Missvisande besöksstatistik.

Tro för all del inte att det höga siffertalet till höger visar alla mina LÄSARE för det kan inte stämma. Bara idag har 70 personer besökt min blogg men merparten av dom har nog bara kollat in den snuskiga bilden i mitt inlägg om prostitution förra året. Den bilden är en riktig magnet tydligen.

Vill du se vilket inlägg jag menar? Kolla här.

Nu förstår du vad jag menar. Sånt där lockar alltid folk.

Lynnig? Jag?

Jag är inte speciellt konsekvent. Det finns hela tiden nya vinklar att se en situation ur.
Varje dag vaknar jag med en inställning eller ett spår som jag är tvungen att följa.
T.ex så kan jag vakna sur, på allmänt dåligt humör, och då är mer eller mindre alla som rör sig omkring mig idioter. Män är svin, människan ond och jorden kommer gå under nästa år. Det är ju 2012 då, vet du. ;)
Nästa dag vaknar jag full av hopp och kärlek. Min tro på mänskligheten är återupprättad och vissa män är underbara varelser. Jag kommer på mig själv med att fladdra med en eller annan ögonfrans, le lite sött och inget problem kan väl vara omöjligt att lösa.

Jobbigast är det när jag pendlar mellan dessa poler flera gånger under en och samma dag.

Jag är lika stabil som Jelly.

Jag genomgick ett test för Bipolär sjukdom för ett par år sedan. Men nej, jag kan inte skylla på det. Mina maniska perioder sträckte sig under för korta perioder, typ några timmar, för att falla under den diagnosen.
Jag är dock rätt tveksam.
Nog fan är jag en jobbig jävel. Men mest för mig själv. Kanske är det bara lathet och en ovilja att stå för min personlighet som gör att jag hoppas på en diagnos istället. Ingenting förändras för det. Eller hur? Jag är den samma ändå.
Istället får jag göra något konstruktivt av min personlighet och se det positiva med att ha en pessimistisk djävul på ena axeln och en flamsig ängel på den andra. Jag är en medlare i krig och krigsmakare i fred. Men gud vad dom tjatar ihjäl mig ibland.

Är det inte det här som är att vara människa?

Är Fantomen otrendig?

Jag läste Fantomen från tonåren ända upp till åtminstone 25-årsåldern. Jag t.o.m prenumererade till och från.
Tilläggas bör att jag även var svag för Agent X9 och Magnum men det var mest för Modesty Blaise och Axa. (Axa tecknades av min favorittecknare till Modesty Blaise, Enrique Romero.)

Jag tänker inte fördjupa mig i en massa tecknade serier nu. Framför allt för att jag inte är någon expert.
Istället vill jag skriva om att jag tänkt mycket på Fantomen den senaste tiden.

Varför?

Jag är väl inte mer annorlunda än alla andra som fascineras av superhjältar. I en orolig värld där man som svag liten människa saknar makt och kontroll blir tanken och drömmen om "hjälten" väldigt trevlig.
Jag drömmer mig gärna bort en stund i rollen som försvarare och kanske även hämnare för svaga runt om i världen.
Man kan ju tycka att jag borde välja en kvinnlig superhjälte eftersom jag är feminist. Men nej.
Jag vill vara en manlig hjälte. Ingenting imponerar så mycket på män som en annan mycket ballare man. Fan, det imponerar ju på mig. Då vore det ju lite kul om det var jag där inuti.

Det är en aning motsägelsefullt det här, jag vet.

Av alla seriehjältar är han den största för mig.
Idén med en hjälte som ärver sitt kall från sin far, generation efter generation, är så himla fin. Eller hur?
Det är inget fusk med orealistiska superkrafter inblandat. Bara naturliga "skills".
Han dödar inte i första hand utan märker istället sina skurkar med dödskallemärket. Många tvivelaktiga män har vaknat upp hos en förvånad poliskår som fått sin gärningsman serverad på ett fat av Fantomen, den vandrande vålnaden.
Han är schysst helt enkelt. Jag tror att han är socialist också, men det är jag det.

Det är ju hur coolt som helst att bo i en mysig grotta i djungeln med sina fru, sina tvillingbarn och en knubbig kille i bastkjol.
När djungeltrumman kallar kastar man sig upp på sin vita springare Hero och vargen Devil skuttar glatt med i äventyret.

Om jag blir tillfrågad, av anden i flaskan eller min gudmor till fe, vilken seriehjälte jag skulle vilja leva som, så skulle jag lätt välja Fantomen.

Jag har fortfarande kvar min Dödskallering som jag fick i prenumerationsgåva. Alltid en början.

De flesta seriehjältar, och skurkar, har filmatiserats. Tydligen också Fantomen, fast utan någon större framgång. Jag är rätt glad för det, för VEM kan gestalta min Fantom på ett rättvist sätt? Inte Treat Williams iallafall.

Jag avslutar med min favorit av Djungelordspråken: Det finns nätter då Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man. Eller kvinna.

Nördfakta: (Då Fantomen rör sig står blixten stilla) var det första ordspråket från Fantomens skapare, Lee Falk. Året var 1938 och andra världskriget stod för dörren.