
Känslorna verkar dessutom vara besvarade.

När jag kommer hem från jobbet, trött som en urmjölkad ko, och möter henne i dörren så känns det genast lite bättre.
Hur ledsen jag än är så, börjar jag skratta när jag ser på henne och hennes roliga, för mig obegripliga, sysslor och lekar.
När hon ser på mig blir jag varm i hjärtat och kärleken svämmar liksom över.

Jag har aldrig tidigare riktigt förstått alla människor som pratar så kärleksfullt om sina husdjur. Innerst inne fnös jag och tänkte att dom var bra patetiska. Att djur aldrig kan ersätta människor. För det var det frågan om, ansåg jag. En ställföreträdande kärlek när man inte hittar den hos någon annan människa.

Det är mycket möjligt att det är så, men det spelar ingen roll nu när det handlar om mig.

Grattis på födelsedagen Godis.

Jag är tacksam så länge solen skiner.

Ett knep för att hålla livsledan stången är att promenera i skogen när solen skiner. Det går inte att vara olycklig då.
Iallafall inte för mig.

Färgerna är fantastiska, nästan utomjordiska. Mitt fotografi gör inte verkligheten rättvisa, för det är en så crappy kamera i mobilen, men solens strålar får mig att tänka på parallella världar.

I ljuset döljer sig en annan värld. Jag är nästan säker på det. Det är kanske ditt alverna flydde och vi får bara en aning om deras existens.

Nä, jag går inte på droger.

Jag blandar fantasier och teorier med ett uns tro. Allt för att inte ramla ihop i en kvidande hög som inte vill eller orkar någonting.
Jag konsumerar böcker i en nästan manisk takt.

Båt upp, båt ner.

Idag var det dags att ta upp båten på land. Enda anledning till att slippa är sjukhusvistelse så det var bara att masa sig dit, även om jag råkar vara förkyld.

Min båt har legat nästan orörd i sommar. Jag vet, det är skamligt.
Två veckors semester hade jag och den ville barnen på inga villkor spendera i båten. Det var rätt skönt att göra ingenting under semestern, men jag hade dåligt samvete över båten.
Jag kan erkänna redan nu att jag nog köpte en för stor båt, en för dyr båt och en båt överhuvudtaget.

I min båtklubb ska man vara engagerad föreningsmedlem och båtägare. Jag har lyckats sådär med den biten. Två vaknätter har jag underlåtit att utföra och kommer därmed att få böta 1200 spänn. Jag ser det som väl värda pengar med tanke på att jag är "bakfull" i tre dagar efter att ha arbetat en hel natt.

Det är en liten klubb med mest män och en medelålder på 45-50 år, tror jag. Ingen annan kvinna äger båt på egen hand i den här klubben. Dom tror nog att jag är lite flata. Fine by me.

Inför torrläggningen och blötläggningen har jag alltid lite ångest. Dels för allt som måste fixas innan på båten men också själva manövern i och ur "vaggan". D.v.s den vagn man lägger båten i och sen rullar ut i vattnet. Jag är ju nybörjare och ser varje gång framför mig hur jag kör sönder klubbens "vagga", grannens båt, min egen båt och på land står alla båtgubbar och skakar förfärat på huvudet.
Men icke. Det har gått toppen bra de senaste gångerna när jag haft sällskap, trots att jag varit så jäkla nervös.

Idag var jag själv och skulle följaktligen sköta allt själv på min stora båt. Jag, stackars nybörjare.
Först fick jag inte igång motorn utan fick igång paniken istället. Men hamnkaptenen hjälpte mig så snällt så och motorn puttrade i god tid. Sen fick jag inte loss schacklarna längst ut på Y-bommen men det hjälpte en annan kille till med.

Till slut var det dags att på egen hand lägga ut från bryggan, positionera sig i vattnet utanför hamnplan som ligger nästan mitt ute i farleden, tassa runt på båten och fiska upp fendrarna, cirkla runt utan att vara i vägen och vänta på min tur.
Under tiden jag cirklade runt höll jag ett vakande öga på båten före mig och när "vaggan" skulle vara på väg ner i vattnet igen.
Då kom naturligtvis en hel armada med långsamma segelbåtar och snabba motorbåtar från Hammarbyslussen, körandes åt mitt håll.
Men så var "vaggan" på väg ner, det var min tur och det dök upp en bra lucka. Jag gasade iväg tvärs över farleden, saktade ner och gled mjukt som en smörkniv rakt in mellan uppfångningsarmarna.
Runt räcket på hamnplan stod naturligtvis nästan varenda jävla båtgubbe i klubben och flinade när "vaggan" vinschades upp med mig och min båt. Slipplansbasen sa: "-Du, det var inte mycket plats mellan dom där uppfångningsarmarna och båten står perfekt i den. Snyggt!".
Det var ju bara att bocka åt publiken och spela lite nonchalant avslappnad. Jag var SÅ mallig och nu bloggar jag om det.

Så mallig är jag.

Ändå tycker jag att dessa två dagar varje år är så himla roliga trots att jag haft ångest över dom flera veckor i förväg. Det är skitkul att se när den megagigantiska kranen svingar alla stora båtar som strandsatta valar över uppläggningsområdet för att sen säkras på bockar. Då står vi en 15-20 personer och stöttar båten på sidorna medan det skruvas och trixas med en uppsjö olika stödanordningar. Alla har det på sitt eget lilla vis. Vi fryser, springer fram och tillbaka, dricker termosdryck och försöker se kunniga ut.

Det fanns så goa och snälla "gubbar" som gärna hjälpte till eller snackade en stund. Visst var det en del sura veteraner också som vet allt, sitter i styrelsen och bestämmer och gärna pekar med hela handen åt oss andra klubbmedlemmar. Men det skulle jag också ha gjort om jag var dom. Fast sur och barsk behöver man ju inte vara.

Efteråt kommer en båtgubbe fram och erbjuder mig att låna hans högtrycksspruta.
"-Passa på nu innan skiten torkar in", säger han. Imponerad över erbjudandet står jag för första gången i mitt liv och högtryckssprutar bort skiten från skrovet.
Jag trodde att killar aldrig lånar ut sina kraftleksaker. Fel av mig.

Min syn på att bära burka/niqab.

Både igår kväll och nu på eftermiddagen tittade jag på Uppdrag Gransknings (UG) reportage om "burkafrågan". Jag sätter frågan inom situationstecken för att det enligt mig är så många frågor i den "frågan".

Varför bär dessa kvinnor burka?
Mina funderingar ser mest ut på följande sett. Vad kan en kvinna vinna på att gå täckt från topp till tå?
Osynlighet. Men samtidigt uppmärksamhet. Hennes utseende blir raderat och hennes ansiktsuttryck dolda. En kvinna i UG, Marianne, beskrev det som att gå i kloster. En frihetskänsla. Det måste vara att som individ ta ett kliv ut ur samhället och bli identitetslös. Bara hennes röst blir kvar och med enbart den kommunicerar hon med samhället. Lite som att leva enbart på nätet och bara blogga eller chatta med omvärlden.

Visst kan alla kvinnor önska att vi slapp vara ett utseende och därmed onekligen bli bedömda av var och en som ser oss. Hela vårt yttre, inklusive kläder, signalerar så mycket på både gott och ont. Men det gäller för både män och kvinnor i en utseendefixerad värld.

Många väljer olika vägar att osynliggöra sig själva eller ta avstånd från sitt utseende.
Att trä ett polyesterskynke över sig kräver säkert ett stort beslut och det kräver nog mycket styrka att fortsätta leva så trots omgivningens negativa reaktioner. En energi som kan användas till större saker.
Eller så är det rädsla och feghet.
En personlig kapitulation skulle krävas av mig för att göra likadant.

I samhället ser ingen VEM hon är. Trots det ser vi alla på henne och låtsas sen att vi inte tittar. Men vi vet att hon gjort ett extremt religiöst val och det är kanske den uppmärksamheten hon vill ha. En lite klick likasinnade kvinnor beundrar och stöder henne i sitt beslut och hennes vardag. Kanske finns där en man och familj som höjer henne till skyarna för hennes fromma religiösa val. Det är en enorm bekräftelse. Som en egen lite gerillaaktion i klass med militant veganism.

Islam kräver ingenstans i sina texter att en kvinna ska bära just niqab. En Imam påpekade dessutom att Islam uppmuntrar alla muslimer, män och kvinnor, att försörja sig så mycket som möjligt och anpassa sitt liv till det. Att bära niqab försvårar onekligen det, enligt Imamen.
Ändå gör hon detta religiösa val. Det är som en kufisk sekt inom islam.
Jag kan inte förstå eller respektera detta. Men det finns många former av extremt sektbeteende jag känner likadant inför.


Vilka rättigheter och skyldigheter ska en kvinna klädd i burka ha?
Samma som alla andra medborgare naturligtvis. Det är tillåtet att tycka och tänka som man vill. Det ska vi vara jäkligt glada över, Om de konservativa tendenserna fortsätter så kommer fler och fler restriktioner införas för att begränsa människor val att uttrycka sig själva. Var och en har rätt att gå klädd som den vill. Till och med gå med i en sekt.


Hur ska samhället agera i frågan?
Däremot tycker jag att skolor, arbetsgivare och tex föreningar ska ha rätt att säga nej till extrema uttryck som tex nazistuniformer, nudister, burka och annat som får andra människor att förlora förmågan till vanlig demokratisk kommunikation
Det innebär också att om en kvinna inte kan få ett arbete för att hon vill bära burka så ska hon heller inte kunna få någon arbetslöshetsersättning. Jag anser att hon gjort ett eget val baserat på religiösa grunder. Det valet ska inte samhället ersätta ekonomiskt.

Från början var det exklusivt att ha en egen vacker fru, dold för alla andras ögon, klädd i burka. Endast en riktigt rik man hade råd att sätta sin fru på en sådan isolerad pedistal. Vilken ära för den kvinnan. Som med alla exklusiva företeelser blir det sen trender för den mindre förmögna massan. Så visst, har man råd i Sverige att låta frugan slippa arbeta, varför inte iklädd en burka också?

Om en man kommer in på banken för ett uttag iklädd svart mask med hål för ögonen enbart, hur reagerar du då?
Om en kvinna iklädd burka kommer in på banken och ska ta ut sina pengar, hur gör du då?
Ber om legitimation kanske? För att verifiera den legitimationen måste man kunna se ett ansikte.
Vem är kvinnan under burkan? Är det verkligen barnets mamma som hämtar från skolan? Hur gör hon vid passkontrollen? Hur gör hon när hon följer med sitt barn till sjukhuset?
I vissa situationer måste du visa ditt ansikte.

Vårt ansikte visar ju trots allt vem vi är, vilken identitet vi har. Det kommer man aldrig undan.

Ska Sverige följa Frankrike och Belgiens mönster och införa förbud mot att bära burka?
Mitt svar är plättlätt.
Nej.

Det verkar rätt jobbigt att leva med niqab/burka. Jag tror inte Gud tackar någon för det.
Min åsikt är ändå att det är fegt att dölja sitt ansikte när man rör sig i samhället. Michael Jackson var sjukt weird, demonstranter i svarta masker är fega som inte står för sina åsikter och kvinnor i burka hamnar någonstans där emellan. Enligt mig.

Vilket jävla mörker!!!!!

Nu blir det svordomar.

Helvetes jävlar skit!
Fan också!
Aprövsmörker everywhere!
Fucking shit asså!
Arselparsel!
Idiotfanskap!
Avskum, läbbig och dum!

Det är ingen mening alls med att vräka ur sig följande ord.
Ingen mening heller med att skriva ut följande ord.

Det blir på inga vis bättre.

Lite skönt var det en kort stund.
Men sen är det mörker igen.

Jag är sur.
Jag är sjuk och matt.
Jag är trött.
Jag vill inte tänka positivt.
Jag tror på allvar att jorden ska gå under och jag skiter fullständigt i det.

Badrummet måste städas och ugnen ser ut som om grannen varit inne och spytt i den.

Fy fan vad jobbigt. Jag liiiider. Der är jättesynd om mig. Faktiskt.

Framåt mars-april blir det bättre.
Det kanske rent av känns bättre imorgon.

Vinterhalvåret kan dra ballen i gruset, vad mig anbelangar.
Aaarghh!

Jag trallar på svordomsvisan. Du vet den som Magnus å Brasse sjöng.
Det känns marginellt bättre.

Bloggstatistik

Inspirerad av en annan bloggare kollade jag för några dagar sedan in funktionen om min statistik på min blogg. Jag kände inte till att jag kunde göra det, men man lär sig alltid något nytt.

Bland annat kunde jag se att 1407 gånger hade någon öppnat ett sida på min blogg. Det var en trevlig överraskning med tanke på att jag var helt övertygad om att endast familj och vänner läser. Nu är det 1500 gånger.

Sedan kan jag se från vilka webbplatser folk kommer ifrån. Metrobloggen, Facebook och någon enstaka annan blogg t.ex. Jösses vad mallig jag blev.

Inte nog med det, jag kan även se vilka länder mina läsare kommer ifrån. Vad sägs om 36 sökningar från Rumänien, 318 från USA, 18 från Malaysia och endast 2 från Finland? En del andra länder fanns också med.

Till sist vad folk söker på för ord när dom hamnar på min blogg.
Regnbågssex, fleece outfit, Anneli* rysare tavla, fruktansvärt kissnödig, ignorera förfrågningar från, svampmoln, vem är damen i vampire diarré och tele2 reklam dildo. Plus en del författarnamn förstås.

Jag ville bara skryta lite.

Jag och biblioteket är kompisar.

Att läsa är underbart!

Men det blir dyrt att köpa alla böcker jag vill läsa. De böcker jag köper är mest i pocketformat men det blir ändå några hundralappar varje månad.
Därför försöker jag låna mera böcker. Speciellt dom som jag tror att jag inte kommer känna en tvångsmässig vilja till att äga.

Några avancerade alster har jag inte lust med. Det ska gå fort, vara lustfyllt och lättsmält. Det är det som gäller nu. Nobelpristagare göre sig icke besvär i mitt hem för tillfället.

Dessa böcker har varit mer eller mindre läsvärda:

* Steffen Jacobsens Passageraren är en deckare med en ganska ovanlig polis. Pigg, hälsosam och lyckligt gift. Spåren från ett mord leder vidare till en försvunnen kvinnlig tävlingsseglare och ett antal förmögna seglingsintresserade vänner.
Just stunderna på havet och segelbåtarna gjorde den här deckaren till något speciellt för mig. Plus att jag gillade kommissarien Robin Hansen. Köpepocket och läsvärd.

* Becca Fitzpatricks Hush, hush. Fallen Ängel på svenska. 16-åriga Nora får en ny klasskamrat, Patch, som hon känner sig egendomligt dragen till. Samtidigt börjar flera märkliga händelser inträffa. Någon förföljer henne och hon känner att något är fel med Patch och han är farlig.
Den här boken har jämförts med Twilight och det är inte så konstigt kanske. Jag tyckte inte den var så speciellt bra och blev aldrig riktigt engagerad. Trots det läser jag del 2. Men omslaget var snyggt och får extra utrymme just därför. Bibliotekslån, som tur är. Kanske läsvard ändå.

* James White Evigt Liv. Det här är en sciencefiction roman, ganska kort, om Ross som vaknar upp från sitt nedfrysta tillstånd och upptäcker att han är den sista människan på jorden. Han har en hel flotta av olika robotar till sitt förfogande, vars enda uppgift är att skydda hans liv, allt mänskligt liv och följa hans order.
En fantastiskt spännande och överraskande bok som sträcker sig över miljontals år. Den är lånad av min syster och rekommenderas varmt. Om du får tag i den vill säga. Boken är från 1975 och jag tror att författaren har med sjundedagsadventisterna att göra. Men det gör inte mig något.

* Lily Priors Ardour är en magisk saga, fantasy, om mulan (Ja, en åsna!) Gezabel som blir hovlöst förälskad i en man som i sin tur blir sjukligt kär i Fernanda Ponderosa. Ett magiskt oväder far över byn och all sorts kärlek spirar i dess spår.
Den här boken var mycket rolig, galen och vackert poetisk. Secondhand, engelsk pocket. Mycket läsvärd.

* Laurell K Hamilton har varit en återkommande författare det senaste året. Jag har väl läst 20 böcker av henne hittills och de flesta är om Anita Blake. Nu har jag även börjat på hennes andra serie om Fairy Princess Merry, Meredith Gentry som arbetar som privatdetektiv i L.A. Hon lever under ständigt dödshot och är därför omgiven av sina begåvade, unika och vackra livvakter, även dom féer.
Återigen en hjältinna omgiven av sexiga män som delar hennes säng. Dom här går dessutom på ett schema för hon måste till varje pris bli gravid och rädda sin plats som tronföljare. Det här låter helt sjukt men Laurell skriver verkligen bra. Hon kan få ihop en spännande historia och hon kan verkligen det här med att skriva utförligt om mindblowing sex. Låneböcker som jag rekommenderar om man gillar fantasy och sexhistorier.

* En annan vampyrserie jag tyvärr började på är Richelle Meads Vampire Academy, Frostbite och Shadow Kiss. Lissa Dragomir och Rose Hathaway är bästa vänner på vampyrakademin. Men Rose är även Lissas livvakt, damphir och halvblod. En blandning mellan levande vampyr och människa. Ett krig utspelar sig mellan döda och onda strigoivampyrer och levande, magiskt begåvade moroivampyrer.
Det här är lättsam vampyrunderhållning för ungdomar och har jag väl börjat på en serie så är det svårt att sluta. Däremot kan jag utan problem vänta till nästa boktillfälle dyker upp och det är skönt för mig men ett sämre betyg för böckerna.

* Till slut blir det en annan fantasy serie. Carrie Vaughns Kitty-böcker. Det har hittills kommit ut 8 böcker om Kitty Norville. Hon är nattpratare på radion i Denver. Hon är också en shapeshifter, werewolf.
Ironiskt med namnet Kitty, eller hur. Men så är hela serien. Fyndig, rolig, smart och spännande. Hon bestämmer sig för att komma ut under sin talkshow på radion i första boken och flera ringer in och berättar att dom finns. Vampyrer, häxor och shapeshifters. Sen rullar hennes liv i oväntade riktningar genom bokserien, som t.ex. via TV-shower, vittnessmål i Kongressen och magiska shower i Las Vegas. Dom här sträckläste jag och var tvungen att köpa. Jag rekommenderar dom verkligen.
Tyvärr är det som vanligt töntiga omslag men det är smällar man får ta. Amerikanarna och deras föreställningar om hur bokomslag ska se ut är sorgliga.



Tre böcker är på väg till mig och min brevlåda just nu. Under tiden jag väntar läser jag Jane Austens Northanger Abbey på engelska. Den avancerade äldre sorten av engelska och det tar alldeles för mycket tid och energi för att jag ska komma in i slukartempo.

Det här med dildosar....

Har du sett Tele2 reklamen med försäljarkillen som tror han är på ett homeparty hos en massa köpsugna kvinnor för visning av deras nya telefoni-paket?
Man fattar ju naturligtvis att brudarna tror att det är ett DildoParty. Lite söt och smårolig är den. Till och med minsta sonen fattar den.

Senast vi såg den sa han, apropå, att han nyligen sett en dildo för första gången i verkligheten. Lite nervöst frågade jag "-Jaha, var då någonstans?" samtidigt som jag undrade om jag varit slarvig med att gömma min egen.

Jag bör kanske infoga här att jag inte tror på att hålla sexrelaterade ämnen hemliga för barn. Frågar dom så svarar jag. På allt.
Jag har lånat min mammas metod och den bestod bl.a i att vid en viss ålder skaffa en rolig bok att glutta i. Mina fick Emma Hambergs bok "Kärlek och 6: från pirr till petting". En väldigt kul, avspänd och bra bok.
Däremot vill jag att mina egna prylar ligger väl dolda. Lite privatliv är bara nyttigt. (Yeah right! Men blogga går bra?)

Sonens real-life-experience är en klassiker. Han hade varit ensam hemma hos sin pappa och hans flickvän när han hörde ett egendomligt ljud. Ett surrande och snabbt trummande liksom. Efter en stunds sökande hittade han källan. En, enligt hans egna ord, purpurfärgad dildo i full gång på egen hand. Han stängde helt frankt av den lite försiktigt i ena änden.

Nu var min nyfikenhet stor. Inte på själva dildon och hur den använts utan mer hur han såg på saken.
"-Vems var den då? Var den pappas?"
"-Nä, den var nog tjejens. Vad ska pappa med den till?"
Här hade jag massor av idéer, som till exempel att slicka på den och kalla den Thomas, men dom kan jag väl behålla för mig själv.
"-Vet du vad den används till?"
"-Ja, det är klart jag vet."

Orsaken till att den kunskapen inhämtats kallas "storebror-och-lillebrors-effekten". Om den stora brodern vet något smaskigt eller läskigt så delar han gärna med sig av det till den vetgiriga lilla brodern.

Den stora brodern hittade för många år sedan en avlång sak under min huvudkudde (Jaja, det var efter en kväll som jag, hög på endorfiner, inte orkade gå upp och lägga den på sin avsedda hemliga plats. Okey?) och han frågade lite tveksamt: "-Mamma, vad är det här för något?".
Inombords kved jag generat, men utåt sett svarade jag lite coolt: "-Det är en dildo. En del kvinnor tycker om att onanera med en sådan. Det är istället för en snopp om man t.ex. inte vill ha någon man.".
Självklart blev jag sedan tvungen att förklara vad onanera var. Tillfälligt förlorade han nog respekten för mig en tid, men i samband med sin egen pubertet kom nog en viss förståelse tillbaka.

Om du nu skulle tycka att det här var genant att läsa så är det ditt problem.
Om du kanske skulle tycka att jag lämnar ut mina barn så har dom läst det här inlägget.

Minstingens reaktion var: "-Vaa, har DU en??? Uuusch!!!".
Tonåringen läste utan att röra en min men ignorerade ett sms, som han vanligtvis avbruter ALL aktivitet för att läsa, och det tar jag som ett gott betyg. "-Ja, men det var väl okay.", sa han.

Det blir ingen bild idag, så det så!

Facebook.

Jag är känslig och ambivalent när det gäller Facebook.

Jag gick med för att hålla lite koll på och kontakt med bästisen B som bor på vischan. Vi hinner inte ses så ofta.

Nu är det lite mer än så.




Stundtals orkar jag inte bry mig alls och det kan gå flera dagar innan jag tittar in.
Andra perioder måste jag kolla varje dag, ibland mer än två gånger.

Jag har 57 Facebook-vänner.

Min första tanke var att det kändes vettigast att bara adda sådana som jag umgås med eller har någon sorts relation till. Jag kan nämligen inte vara lätt opersonlig på Facebook utan jag spiller ur mig essensen av mig själv. Jag kommenterar precis som jag samtalar. Mina länkar och statusuppdateringar avslöjar ibland mycket om min person, både positivt och negativt. Därför är det ingen god idé att tex adda chefen eller någon annan socialt känslig person.

Men sen har jag svårt att ignorera förfrågningar från personer som är trevliga men kanske bara är en arbetskamrat som är lätt att prata med. Ibland raderar jag dom efter ett tag och ibland har det hänt att det blir en rolig kontakt.

Min huvudregel är annars att dom som finns på min vänlista ska vara människor som är intressanta och som jag gillar, verkligen gillar, och som jag tror gillar mig och förstår sig på mitt "språk". Annars kan man nog tycka att jag är en jobbig idiot.

Nu finns det några som nog tycker det ändå.

Följande Fejjan-typer vill jag klaga på.

Smygaren.
Du som kollar Facebook varje dag, läser allas statusar och kommentarer, blir underhållen och informerad och sen inte gör några egna statusuppdateringar. Vad fan är det för stil?
En enstaka kommentar i halvåret är bra snålt.

Jag är hemskt ledsen, men du raderas snart bort.

Samlaren.
Du med 500 vänner. Hallå, vad samlar du på? Vad betyder jag för dig? Är det någon tävling, eller? Är du Jill Johnsson eller Lill-Babs? Hur kan du hålla reda på alla? Är du en nätverksbyggare? För vad? Vad förväntar du dig att uppnå då?

Om du dessutom tillhör gruppen smygare, ledsen men du raderas också snart bort. Om du inte är en släkting förstås och jag ÄR speciell för dig.

Sen har vi den hemliga personen.
Det är du som addar mig men där jag upptäcker att jag inte har tillgång till vissa sidor eller funktioner. Du har spärrat mig på något sätt.
Jag tar åt mig personligen och blir lite ledsen faktiskt. Jag tycker att du är speciell och delar min sida med dig. Varför gör du inte det samma?
Händer det inget snart, så sorry.

Den osynliga.
Det är du som gör en förfrågan och sen inte ger ett tecken från dig i form av kommentarer eller inlägg. Ingen interagering alls. Vad är poängen? Är du en samlare också?

Du åker också bort.

Till sist kommer skrytmånsen.
Det är du som ALLTID raddar upp hur duktig du varit idag på din status. Joggat 38 mil, städat hela kvarteret, älskat dina barn alldeles särskilt mycket och frälst hela världen på köpet.
Nu är jag lite elak kanske. Det verkar vara viktigt för en del att pricka av det där duktiga dom gjort. Och jag blir provocerad för jag är aldrig duktig. Det är nog avundsjuka jag känner.
Men snälla, skaffa dig humor, ett liv och en åsikt också för fasiken!

Okey, dom här personerna tar jag inte bort för oftast finns det annat i deras liv när vi väl träffas.


Som du märker tar jag det här personligt. Jag kan inte hålla det på en ytlig nivå. Facebook ÄR personligt för mig men inte livsviktigt. För mig är det inte någon jävla mina-vänner-bok att skryta med utan ett sätt att umgås och hålla kontakten.

Jag gör undantag för kompisar som inte tar Facebook lika allvarligt som jag. Dom som jag träffar på jobbet eller fritiden och interagerar i verkligheten med.

Sen gör man precis som man själv vill naturligtvis. Så här gör i allafall jag.

Snart ska jag rensa lite i vänlistan och då har jag kanske bara ett 30-tal vänner kvar. Mesta delen blir väl släktingar och några enstaka roliga Facebook-entusiaster. Dom som får mig att skratta, dom jag kan byta vassa kommentarer med, dom som jag kan bli förfärad och förbannad tillsammans med och dom som formulerar sig så fyndigt att jag blir avundsjuk.

Ni vet såna som inte har ett liv.

Det här blogginlägget gör kanske att någon raderar MIG från deras lista.

The Reader: Europeisk och tysk skam.

Jag vet inte varför jag har dröjt så länge med att se den här filmen. Kanske för att jag känner ett visst motstånd mot att se filmer om 2:a Världs-kriget och Förintelsen.

Dom kräver så mycket känslor från mig och oftast vill jag bara bli underhållen eller känna kärlek. Vardagen är ibland så grå-svart, våldsam, idiotisk och svår att tolerera att det inte finns någon energi över till att se filmer om skiten också.

Naturligtvis gör jag det ändå för vissa filmer måste man se helt enkelt. Den här är en sådan.

Den 15-årige pojken Michael Berg blir sjuk när han är på väg till skolan och räddas av den runt 30-åriga Hanna. De förälskar sig oväntat och inleder en passionerad affär fram till den dagen Hanna plötsligt och utan förklaring försvinner. Åtta år senare är Michael en ung juridikstuderande som iakttar de pågående krigsförbrytarrättegångarna mot nazisterna. Han träffar sin forna älskarinna igen, under väldigt annorlunda omständigheter. Hanna står anklagad för ett fruktansvärt brott och vägrar rätten till försvar. Michael inser gradvis att hans ungdoms kärlek döljer en hemlighet som hon anser vara mer skamlig än mord.

För mig handlar den här filmen om kärlek och skam.
Kärlek som är så märkvärdig att man inte står ut med den utan flyr och sen saknar den hela sitt liv. Den första kärleken som stannar kvar inombords och förstör ens förmåga att möta kärleken igen och gå vidare med sitt liv. Kärleken till sina barn, sina föräldrar och medmänniskor med alla deras brister och illgärningar.
Skammen som man känner över att älska dom som visar sig var fulla med brister och onda gärningar. Skammen över att inte kunna försvara sig. Skammen över att vara född i ett land som är en brottsling. Skammen över att man inte kan göra det som är rätt och skammen när man gör det man är ombedd att göra.

Jag tyckte mycket om den här filmen för att den inte ger några rätta svar utan jag blir tvingad att tänka ett varv till. Det är inte alltid så att ett monster är ett monster utan det kan vara en människa som älskar precis som du och jag. Det ÄR du och jag som kan vara monstren.

Jag är född på 60-talet som barn till efterkrigets barn. Även för mig var Förintelsen fortfarande ett "minne". Som den regndoftande vinden efter ett kraftigt regnfall.
Jag har aldrig ifrågasatt dess existens, skulle aldrig komma på tanken, och jag minns hur man såg på Tyskland, tyskarna och deras skuld till judarna och världen. En skuld dom delvis redan bar efter 1:a världskriget. Straffet blev uppdelningen av Väst- och Östtyskland. Muren i Berlin.
Det kan inte ha varit lätt att födas och växa upp med den vetskapen. Att veta att ens föräldrar och den äldre generationen hade begått dessa gärningar. Vilka försvarsmekanismer tar man till då? Flykt, förträngning, ilska eller arrogans?

Alla filmer vi är uppväxta med där Amerikanarna kom och räddade Europa, förförde alla med en helt ny livsstil som vi ifrågasätter först nu. Alla tyska skurkar i dessa filmer och judarna som till viss del blev martyriserade (finns det ordet?) och där en liten grupp nu har stor makt i Vita Husets korridorer och i Israel med alla konflikter det innebär.

Egentligen ska jag nog vända på steken och skriva om hur tacksamma vi ska vara för att vi inte har krigat på århundraden. Vi har inte behövt känna av hur det är att försöka bygga upp ett land med blod på våra händer på samma sätt som Tyskar, Bosnier, Serber och Hutsis och Tutsis för att bara nämna några.
Att vara vän med sin granne för att sedan hata och mörda dom. Sen är det helt plötsligt fred och man ska leva sida vid sida igen.

Ändå verkar vi inte ha lärt oss någonting. Speciellt inte välutbildade, civiliserade och relativt rika Europa. Här frodas missunsamheten, egoismen och oviljan att dela med sig till sina gamla kolonialländer. Det går bra att köpa resten av världens billiga arbetskraft, gräva ut deras naturtillgångar och semestra i deras kulturvaggor. Tacka för maten, musiken och klappa på deras naiva huvuden, liksom.

Vi vill inte ta ansvar för hur vårt kapital har förändrat världen till en global ekonomi som nu är mer lik en naturkraft av "hungriga" människor. Europa har upphört för länge sedan att vara världens centrum. Vi är obönhörligen på väg in i en tid när resurserna omfördelas och panik, rädsla och aggressioner växer upp. Då slår vi på dom syndabockar vi hittar närmast. Den oliklevande grannen, asylsökande vid våra gränser och den inhyrda arbetskraften helt i enlighet med den politiskt rådande fria konkurrensen.

Jag skulle vilja påstå att vi nu är i samma situation som man var strax efter sekelskiftet från 1800-talet till 1900-talet. En ekonomiskt och tekniskt omvälvande tid där vanliga människor har liten kunskap och ingen kontroll.
Glappet mellan den äldre generationens teknologiska rädsla och syn på ekonomi mot den yngre generationens historielöshet och tekniska kunskapsmakt är likartat.
Marxisterna var övertygade under denna tid om att de stora krigen var en naturlig följd av kapitalismens utveckling. Jag lutar också åt det hållet. Sen om den är så naturlig kan man diskutera.

Så i skrivande stund ser jag mörkt på framtiden, väl medveten om att minnet är kort och att människan enbart kortsiktigt lär sig av sina misstag.

Tillbaka till kärleken.
Om vi slappnar av lite, minskar våra materialistiska behov, försöker känna kärlek (gud vilken floskel, jag vet) och tvingar oss själva att känna medkänsla, så kan det nog gå vägen.

Tillbaka till filmen.
Om du inte har sett den så föreslår jag att du gör det. Lägg särskilt märke till när Michael i slutet av filmen söker upp dottern till ett av koncentrationslägrens offer. Han kliver in i denna rika judinnas enormt vackra lägenhet i New York, full med dyrbar konst. Kontrasten till Hannas tyska fängelsecell är svidande. Dottern förlåter ingenting. Och det är Michael som verkar känna skam.

Har du sett filmen redan? Vad tyckte du?