Jag behöver dig mer än jag älskar dig....

...och jag älskar dig så himla mycket. Så heter en liten tunn bok av Gunnar Ardelius. Den är hans geniförklarade debut och består av korta lyriska prosatexter om två unga människors första kärlek.
Jag erkänner att jag i första hand köpte den för omslaget, vilket jag tycker är ballt och snyggt, och i andra hand för dom spännande korta texterna jag tjuvläste redan i bokhandeln. Jag tänkte nästan på en gång, att den här ska jag ge till min kärlekskranka 15-åring till son. Den är lagom snabb, känslig och rolig för att få honom att läsa alla 120 sidorna.
"Hon vaknar av att hon skrattat i sömnen. Det är ljust ute och solsken. Det strålar på hans ansikte som ser lite yngre ut när han sover; öppnare och mer avslappnat. Hans mun är tryckt mot kudden där det ligger en liten salivfläck. Formad som ett hjärta, tänker hon. Under täcket är det varmt och det luktar av deras kroppar. Hon gnider sig mot honom tills han vaknar."
Den är lite så där lagom ansträngt känslig, precis som man är när man är runt tjugo år och ska beskriva hur oerhört starkt man känner. Kanske mer än några andra tidigare har känt. Med små korta stycken får man lära känna de två älskande samt hans mamma och pappa. Livet ger oss så olika och ibland märkliga föräldrar som med märkliga metoder, egenskaper och egna livsöden packar våra väskor till livets resa.
Jag har inte en aning om vad min son kommer tycka om den här men det ska bli spännande att höra. Jag återkommer med hans betyg och uppfattning när han läst den.
Själv tyckte jag den var söt, inte mer. Den fick mig att minnas och det är väl inte kattskit?

Som trolleri

Jag har varit sjuk ett tag och då läser jag massor. Den enda fördelen med lindigare sjukdomstillstånd för övrigt.
Då passade jag på att läsa mig vidare i dom vampyrserier jag håller på med. Anita Blake, Mercy Thompson och Rachel Morgan.
Men idag var jag in i bokhandeln och köpte ännu en bok som jag länge velat läsa. Jag har reserverat den 2 gånger på biblioteket och ingen gång hunnit hämta ut den innan liggtiden tagit slut. Det är en barnbok och jag tyckte det var dumt att köpa den trots att jag läst mycket om den och var väldigt nyfiken. Nu köpte jag den iallafall och jag ångrar mig inte.

Som trolleri med Mårten Melin hade jag formligen älskat som tolvåring och jag föll för den även som 42-åring. Den handlar om 12-åriga Mona som ska spendera en sommar på landet med sin pappa. Hennes föräldrar har nyligen skilt sig, båda arbetar mycket så hon får vara mycket för sig själv om dagarna. En dag på bryggan vid sjön möter hon Mikael. Han är konstig, smutsig och väldigt, väldigt söt med sina gröna ögon. Hon blir omedelbart betagen och som besatt av att träffa honom igen, och igen.

Ja, du ser. Greppet är välkänt nu för tiden. Twilight tänker du. Egentligen är det mer klassiskt. Omöjlig kärlek, ung kärlek, väldigt ung kärlek och den kärlek man känner när man är 12 år är extra stark och fördomsfri. Än idag är det den jag kommer ihåg bäst. Hur den kändes och t.o.m. hur den luktade. Ägnar man sen hela livet åt att hitta den igen?

Om du ska läsa boken, vilket jag verkligen rekommenderar om du gillar sköna sagor med riktig kärlek, så föreslår jag att du slutar läsa här. Den passar alldeles utmärkt för vuxna att sträckläsa under några timmar. Nu tänker jag nämligen skriva mer om boken och dess kärlekshistoria i en mer kritisk tongång. VARNING FÖR SPOILER!!! Återkom gärna att läsa resten för att jämföra tankar.







Mikael är ett troll och han är 12 år gammal och bor i skogen med sin familj som aldrig visar sig för människorna. Men en kväll såg Mikael Mona, blev förälskad och ville träffa henne. Han hade stoppat svansen i byxorna för att inte avslöja sig. Mona blev betagen och senare mer och mer besatt.

Hon slutade bada i sjön, vilket hon i hela sitt liv älskat att ägna timmar åt, för han badar inte. Han är rädd för vatten.
Hon slutar duscha. Han är smutsig men luktar härligt av skog och barr.
Hon slutar spola och tvätta händerna efter sig när hon varit på toaletten. Han gjorde inte det när han lånade hennes toalett som var ett okänt fenomen för honom. En rätt rolig händelse i boken faktiskt.
Hon anpassar sig mer och mer till hans natur och hans sätt att vara. Han gör det inte med flit. Påverkar henne alltså. Det är så det är med troll. Dom trollbinder människor.

Mona ser hans svans (tänk till här) en dag och förstår vad han är för något. Hon blir rädd, ger sig av, men kan inte glömma honom och kommer tillbaka. Mona blir varnad av en äldre kvinna och till slut även av Mikael. Ändå väljer Mona Mikael. Hon blir bergtagen.

Låter det bekant? Det här händer kvinnor varje dag. Händer det män?
Jag vet inte. Blir män betagna i kvinnor som är lite avvikande, luktar konstigt, ser annorlunda ut (som ett troll) och får dom att tappa sin vilja, sina egna intressen och till slut lämna sin familj?

Mikael har en trollsyster. Hade hon kunnat trollbinda någon pojke? Hade hon kunnat trollbinda Mona om hon var först på plan? Hon får säkert nöja sig med likasinnade troll i skogen.

Mona är 12 år och gör val för sig själv som vuxen kvinna. Val och val, förresten, hon väljer inte. Det bara händer. Historien är hjärtknipande och skrämmande på en gång. En mardröm. En tjej som lämnar sitt liv för en kille och hon kan aldrig mer gå tillbaka. Hon kommer glömma sitt gamla liv när hon går in i berget. Hon är 12 år.

Ju mer jag tänker på boken ju läskigare blir den. Det är så här vuxenlivet med förhållanden, sex och mörka skogen är för en 12-åring. Man går över bron en vacker dag utan att se sig om, glömmer sin barndom och försvinner för alltid in i könsroller, främmande miljöer, barnalstrande och bekymmer. Mona är kär.

Jösses! Det var länge sedan jag blev så påverkad av en bok. En barnbok för mellanåldern. Jag är i mellanåldern och jag blev skiträdd. Är den verkligen så nyttig för flickor att läsa? Dom kan få otäcka idéer. Å andra sidan får dom det ändå. Det går inte att stoppa. Dom kommer lämna allt bakom sig och följa ett troll in i skogen.

Kärleken är livsfarlig. Den tar den egna viljan ifrån dig.

Lyssna när du läser min blogg.

Jantelagen

Enligt wikipedia ser dom 10 budorden ut så här och dom är författade av Aksel Sandemose till boken En flykting korsar sitt spår.

1) Du skall inte tro att du är något.
2) Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3) Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4) Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5) Du skall inte tro att du vet mer än vi.
6) Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7) Du skall inte tro att du duger till något.
8) Du skall inte skratta åt oss.
9) Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10) Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Jag älskar Jantelagens 1:a, 4:e och 6:e lag. Kursiverade. Allt hänger på betoningen.

Väldigt ofta hör jag personer säga att dom är så trötta på den svenska avundsjukan och Jantelagen. Jag tycker ofta att det är kända, framgångsrika eller bara rika människor som säger det. Dom vill ge oss den uppfattningen att dom slagits mot en oförstående och ogin omgivning och rent av blivit motarbetade under vägen. Men dom var så starka och så talangfulla att dom mot alla odds, av helt egen kraft, till slut hamnade på den topp dom nu befinner sig på.

Alla ska veta att dom är något. Alla är något märkvärdigt och ska tro på sin egen förmåga.

Men när du på allvar tror att du ÄR något, något FÖRMER än oss andra och att du är bättre än mig för att du, t.ex. kan springa fort samtidigt som du skjuter ping-pong-bollar med stjärten och tjänar fem miljoner på det, då vill jag hylla Jantelagen.

Jantelagen är ingen kärleksfull lag i sin helhet men jag gillar strofen Du ska inte tro att du är något. Det är nämligen så att jag är också något trots att jag inte slår omvärlden med häpnad varje dag. Varje människa behöver en Jante som sitter på din axel och påminner dig om att du inte ska tro att du är bättre än andra. Vem är du att tro att just du, och inte hon, är något? Vad har du gjort, som är så jäkla fantastiskt, för någon annan än dig själv idag?

När du sitter i TV-soffan, är missförstådd och rotar runt i din navel för att smeta in oss andra med fyndigheterna därifrån, så undrar jag över alla dom som hjälpte dig på vägen. För man hamnar inte på toppen eller framgångsmolnet utan hjälp, utan att någon eller några andra har trott på dig.

Jantelagen är jantelagen. Jag har inte läst boken och kan därmed inte se den i sin rätta omgivning. (Jag måste nog göra det.) Däremot används den av så många, som antagligen inte heller läst boken, och den har blivit ett begrepp som ska beskriva den svenska avundsjuka mentaliteten.

I Wikipedia (som inte är något felfritt uppgiftsbibliotek, jag vet) hänvisar man vidare till bruksmentalitet ( stark konformism, stor social kontroll, skarpa gränsdragningar mellan olika grupper, till exempel mellan arbetare och tjänstemän eller mans- och kvinnoroller, lågt intresse för utbildning samt svag entreprenörsanada) och vidare till inlärd hjälplöshet ( i en bemärkelse används termen om miljöer där människors naturliga initiativkraft har försvagats på grund av t.ex. patriarkaliskt eller auktoritärt styre) och slutar vid vanföreställningar och hypokondri.

Det är oftast just patron, godsägaren, chefen, kultureliten, kändiseliten och den vite, rike mannen som förmedlat känslan att vi inte ska tro att vi är något. Jantelagen blir ett dubbeleggat svärd, den skär även på vägen tillbaka. Därför gillar jag den. Samtidigt som jag sänder den till någon annan måste jag ju i rättvisans namn lyda den själv. Eller hur?

Är det här typiskt svensk eller nordiskt? Kanske det. Är det därför tanken på solidaritet, rättvisa och jämlikhet är något mer framgångrikt i norden än i resten av världen?

Den som är utan synd ska kasta första stenen. Du ska inte tro att du är något.

Helt plötsligt kommer ordet högmod för mig. Är inte det en dödssynd?




”Domedagen” målad av Jean Leon Gerome (1824 – 1904 ).

Låt den rätte komma in

Den här boken kom ut 2004 och alla jag känner som läser mycket böcker har läst den. Den är ett måste om man är vampyr intresserad. Boken står på topplistan på www.lovevampires.com. En av mina favoritsajter.
Ändå har jag inte läst den förrän nu. Den lät så tråkig. Bara författarnamnet John Ajvide Lindqvist lät pretentiöst och trist. Dessutom fick den en hel kritikerkår att slå kullerbyttor av förtjusning och då blir jag en motvalls kärring.
Vill inte läsa!

Jag såg filmen när den kom på biograferna för två år sedan, vilket ovanligt nog bryter mot min regel att alltid läsa boken innan filmen (om det nu finns en sådan). Filmen fick mig inte att bli mer nyfiken på boken för en tristare film än Låt den rätte komma in hade jag inte sett på länge.
Och så vinner filmen en massa priser och Tomas Alfredson blir ett namn att räkna med på andra sidan Atlanten.

Nu har jag läst boken och den var bra. Riktigt bra.
Förvånansvärt spännande, blodig, äcklig och komplex. Jag trodde aldrig jag skulle känna medkänsla för en pedofil men Håkan var det rätt synd om. Att sluta sitt liv som zombie kan inte vara kul.

Ett aber med att se filmen före boken är att karaktärerna ser ut som skådisarna.
Per Ragnar är en osympatisk människa och ingen av mina favoritskådespelare direkt men han var bra i rollen som Håkan. Han passade som pedofil tycker jag. Då gjorde det heller inget att Håkan i boken såg ut som Per Ragnar från filmen. Dom andra skådisarna kommer jag inte ihåg och jag kunde läsa boken "i fred" så att säga.

Jag får lov att göra avbön och erkänna att jag har bra dumma förutfattade meningar ibland, speciellt om den här boken. Nu ska jag läsa fler böcker av John Ajvide Lindqvist, detta "prentiösa" författarnamn.

Men jag tycker fortfarande att filmen fick oförtjänt bra kritik. Det var snyggt foto men det gör inte motiven intressantare för det. Det fanns för många obesvarade frågor när filmen var slut.
Nu har jag läst boken och har fått svaren på frågor som aldrig borde ha uppstått. Alfredson, gör om!

Den femte systern av Mårten Sandén.

Den här boken är kategoriserad som en ungdomsbok inom skräckgenren. Det är där jag letar böcker nu för tiden. Skräckgenren innehåller alla dom vampyrböcker jag älskar och annan fantasy som handlar om övernaturliga varelser. Jag håller inte riktigt med om skräckbegreppet men, om bokbranschen vill ha det så, visst. Ungdomsroman? Är det bara ungdomar som vill läsa spännande sagor? Var går gränsen mellan ungdomslitteratur och vuxenlitteratur? Är inte all skönlitteratur sagor för själar som törstar efter berättelser?

Rabén&Sjögrens bokteaser ser ut så här:
För tvåhundra år sedan fanns en man vid namn Karmelius i Nyköping. Frestad av makten tillkallar han mörkrets furste och med hjälp av sina fem döttrar lyckas han öppna porten till helvetet. Tvåhundra år senare sitter den gravida Elisabeth från hembygdsmuseet med sin praktikant Jannike och en nedfryst vätte i en piketbuss. De är på väg till Martinsson som förestår Byrån för särskilda efterforskningar i Stockholm. Byrån förstår genast att vätten – som har anfallit Elisabeth med yxa – har agerat på uppdrag av någon av de fem döttrarna. De tror att de har koll på alla Karmelius ättlingar men har de verkligen det?

Jag sträckläste den här boken. Den är spännade och välskriven. Jannike heter hjältinnan och hon är en ovanlig sådan. Jag vet inte om Mårten Sandén har gått en genuskurs nyligen eller hur medvetet han valt en tjej som hjälte för att avvika från all annan ungdomslitteratur som handlar om unga pojkar/killar som räddar världen mot ondska. Jannike är en strulig tjej från ett missbrukarhem och hon har gått från fosterhem till fosterhem. Nu har hon med, visar det sig en bit in i boken, okända krafter och ödets försyn hamnat hos Elisabeth för att skydda henne och hennes ofödda barn mot ren ondska.
Inte bara jag utan många andra ser en likhet med Stieg Larssons Lisbeth Salander och det är nog inte så konstig med tanke på att det nästan bara finns Lisbeth att jämföra med. Alla hjältar, oavsett om det är en tjej eller kille, har haft en tuff uppväxt, ofta föräldralösa, utstötta ur samhället eller på annat sätt avvikande. Det tillhör "underdogen". Dom ska förvåna, slåss och segra mot alla odds för att ge oss alla något att drömma och sträva mot. Det är nog extra viktigt och lockande när man är tonåring och känner sig väldigt annorlunda och speciell. Vad är mer underdog än att vara tjej?
Det är också kul att läsa en bra fantasy bok som utspelar sig i nutida Sverige och som ändå känns trolig, trots att den innehållar vättar och troll. Byrån, den speciella avdelningen inom polisen, är det enda momentet i boken som känns lite julkalender 2011. Roligt och pinsamt på samma gång. Sen är det en del frågor jag har efter att jag läst klart boken. Historien har en och annan logisk lucka som jag inte kan vifta bort med det där övernaturliga-grejer-trollspöet. Det är synd för det går att lappa ihop sådana luckor så himla lätt just för att det är en fantasybok. Använd fantasin Mårten men glöm inte att du ska tro på det du skriver också.
Jag kommer definitivt skaffa boken Det viskande barnet som är fortsättningen om Jannike. Jannike är en gammal själ klädd i en äkta riddarrustning. En svensk Jeanne d'Arc. Jannike är jungfru/oskuld, hör röster och ser uppenbarelser och drar ut i strid för att rädda sitt folk. Likheten är nog ingen tillfällighet. Jag gillar den typen av kvinnor.

Dom vill ta hand om mina pengar!?!?

Jag överdriver inte om jag säger att det minst tre gånger i veckan ringer en person och undrar över mina pensionsval. Till det kommer sen alla andra telefonförsäljare.
Jag har tyvärr sett det som nödvändigt och lärt min son att bli en fullfjädrad telefonlögnare. Han meddelar helt enkelt att jag inte är hemma för tillfället. Han flinar och ser mycket nöjd ut med sig själv efteråt och jag har fegt tagit skydd i soffan och skäms lite över det.
Dom där som ringer om mina PPM-val är lite extra energistjälande och nu ska jag skriva om varför jag tycker det.
Efter presentation med enbart förnamn och varifrån dom ringer börjar dom alltid med att fråga om jag har öppnat mitt oranga kuvert som jag fått i brevlådan. Varför? Jo, dom vet om hur jobbigt vanligt folk tycker det är med dom oranga kuverten och att få orkar tänka på ålderdomen med liten ekonomi. Eftersom mitt kuvert ligger oöppnat i en ett år gammal stor hög som senare ska sättas in i pärmar blir jag extra provocerad av deras inledande fråga. Jag ljuger och säger att jag naturligtvis har gjort det.
Sen kommer frågan om hur ofta jag ser över mina placeringar och byter fonder. Jag svarar sanningsenligt att det var länge sedan och jag har inte bytt mina fonder. Då blir dom så glada så och ivrigt presenterar dom sin idé om att deras företag ska få komma med råd och gärna göra byten av fonder åt mig så slipper jag hålla på med så svåra och tråkiga saker.
Men ser du, då känner dom inte mig. Med vass och bestämd röst talar jag om att jag vet vad jag har för fonder och jag är nöjd med dom (och då talar jag sanning). Skulle jag inte vara det så är det ok för min del. Jag skulle nämligen bli djävligt förbannad om deras råd, byten och vägledningen skulle leda till ett sämre värde i framtiden. Om min egen inaktivitet eller felbyten leder till samma sak så är det i allafall mina egna val och mitt eget ansvar. Jag tar hand om min egen ekonomi, tack.
Det är något snuskigt med folk som ringer hem till annat folk och vill ta hand om deras pengar "för deras eget bästa". Både dom, du och jag vet om att dom vill tjäna pengar på att ta hand om mina pengar. Men om det går åt helvete med mina pengar så kan dom inte garantera någonting, utan dom har tjänat en slant på min förlust. Då säger jag, nej tack. Ska jag förlora pengar så ska åtminstone inte dom få tjäna på det. Finns det några som nappar på deras förslag? Vad är det för muppar?
Det är lika sjukt som att låta min gynekolog hålla handen om mina blygdläppar hela dagarna för att försäkra sig om att jag inte utsätter mig för hälsovådliga intag.
Vad är det för fel på att ta eget ansvar och använda sitt sunda förnuft?

Anita Blake

Nu har jag läst ett antal böcker om Anita Blake - The Vampire Hunter & Zombiequeen skrivna av Laurell K. Hamilton.
Jag älskar Anita Blake som skönlitterär person och Laurell K Hamiltons vampyrvärld är spännande och realistisk. Idén fungerar. Plus att jag gillar att böckerna är en blandning mellan urbanfantasy och tantsnusk. Sexet är rätt kul för det mesta men efter att ha hunnit till del 14, Dance Macabre, börjar jag tröttna.

Rent allmänt kan man säga att hela serien är väldigt ojämn och den här boken var mer än lovligt tramsig. Den hade kunnat vara riktigt intressant med tanke på att hon i den här delen tar ett graviditetstest som visar sig vara positivt. En gravid vampyrjägare, zombieväckare och tungt beväpnad detektiv är inte direkt en ideal situation. Istället var den ett enda jäkla ältande om alla hennes män och allt sex hon hade. Trist.
Del 15, The Harlequin, (ingen Harlequinbok trots namnet) var något bättre. Nu är Anita så magiskt stark och har sådan makt att vampyrsamhällets toppar skickar vampyrpolisen, the Harlequin, för att försöka döda henne, hennes vampyr Jean-Claude och hennes shapeshifter Richard. Till och med vampyrernas moder har vaknat och fruktar henne.

Nu läser jag mer för att få veta hur det går för Anita och hennes män. Speciellt en av mina favoritkaraktärer, Nathaniel.
Guilty Pleasures, Bloody Bones, The Killing Dance, Burnt Offerings, Narcissus in Chains och Cerulian Sins är dom bästa delarna hitills.

Men ska man läsa den här serien så bör man nog läsa alla delarna och frågan är om jag rekommenderar det. Jag läser fort, formligen slukar böcker, och har inte avsatt allför mycket tid av mitt liv på den här serien. Men har man tid, vampyrintresse och inte blir generad av detaljerat beskrivet sex så är serien en häftig resa i fantasin.
Det är bara underhållning och inte kärnforskning det handlar om.

Laurell K Hamilton har till viss del varit pionjär inom vampyrlitteraturen och många har apat efter henne. Sen har hon inte förvaltat sin plats under vägen, kan jag tycka.

Bilden är från Marvels tecknade magasin om Anita Blake.

Hamlet.

Ikväll har jag sett Hamlet på Stadsteater med Gustav Skarsgård. Det var länge sedan jag såg Hamlet senast och då var det på film med Kenneth Branagh. Jag kan ju själva plotten men hade tänkt att läsa in mig på texten innan. Dels var det Kung Lear jag hade hemma och dels kändes det lite väl pretentiöst och överarbetat.
Nu är jag glad att jag skippade det för det här var en helt ny pjäs. Omarbetat språk, nedbantad pjäs och modern scenografi. Det var jättebra. Gustav var såååå bra. Språket och texten var snabbt, modernt och flöt naturligt, vackert och rappt. Den var kul också. Ibland kanske för kul vilket lurade en del muppar i publiken att garva på ställen som jag inte begrep varför man lät diafragman nervöst fladdra. Roligast var att man lekte med pjäsen som pjäs. Helt plötsligt bryts en scen och han, Gurra, kallar in alla skådisarna från logerna och börjar regissera dom in i ett avsnitt där dom ska spela sina roller där han, Hamlet, ska komma att avslöja sin fars mördare. Otroligt roligt och fyndigt! Jag vet inte om jag lyckas förmedla vad som hände men jag rekommenderar att ni ser den. 2.5 timme med paus. Det passar väl en modern människa idag? Avatar var väl lika lång? Här behöver man inga 3D-brillor. Det ÄR 3D.
Övriga namnkunniga skådisar var Sven Wolter (Polonius), Katarina Everlöf (drottning Gertrud), Jacob Eklund (han hade sin vanliga spelstil och var rätt matt som Claudius) och Lisa Werlinder (Ofelia). Fransisco Sobrado spelade skitdåligt som Laertes, sorry to say.

Så. Nu har jag varit kulturtant för den här veckan.

Jag hade skönt sällskap ikväll av två andra kulturtanter, min mor och min syster. Jag har funderat på följande ekvation. Vi är födda 1948, 1967 & 1988. Vi är 22, 42 och 62 år gamla. Mamma var 18 när jag föddes och jag var 21 när syrran föddes. Det går inte ihop! Att avrunda åldrar är riskfullt. Man blir äldre än nödvändigt ibland.