När jag var 11 år köpte jag den här lilla dockan på ön Jersey i engelska kanalen. Jag blev förälskad i hennes lilla knubbiga kropp och den attityd hon utstrålar. Ända sedan dess har hon haft en plats, väl synlig, någonstans i mina hem.Då och då genom åren har min blick fastnat på henne och jag har lett en smula. Hon har varit en liten hälsning från mitt 11-åriga jag.
De senaste 5-6 åren har hon suttit ovanför badrumsskåpet. Alltid vänd utåt förstås. Och under dom här senaste åren har jag bott i tre olika lägenheter i samma fastighet med likadana badrum och exakt likadana badrumsskåp.
Men sen började jag notera att hon helt plötsligt satt med ryggen vänd inåt. Jag vände henne tillbaka utåt igen och tänkte inte mer på det.
Men det fortsatte på det här viset. Några gånger varje år upptäckte jag att hon satt med ryggen vänd utåt igen. Till slut frågade jag mina söner vem av dom som hela tiden vände henne inåt mot väggen. Hade dom någonting emot henne?
"-Vilken docka menar du?"-
"-Jaså hon. Nä, jag har inte rört henne".
Deras uppriktigt förvånade miner övertygade mig om att det nog inte var dom ändå.
Jag började fråga mina vänner och alla släktingar som kom på besök. Nu var ju inte det här en fråga som låg högst upp på min mentala dagordning så det tog nog ett år innan jag hade frågat alla. Ju fler som sa nej desto ivrigare blev jag att verkligen fråga alla inblandade och jag utförde en mer uppsökande frågeverksamhet hos alla besökare.
Min mamma och min lillasyster t.ex försökte jag övertyga om att det inte alls gjorde något om dom skojade med mig, bara jag fick veta sanningen. Men nej, det var inte dom.
Min bästa vän B hade själv noterat att den lilla dockan satt med ryggen vänd utåt ibland och eftersom även hon tycker att den är fasligt söt, vände hon den varje gång framåt i tron att jag vänt henne inåt, vilket hon tyckte var helt fel av mig.
När jag ställde min fråga till henne blev hon mycket förvånad och sa att det naturligtvis var mina söner som försökte retas. Men jag var övertygad om deras oskuld och förklarade att deras förvåning var alldeles för äkta för att jag, som deras allvetande mamma, skulle misstänka dom.
Nu hade vi ett verkligt mysterium i våra händer. Ingen vände på dockan.
Jag är en ganska krass och realistisk människa som närmast blir generad över t.ex TV-program där man med mörkerkamera filmar i "spökhus" och med viskande röst påstår att man känner någon jäkla ektoplasma-vibe eller liknande. När dom dessutom börjar "känna" att det är en olycklig mördad mamma-själ som sörjer sina mördade barn, som dom också kan "känna", muttrar jag oftast något i form av "-Men ge er!" eller
"-Amenvaffanvilketjävlaskitfakeprogram!" och byter snabbt kanal.
Därmed inte sagt att jag INTE tror spöken eller andar.
Jag vet inte om jag tror eller inte tror. Jag har valt att hålla frågan öppen till dess att jag blir övertygad om det ena eller andra.
Vid det här laget vet dessutom mina söner om att det är något som jag lägger märke till. Även dom har börjat titta till henne för att se om hon har vänt ryggen till.Alla tre sneglar vi lite på varandra för att se vem av oss som fuckar med oss andra.
Min äldsta son tar det här på största allvar och berättade hela historien för sin flickvän. När jag bekräftade att det faktiskt var lite märkligt blev hon skiträdd. Så nu vägrar hon gå in i badrummet på egen hand.
Jag har föreslagit att jag flyttar på dockan men hon tror inte att det är själva dockan som är problemet utan "något annat" som använder dockan som ett uttrycksmedel.
Vem vet? Inte jag iallafall.
Så nu har jag en liten fasligt söt docka, som ibland har vänt ryggen mot mig och alla andra som kommer in i mitt badrum.
Jag säger som Sherlock Holmes: “Once you eliminate the impossible, whatever remains, no matter how improbable, must be the truth.”.
Men jag funderar lite på vad hon vill säga mig. Vad är det hon vänder ryggen till? Vad är det som har hänt de senaste åren som gör att hon just nu vänder ryggen till?
