Och då kan man ju tro att jag tänker kasta mig in i ett psykologiskt virrvarr av beskrivningar om mitt förbättrade sociala liv eller något annat liknande.
Men, nej.
Istället handlar det om att jag har fått ett nästan tvångsmässigt behov av att lajka eller dislajka allt mellan himmel och jord. Klicka på en ikon eller trycka på en knapp. Facebook är inte helt ensamma om fenomenet utan det förekommer på en mängd andra ställen på nätet vilket underbygger mitt behov ännu mer.
Nu har ju inte Facebook en dislike-funktion vilket kanske är bra för sociala relationer då få människor tycker om att bli ogillade.
Konsekvensen av att lajka något blir att den motsatta känslan får sitt uttrycksbehov otillfredsställt. Jag fungerar så iallafall. Om jag gillar pepparkakor måste jag också få informera om att jag ogillar syltkakor för att ni ska förstå spännvidden i frågan om kakor. Det gäller alla områden. Det HÄR gillar jag men det DÄR gillar jag inte. Förstår du?
Närmast till hands ligger blogginlägg t.ex. Istället för att skriva en kommentar, vilket ibland är fruktansvärt jobbigt och ibland bara skulle resulterat i ett lamt "Bra skrivet och jag håller med.", så kan man klicka på gilla-ikonen istället. Just det här exemplet är helt befogat tycker jag. Men sen spårar mina behov ur lite.
Felparkeringar. Var finns knappen för att dislajka detta beteende?
Mitt senaste läkarbesök. Dislajk asså.
En ny sorts kundkorg på Ica. Dislajk så in i helvete.
Den där tjejens fula väska. Dislajk. Å andra sidan var hennes kappa snygg. Lajk alltså och det jämnar ut sig för oss båda två. Vad skönt.
Efter biobesöket letar jag fruktlöst efter gilla-knappen vid utgången. Ännu mer frustrerande är det om jag vill dislajka filmen. Istället får jag lita till gamla metoder som muntliga uttryck till min medbesökare eller helt enkelt bara rakt ut i luften om intresse för min åsikt saknas från dennes sida.
Sen kommer vi fram till alla samtal med människor där jag helt enkelt måste få uttrycka mitt gillande av en osedvanligt fyndig kommentar och då åker min TUMME upp i luften som en jäkla visuell lajk-knapp.
Ska jag börja bära med mig små klisterlappar att fästa vid fenomen och människor som jag anser vara viktiga att markera med mitt gillande alternativt ogillande?
Nu kanske du börjar fråga dig varför det är av intresse för omvärlden vad jag och en massa andra attentionwhores tycker om saker och ting?
En helt befogad fråga och det finns säkert inget intresse alls, vilket jag är väl medveten om.
Men nu handlar det här inlägget om MINA behov och MINA funderingar.
Jag tror inte jag är helt ute och cyklar om jag gissar att jag har det här problemet gemensamt med en mängd andra käcka Facebook-brukare.
Det går nu bra att lajka eller dislajka mitt inlägg.
8 kommentarer:
Man ska faaan inte peka finger åt folk bara för att dom testar knapptryck faan säger jag. micella
Hahaha, Micella.
Om du dislajkar mitt inlägg så pekar jag finger.
Det är ju på skoj förstås.
Välkommen åter. :)
Lite bättre med röda läppar
Avs anonyma micella
Vill jag veta ngt om mina vänners och bekantas liv och relationsstatus så loggar jag in mig på Fb. Jävlars vad folk är kåta på att ge ut allt i sina liv...ja, oavsett om det är sant eller inte, men iaf. Skulle jag lajka eller dislajka allt så skulle jag få sitta dagarna i ända och trycka på knapparna.
Och ärligt talat, mkt av det de skriver är ju totalt ointresant. Men vill man ha fram sin "duktighet" så är ju fejan ett bra forum för det.
En gång skrev jag "Nötter" som status och fasen vad folk tog åt sig.. haha! Några fråga vad jag menade med det, om det var personligt menat mot ngn osv. Men nej, det var det inte, jag kände bara för att skriva nötter på min status, utan större baktankar eller betänkligheter.
Säger kanske mer om dem som reagerade än om mig. Who knows... ;)
Tjilevippen!
Hahaha, jag har en FB-kontakt som uppdaterar om allt möjligt trams minst fyra-fem gånger om dagen. Det är nästan jobbigt att scrolla förbi alla "se-på-mig-i-min-vardag"-inlägg.
Bekräftelser vill vi alla ha. Men jag har inte lust att bekräfta alltid och då är ignorerande ett bra verktyg.
Tjolahopp!
Ja, folk är uppenbarligen duktiga utöver det vanliga när de faktiskt fixar allt vardagligt, vilket tydligen ses som ett stordåd.
Nu, för några dagar sedan läste jag att en bekant från Finland tydligen har äktenskapsproblem...han synliggjorde, för alla som ville läsa, att han minsann hade det jobbigt och det krisade rejält. SUCK!
En gammal elev till mig gråter på fejan och skriker ut att hon minsann får flytta hem till mamma och pappa igen då det inte riktigt gick och bo med killen sin.
Fattas bara att folk beskriver sitt sexliv och vilka eventuella könssjukdomar de fått pga vilt leverne.. fast det har väl någon säkert gjort redan. jAghar bara missat det, då jag inte är ute varje dag.
Ja, nog vill vi ha bekräftelse, men ibland går det bara till överdrift. Och vad är det för bekräftelse egentligen? Folk vågar ju sällan säga sanningen, utan jamsar med och småfnissar. Jag blev borttagen av min killes son, Han gillade inte att jag var brutalt ärlig då jag kommenterade hans utsvävningar och ibland (många ggr) jävligt korkade inlägg. Priset var-blockad... ;) Å, vad jag gråtit över det... ;)Jag ahr bara så svårt med människor som utåt sett ska vara så jävla bra, men är det inte i själva verket.
Jaja, härligt är livet och härligt är väl livet på fejan. :)
Heippa!
Haha, jag är bra hela tiden. Jag har hittat dig på fejjan dessutom!!
Who's the stalker now??? ;)
Jo, men det är ju jag också, men jag är så ödmjuk att jag håller det lite för mig själv... ;)
haha! Fan, du är ju den kvinnliga varianten av Sherlock Holmes. Det är bara att skicka en förfrågan om vänskap, dvs om du vill..eller vågar..hehe! ;)
Skicka en kommentar