Grattis Saab!

Jag ville verkligen inte att Saab skulle lägga ner. På något sätt kändes det värre än om Volvo skulle lägga ner. Jag hoppades mest på Koenigsegg + Saab. I min fantasi hoppades jag på en korsning mellan snabba, läckra bilar och det senaste inom miljöbilar.
Att det blir Spyker känner jag ingenting för eftersom jag inte vet något om dom. En hemlig rysk oljemagnat finns tydligen inte med i bilden längre. Toppen! Men hemliga finansiärer är läskigt tycker jag. Vilka är dom?

Vi har konsumerat billigt skit tillverkat i Asien till obetydliga kostnader under massor av år. Alla vill ha allting. Billigt. Nu.
Är någon förvånad över att vi saknar mer och mer tillverkningsindustri i västvärlden? Jag siar en framtid där vi får vänja oss vid att tjäna mindre, arbeta mer och betala för fler som inte kan försörja sig. Vi vanliga människor alltså. När vi konsumerar ska vi kanske tänka lite på det. Köp svenskt. Köp mer lokalt tillverkat, framför allt av miljöskäl.

Därför vill jag tro på Saab. Om dom nischar sig med spetskompetens inom miljöbilstillverkning. Jag är så less på att köpa grejer som håller fram till garantin tar slut. En knapp slutar fungera, det glappar lite där eller en lucka lossnar här.
Ja, men det är klart. Det var billigt.
Det värsta är att det dyra märket ibland är tillverkat i samma fabrik av ett annat skift, i bortre Asien.
Jag har inget körkort och därför ingen bil. Men om jag ska köpa bil i framtiden så vill jag ha en svensk- eller europatillverkad miljöbil som håller i många år. Finns det fler som tänker så? Snälla Saab, tänk så. Jag tror på den affärsidén.

Man kan inte köpa en kyl idag som håller i 20 år. Den håller i 5 år om man har tur. Men det verkar alla vara glada över för det är i alla fall dags att renovera om köket igen, för Bosse å Bettan har ledsnat på färgen på köksluckorna och kaklet börjar släppa. Dom har inte sex längre för dom renoverar och konsumerar istället. Och åker till Thailand, det nya Mallorca, varje år. Är det då dom knullar?
Jag vet inte om Bosse å Bettan kommer ändra sitt köpbeteende. Troligtvis inte. Och Saab kommer gå i graven om sex år. Och bensinbilen kommer fortsätta vara störst och billigast för ingen vill tro på något annat.

Det är vi konsumenter som styr världen. Har ni inte förstått det?

Idioter

Idag är en sån där dag då jag tycker alla är idioter.

Jag kan, möjligtvis, komma fram till en handfull klyftiga och oumbärliga människor. 50% av mina avkommor tillhör inte den gruppen.

Jag hoppas jag vaknar imorgon och känner annorlunda, för just nu känns det som om Hitler tagit form bakom mitt pannben.

Det tar inte fram ängeln i mig.

Hur hjälplös får man vara?

En kvinna i 35-årsåldern stoppade mig idag genom att ta tag i min ärm och fråga om jag visste var Försäkringskassan låg någonstans. Spontant funderade jag en lite stund men kom sen fram till att jag inte visste det. Jag ville ju trots allt vara lite snäll.
Då frågade hon; "-Hur får jag veta det då? Det är så dålig information här."
Jag orkade inte vara snäll längre utan svarade; "-Det ska du ta reda på innan du ger dig av hemifrån för att leta. Har du din mamma med dig? Hon kanske vet."

Det var för dålig information just där vi stod. Mitt på ett busstorg vid Gullmarsplan.
Jag gjorde en sökning när jag kom hem och närmaste kontor fanns i City eller i Högdalen. Varför stod hon där och glodde tomt framför sig? Hur tänkte den stackars människan?
Så här kanske?

"Oj, jag måste till Försäkringskassan. Nu klär jag på mig. Jag tar min snygga väska och min snygga jacka och mina snygga skor. Oj, vad lätt och luftigt det känns inne i huvudet. Hihi, vad jag får trippa fram i snön till bussen. (Tyst och tanklös under bussfärd) Va, ingen skylt som visar vägen till Försäkringskassan! Vart ska jag gå, vart ska jag gå?
Det vore bra om Försäkringskassan hade små gubbar med skylt på magen och ryggen som visar vart jag ska gå. Fniss, hihihi, det skulle vara bra för dom sjukskrivna att jobba med. ( Usch, där överdrev jag lite. Så elakt kreativ skulle hon aldrig vara.) Dom skulle rent av kunna leda mig dit.
Men, var finns Försäkringskasseskylten? Var är den snitslade banan. Jag ser den inte.
Vad gör jag nu? (Ingen större tankeverksamhet pågår) Paus. Där går en kvinna som ser ut att veta saker. (Det är här jag kommer in i bilden.)"

När jag hade levererat min replik kom en man fram. Han känner igen ett pucko i nöd och vill genast göra nytta. Ett för honom lagom utmanande uppdrag.
Själv gick jag vidare, muttrandes något om korkade människor, och undrade hur evolution kunde leda till detta infantila samhälle.

Nu funderar jag över min ödslade energi över denna bagatell.
Men det är sådana här bagateller som blir symptom över..........hur sjukt dumt det kan bli.

Jag var äntligen och såg "Bright Star"....

...med min kära B.

Jag har inte orkat blogga senaste vecka så därför kommer lite; detta har hänt.

I tisdags träffade jag B och vi gick för att se Jane Campions "Bright Star". Äntligen.
För det första var det en fantastisk biopublik. Kvinnor. Äldre. Tysta.
Underbart!!!
Filmen handlar om poeten John Keats, berättat ur hans stora kärlek Fanny Brawnes ögon. Och den är , precis som den beskrivs, "en smärtsamt vacker kärlekshistoria skildrad med unik fingertoppskänsla. En sann hyllning till livets första och starkaste kärlek."
Jag älskar kostymfilmer och jag älskar klassisk romantik och den här filmen har allt av det. Det är otroligt vacker scenografi och foto. Fannys klänningar, som hon syr själv, är så vackra att jag vill ha, vill ha, vill ha dom. Keats spelas mycket bra av Ben Whishaw och Fanny nästan ännu bättre av Abbie Cornish.
Det var en fascinerande berättelse och beskrivning av den sociala miljö som inte prioriterade kärlek i första hand. Den var rolig också.
Att vara poet på 1800-talet må ha varit repekterat men man blev inte fet på det och det var en tillvaro starkt beroende av andras välvilja att försörja den kämpande artisten.
Jag är glad och tacksam att jag kan vara en någorlunda fri och självförsörjande kvinna år 2010. Jag tror att mannen Keats hade avundat mig.
Det är inte ofta jag går på bio och gråter men det gjorde jag i tisdags. Sådana där hulkande snyftningar som får diafragman att låsa sig. Jag ville ju inte skylta med mitt känsloutbrott och störa alla andra så slut fick jag försöka andas långsamt och försiktigt för att få tyst på mig själv. B grät hon med.
Den här filmen kommer jag definivt vilja äga och ha i min filmhylla.

"Sunshine" av Robin McKinley

Jag är precis klar med en bok som var svår att lägga ifrån mig för petitesser som arbete, barn och vardag, sömn och annat som tyvärr inte väntar på att jag ska få läsa till bokens slut.
"Sunshine" är en vampyrbok på engelska. Läser jag något annat nu för tiden? Den här var annorlunda än annat jag läst.
Den är fortfarande en urban nutida ram för en ung kvinna som möter en manlig vampyr. Femton år efter Voodookriget lever människor i små, av specialstyrkor, hårt bevakade städer. Samhället, ekonomin och människorna har gått vidare med vetskapen att Others finns i form av olika sorters weres och demoner, vilka med mediciner kan leva som vanligt. Och sen förstås, de allra farligaste, vampyrer. Vampyrerna finns kvar dolda i mörkret, har stor ekonomisk makt som abetar via webcoz, internet.
Sunshine arbetar som konditor på ett familjeägt café. Hon arbetar, lever, älskar och uppfinner kanelbullar, muffins, pajer och kakor. En dag vill hon bara komma bort en stund från sin lilla värld och andas ny luft och stillhet. Hon beger sig ut till sjön. Inga människor åker dit längre efter kriget. Hon somnar och vaknar efter solnedgången omringad av vampyrer.
Hon förs bort för att bli en smaklig gåva/frestelse åt en annan fånge. Sunshine fängslas med kedjor i samma rum. Fången är en vampyr som heter Constantine och trots sina kedjor är de andra vampyrerna rädda för honom.
Alla historier med någon typ av dramatik följer olika klassiska roman-mallar. Den här följer skönheten och odjuret men är inte simpel på något sätt. Jag njuter av att få läsa om en vampyr som inte är uppenbart vacker och saknar fysiskt tilltalande egenskaper. Sunshine är ganska ovanlig som skönhet betraktad och hon är naturligtvis ingen vanlig tjej. Hon visar sig ha oanade gåvor vilket även Constantine kommer att uppskatta. Vem räddar livet på vem?
Jag älskade den här boken. Den är rolig, spännande och väldigt fantasifull. Den är på sina ställen väldigt våldsam och i nästa ögonblick sensuell och smaklig med sina referenser till bakverk. Språket är stundtals så avancerat för mig att jag med nöd och näppe hänger med i leken med ord, tid och rum, och varierande sinnestillstånd.
Jag vill läsa den en gång till för att vara säker på att jag uppfattade allting rätt. Det är en riktigt bra vampyrbok och borde passa även de som inte är vampyrfantaster, som jag.

Gretchen am Spinrade

Något av det bästa och mest passionerade jag hört i hela mitt liv var ett stycke av Goethe från Faust, Gretchen vi spinnrocken, som Nina Hagen sjunger på hennes skiva "Street" från 1991.
Hon sjunger på tyska och jag fattade först ingenting. I början spelade det ingen roll och genom åren har jag återkommit till den där sången och lärt mig vad den handlar om.
Synd och skam att jag ännu inte läst hela Faust.
Den här sången har fått mig att tycka att tyska är vackert och jag skulle vilja lära mig det språket.
Överhuvudtaget är "Street" en av mina favoritskivor genom åren.

Jag har inte hittat något på YouTube där Nina sjunger den men ett fantastiskt vackert alternativ med Elisabeth Söderström musiksatt av Schubert.
Jag var och såg, eller rättare sagt sov till, henne med min mor på Drottningholmsteatern för årtionden sedan. Askungen tror jag det var. På den teatern satt man då på smala bänkar där bara halva rumpan får plats. Hur man klarade det förr med krinolin övergår mitt förstånd men det har ju alltid varit populärt att plåga kvinnor genom alla tider.
Jag lyckades somna på den här bänken under en mycket unik förställning. Min mor väckte mig, mycket besviken, när jag började snarka.

Tillbaka till Gretchen och hennes kärlekskval. Lyssna gärna på det här klippet. Jag tycker det är ett bra sätt att hedra och minnas Elisabeth Söderström som dog i november förra året. Hon sjunger/sjöng fenomenalt bra. (översättning nedan.)



No peace of mind
Heartache and pain,
No peace I find
Ever again

Wher he is not
For me to have
Is a bitter spot
For me the grave

Poor head of mine
Turned upside-down
Poor heart of mine
To shreds is torn

No peace.....

Go to the window
Only to see,
Or out of doors
If there he be.

His gracious figure
Lofty walk,
His mouth, the smile!
That piercing look,

And speech that flows
With sorceries
His hand, his touch,
And, ah!, his kiss!

No peace....

For him I long
with al my might,
Could I but touch
And hold him tight.

And kiss him, kiss him,
Just as I may,
Under his kisses,
Melt away.

Jösses, vilken jobbig film!

Jag hyrde två filmer. Julia och The Proposal.

Julia med Tilda Swinton är mycket bra gjord, den vann pris för bästa film i Berlin, och Tilda är en fantastiskt vacker kvinna (vilket inte har någonting med saken att göra utan bara något jag vill nämna, för att hon har kindben och gåben jag skulle kunna dö för) och en ännu mer fantastisk skådespelare och det är väl därför filmen var så jobbig att titta på.
" Julias självdestruktiva livsstil har tömt bankkontot för länge sen och när en chans till snabba pengar dyker upp tar hon den, utan att tänka på riskerna. I nästa stund befinner hon sig på flykt, med ett kidnappat barn i baksätet och ett pris på sitt huvud. Polisen vill se henne bakom galler, men någon annan vill se henne död."
I slutet av nästan alla filmer brukar det stå: "Inga djur kom till skada under denna filminspelning." Men hur är det med barn egentligen?
Under den här inspelningen ska en pojke på 8-9 år låtsas att han blir kidnappad av en hysterisk, hårdhänt, maskerad kvinna med pistol. Hon spelar så bra att jag mår pyton. Hur mår ett barn då? Även om det mellan tagningarna är trevligt och normalt och han vet att det är på låtsas och det är en filminspelning så blir upplevelsen av en kidnappning trots allt en upplevelse av en kidnappning. Vuxna skådisar han må skit under inspelningar och dom förlorar sig själva en stund.
Varför skulle ett barn klara det bättre?
Jag tycker det finns gränser för vad barn ska gestalta på film och jag tror min gick strax före den här. Det är för realistiskt.
Att slåss mot orcher, troll eller häxor är en sak. Det är fantasi och det är smink och masker. Som att klä ut sig.
Det här är ju precis så hemska som människor kan vara och vad en del barn får uppleva på riktigt. Filmens Julia är ju överjävlig stundtals. Jag som vuxen förstår henne och lider med henne. Men barn ska inte behöva förstå henne. För att dom är just barn, som Persbrandt säger i reklamen. Som tur är hon inte hemsk hela filmen utan visar kärlek också. Men hon är störd.
Jag tycker det hade räckt med att läsa boken. Om det nu finns någon.
Du får tycka vad du vill.

The Proposal däremot var en hyfsat bra romantisk komedi. Sandra Bullock är vacker, duktig, skitkul och jobbig. Ryan Reynolds är snygg och charmig. That´s it!
Roligast var själva idéen, en stenhård kvinnlig chef som topprider och skrämmer skiten ur personalen och den manliga assistenten som springer arslet av sig för att vara ett steg före, sopa bort problemen för henne och se till att kaffemuggen kommer som den ska varje morgon.
Haha.....en sån assistent vill jag ha. Gärna så där snygg. Naken. (Här vaknar jag till ur min fantasi och torkar dreglet från hakan och ...) Nämen, så sexistiskt av mig!
Jag är ju för jämlikhet, god damn it!

Det enda jag lyckades med idag...

...var omeletten jag gjorde till middag. Det berodde varken på ingredienserna eller mina matlagningskunskaper. Nä, det var stekpannan som gjorde det.
En ny teflonpanna gjorde susen idag. Sorgligt.

Alldeles för många dagar känner jag mig som ett "creep". Kolla det här YouTube-klippet med Radiohead. Den här musikvideon är bra, tycker jag.



Den är så fin att jag nästan, men bara nästan, gråter. Jag tycker till och med att Johnny Depp är gullig och hon (Vad heter hon nu då? Jag vet att jag sett henne i någon film.) spelar så bra.
Tänk att stå i en musikaffär och lyssna på en bra låt och så helt plötsligt står en av världens snyggaste skådisar bredvid dig. I fantasin han man ju välja vem man vill. Inte nödvändigtvis J.D.
Konstigt nog känner jag mig alltid lite bättre efter att ha lyssnat på den här 2-3 gånger.

"Sometimes the true way to a mans heart is six inches of steel between his ribs."

Anita Blake-The Vampire Executioner.

När livet känns grått och trist då, frossar jag i böcker och jag kan ägna dagar åt att bara läsa. Vissa dagar kan jag till och med gå med näsan i en bok varenda ledig minut jag har på jobbet, vid spisen lagandes mat, på toaletten och självklart när det är dags att sova. Det här förutsätter då förstås att jag har något bra att läsa. Oftast har jag det.
De senaste halvåret har det varit vampyrskräckisar som gäller. Just nu lever jag som Anita Blake och är inne på Laurell K. Hamiltons 11:e bok om Anita Blake, "Cerulean Sins".
Allt började med att jag blev förälskad och att vi, naturligtvis, inte fungerade ihop. Det sprack. Det dog (jag tror aldrig det levde). Rann ut i sanden. You name it.
Mitt botemedel är att se varenda kärleksfilm jag kan hitta hemma eller i videobutiken och jag såg den där jäkla Twilight-filmen! Jag hade helt missat hypen innan med alla böcker och all tonårshysteri runt dessa vackra ungdomar. Men det var en så söt kärlekshistoria, spetsad med vampyrinslag och Edward/Robert Pattinson var så förbaskat snygg. Jag var ju tvungen att läsa boken och vampyrböcker hade jag inte läst sedan Anne Rice var på tapeten med "En vampyrs bekännelser". (Min Lestat såg fan i mig inte ut som Tom Cruise.)
Det är så jobbigt med alla filmer nu för tiden som baserar sig på romaner. Om jag ska se de filmerna måste jag, nästan utan undantag, läsa boken först. Det gör att vissa filmer hinner jag inte se på bio utan det får bli dvd istället.

Nåja, jag åkte till bokhandeln morgonen efter jag sett filmen. För säkerhets skull köpte jag både del 1 och 2, så var jag garderad några dagar. Inte då. Jag sträckläste första delen den kvällen och påbörjade andra delen dagen därpå. Jag var tvungen att köpa del 3 och 4 på en gång. Jag läste på tunnelbanan in till stan, rusade runt hos olika bokhandlare (det var ju slutsålt överallt) för att hitta mina delar och läste hela vägen hem.
Stefanie Meyers böcker om Bella och Edward är ju egentligen sorterade som ungdomslitteratur. Första delen är som en klassisk kärleksroman och den är fängslande. Dom är en lättläst, modern variant på Romeo & Julia med urbana fantasy inslag. Fina ord va?
En kärlekskrank 40-åring kan tydligen känna igen sig i en 17-åring som blir förälskad i någon som inte är så där jättenyttig att ge sitt hjärta till.

Mina funderar kring fascinationen för vampyrer sparar jag till en annan gång.

När jag var klar med Twilightsagan ville jag fortsätta läsa om vampyrer.
En av mina favoritbloggare, Calliope books, tipsade mig om Charlaine Harris böcker om Sookie Stackhouse. TV-serien Trueblood är baserad på dom. Har du sett den? Då vet du vad dom handlar om.
Sookie Stackhouse är servitris på en bar mitt i den fördomsfulla amerikanska södern. Hon kan läsa människors tankar, vilket hon tycker är urjobbigt. Hon lever i vår tid och värld men där vampyrer kom ut ur garderoben för ungefär två år sedan. Pga av japanskt syntetiskt blod kan dom nu leva sida vid sida med oss människor men accepteras bara i vissa demokratiska länder som USA (tillåt mig småle), Kanada, Sverige, Storbritannien osv. Men inte i Afghanistan och Kina.
Visst låter det kul?
Sookie träffar vampyren Bill, blir kär, och börjar introduceras i den övernaturliga världen. Det finns inte bara vampyrer utan demoner, alver och "shapeshifters".
Kan man översätta det till skepnadsskiftare för det är inte varulvar? Det är människor som pga medfödda magiska förmågor, frivilligt eller ofrivilligt, kan förändra sig till djur, vanligtvis vargar sk werewolfes men också tigrar, pantrar och i princip alla andra möjliga djur. Sookies chef, Sam, kan bli vilket djur han vill och när han vill. Alltså inte bara vid fullmåne.
Jag slukade dom 9 böcker som kommit ut på engelska och väntar med spänning på den 10:e. Det är gammal hederlig tantsnusk i en för mig mycket lockande och spännande värld. Det är action, blod, våld, mytiska och mystiska varelser, magiska krafter och sex. Vad mer kan man begära? Nobelpris?

Jag hade fått blodad tand.

Det blev ju dyrt det här så jag började söka vampyrböcker på biblioteket och hittade Anita Blake.
Första delen "Guilty Pleasures" rockade fett. Bella och Sookie, släng er i väggen! Anita Blake är "Zoombiequeen", "Vampire Hunter" och beväpnad till tänderna. Hon arbetar med att väcka döda, zombies, och hon avrättar vampyrer och "shapeshifters" som spårar ur och blivit dömda till döden av samhället, även i det här fallet, ett USA som påminner om vårt. Det har kommit ut 18 delar och jag har, som jag skrev inledningsvis, hunnit till 11:e boken.
Anita utvecklas för varje bok som oftast innehåller något fall som hon hjälper polisen med, den specialstyrka som arbetar med mord utförda av övernaturliga väsen. Hon dras personligen in mer och mer i den världen genom att inleda komplicerade förhållanden med en vampyr och sedan en "shapeshifter". Bara det försätter henne i olika spännande och rent av äckliga situationer som hon antingen skjuter sig, slår sig eller skär sig ur.
Hon blir bunden till sina monster samtidigt som hon lär sig fler metoder och utvecklar nya egenskaper att döda dom med. Anita Blake är ingen vanlig människa visar det sig. Även hon har magiska krafter.
Det är action, blod, våld, styckade kroppar, mytiska och mystiska varelser, blod som skvätter, magiska krafter, blod, pang-pang och sex i regnbågens alla färger.
Återigen, vad mer kan man begära?
Det är svårt att lägga ifrån sig böckerna när jag väl börjat läsa. Boken innan, "Narcissus in Chains" var en riktigt smaskig skräckis. Den var var dessutom överfull med sex i alla dess former. Regnbågssex i grupp. Som ett exempel. Narcissus är en hermafrodit, "crossdresser" och werehyena som äger en mycket avancerad SM-klubb. Eftersom dessa varelser har ovanligt goda läkeförmågor, klarar dom ganska tuffa tag i SM-svängen. Det blöder.
Det kanske låter som för mycket? Nä, det är jättespännande och jätteläskigt.
Anita Blake finns även som serietidning. Vad sägs om det?
Jag vet inte om dom här böckerna hade klarat en översättning. På något sätt ska dom läsas på engelska. Det är som kärlekssånger, dom låter också mindre skitnödiga på engelska.
Jag undrar lite varför man inte försökt göra film eller tv om Anita Blake? Det hade nog blivit mer porrfilm än actionfilm.


(Det finns så mycket hemgjorda, ibland riktigt kul, grejer om Anita Blake på YouTube,)

En del tycker böcker med sexinslag är antingen pinsamt, osmakligt eller avtändande. Jag tycker tvärtom. Det är väldigt sällan jag läst något som inte varit kul. Det där beror lite på vad jag känner mig sugen på.
Att Emily Brontê skulle klämma in en sexscen i Svindlande höjder känns vansinnigt dumt. Man känner deras passion ändå. Den är sexig utan att någon minsta hud beskrivs.

Jag har fler vampyrböcker att rekommendera. Men i ett annat inlägg en annan dag.

Jag är uttråkad,

törstar efter fiktiv kärlek för den riktiga är livsfarlig och jag har ont i nacken. Jag är arg på mig själv och min arbetsgivare.

Det är nämligen pga mitt arbete som jag har ont i nacken. De senaste tiden har det ju varit så ovanligt kallt och de förarhytter som jag utför mitt arbete ifrån är varken byggda eller planerade för att klara höga eller låga gradantal. Är det kallt? Då får jag frysa. Är det varmt? Ja, då får jag värmeslag.
De senaste veckorna har vi fått sitta i timmar med en medeltemperatur runt 17 (hur gör man ringen högst upp till höger efter siffran?) grader Celsius. Det låter ju inte så farligt.
Jo, jag ska gå från -16C till 17C varannan minut under alla dessa timmar. Dörren till förarhytten öppnas hela tiden och ibland måste jag kliva ut. Efter en stund kan man inte få upp värmen längre utan sitter med jacka, mössa och halsduk. Omedvetet drar jag ihop axlarna och kör ner hakan innanför kragen för att hålla värmen.
Priset betalar jag nu. Det gör ont mellan skulderbladen. Det gör ont när jag lutar huvudet bakåt och när jag ska se i sidled. Hur ska jag hålla kroppen för att slappna av? Ja, inte ska jag sitt här och skriva.
Men nu har jag legat några timmar på värmedyna, stretchat axlarna och ryggen samt använt min spikmatta.
(Årets julklapp, som jag överraskande men med glädje fick ifrån min unga, "manliga" (nu blir han glad) och känsliga kusin. Jag blev verkligen glad och jag hade funderat på att köpa en. Den hjälper tydligen mot allt. Dålig ekonomi? Ligg då en stund på denna matta.)
Det är inte så jäkla lätt att ligga på den här mattan för det gör så förbaskat ont. Ja, det gör det. Jätteont! Men jag är inte den som bangar för lite smärta så jag är uppe i fem-minuters-pass nu. Har jag den under rumpan kan jag ligga i tio minuter, men det beror på att rumpan är så pass fettvadderad att tredje världen kan koka tvål på mig och det räcker till alla.
Så här efteråt undrar jag om min kusin tycker om mig? Hans mamma fick en också. Hmmm....?

Varför är jag arg på mig själv då? Jo, jag har länge insett att det är dags att byta jobb. Värmen och kylan är bara två av många problem som jag har med mitt arbete. Och kan jag inte förbättra mitt arbete (Hallelulja!!!) så får jag helt enkelt flytta på mig själv. Det är enkelt, eller hur?
Jag blir stressad och får lite ångest av tanken. Först och främst är jag institutionsskadad. Jag har arbetat på samma ställe i snart 23 år. Vojne,vojne. Jag som är så uuuung!!! Hur är det möjligt?
Vad ska göra istället? Jag har inga talanger, ingen utbildning att skryta med och inga drömmar att förverkliga. Jag saknar helt driv och ambitioner. Visst skulle det vara kul att vara en supermodell. (Fan, vad jag skulle få knulla om jag ville.) Men det är lika troligt som att jag kommer bli en tre meter lång och blå Avatar på planeten Pandora.
Jag är som en vilsen tonåring som undrar: vad ska jag bli när jag blir stor? Jag blir inte större än så här.

This is it. Livet pågår, darling.

Igår kväll såg jag den avslutande delen av BBCs "Förnuft och känsla" som visades på SVT2. Jag grät och snyftade när jag levde mig in Elinors kärlek till Edward. Hon fick ju honom till slut men det såg mörkt ut ett tag.
Förnuft och känsla är den enda av Jane Austens böcker som jag inte har läst. Jag visste på ett ungefär hur kärleksplotten ser ut genom boken "The Jane Austen Book Club". Är man ett Austenfan måste man läsa den och den var trevlig men inget mer än så. Jag har inte sett filmen.
Normalt sett brukar jag vilja läsa boken innan jag ser filmen men jag gör gärna undantag i kärlekens namn. Som de senaste tre tisdagarna med SVT2.
Åh, jag älskar snygga kostymfilmer.
Gärna från BBC.
Ikväll blir det ytterligare ett avslutande tv-avsnitt om passionerad kärlek från slutet av 1800-talet på SVT2. Thomas Hardys, Tess av d'Uberville. Bilden högst upp kommer från den. Den är en bit historia om kvinnor och hur kraven på renhet och oskuld påverkar dom i ett mansdominerat samhälle där våldtäkt och utnyttjande av ung kärlek leder till hemska konsekvenser. Jag har inte läst boken.

Mycket har hänt sedan dess. Nä, förresten. Ingenting har hänt sedan dess. Kvinnor över hela världen blir våldtagna och utnyttjade. Just nu. Det kanske är några färre än för hundra år sedan. Å andra sidan är vi fler människor på jorden nu, så jag tar tillbaka det där.
Ingenting har hänt sedan dess.
Det är inte konstigt att jag gärna drömmer mig bort i böckernas värld. Och gärna där kärleken frodas.

Inga lösningar, på några av problemen ovan, kommer dyka upp i nuläget och jag börjar få ont i skulderbladen. Dessutom måste jag ringa chefen. Är vi bästa kompisar, eller what? (Ironi á la Shyffert!)

Jag vill avsluta med att skriva om, för mig, dagens jubilar. Det är min bästa väninna sedan hundra år tillbaka. Hon fyller 43 år idag. Hurra, hurra!!!
Hon bor på landet, jag bor i förorten och jag tror det skiljer 7 mil mellan oss. Vi saknar varandra konstant men försöker klämma in att träffas, så ofta det går, i våra vardagsliv.
Det känns rätt ironiskt att jag idag, på hennes födelsedag, har ont i nacken och gnäller om det på min blogg. Hon har ont i hela kroppen. Jämnt. Fibromyalgi.
Hon är en sådan där, som man för inte så länge sedan beskrev i läkarjournalerna som, sveda-bränn-och-värk-kärring. (Skrivs och beskrivs med kärlek)
Så nu ska jag solidariskt känna smärta och tänka på henne som försöker leva med det här varje dag och ändå så ofta, ibland inte alls, kan vara glad, varm, kärleksfull och optimistisk.
Det klarar inte jag. Värk eller inte.

B! Grattis på dagen av din födelse! Jag hoppas storgubben och smågubbarna har pysslat om dig och uppvaktat dig idag.

Ibland känner jag för en snygg actionfilm

En sådan var jag och elvaåringen in till sta´n för att se. Vi hade bestämt oss för Sherlock Holmes. Karaktären, med sin partner Watson, är väl rätt allmänt känd och behöver ingen närmare presentation. Intrigen tänker jag inte heller gå in på närmare. En skurk ska stoppas helt enkelt.
Guy Ritchie, vilket jävla namn förresten, har gjort en lite annorlunda Sherlock än den jag är van vid. Pipan som tillbehör finns kvar men annars är han sig mycket olik. Men jag gillar Ritchies variant på Sherlock och Robert Downey Jr funkar rätt bra, trots att han bara spelar sig själv. En tufsig, ohygienisk och packad lustigkurre. Jude Law som Watson passar också mina fägringstörstiga ögon och han får spela en Watson som mer eller mindre tar hand om Sherlock och utan honom hade Sherlock stått sig ganska slätt. En urgullig relation helt enkelt.
Men det jag mest reagerar över är hur väldigt snygg filmen är. Scenografin är skitbra. Jag tror faktiskt att det är det riktiga gamla London från slutet av 1800-talet som jag ser. Det ser så realistiskt ut. Gamla slitna arbetarbostäder, hamnbyggnader som ser ut lukta illa och uråldriga (relativt sett iaf) industrier. Det är vackert och välbärgat med välklädda människor eller skitigt och fattigt med slitna människor och en Tower Bridge under uppbyggnad som är lätt att föreställa sig såg ut precis sådär. Det är dessutom alltid kul att se en kvinnlig karaktär, Sherlocks gamla opålitliga flickvän Irene Adler, som kan, bildligt talat, slå sig fram på egen hand. Hon är driftig, girig och av praktiska skäl skippar hon den vackra klänningen för att istället använda byxor och hon spelas helt ok av Rachel McAdams.
Den var mycket underhållande och kräver en bioduk för att göra sig bra. Vi var nöjda och ger den Godkänt.

Under tunnelbaneresan in till sta`n läser följande TT-rapport, där en polisman enligt åtal ska ha överöst en fortkörare med svordomar och sagt följande: -"Ge mig ditt djävla körkort nu, din djävla idiot, det här kommer du fan aldrig mera få se."
Självklart, tacka fan för det!
Vore jag polis skulle jag nog också svära som en borstbindare när människor bryter mot lagen och utsätter andra för fara. Det kan, som bekant, bli konsekvensen vid fortkörning.
Vad är vitsen med att TT tar upp det här som en nyhet? Är det en form av polisbrutalitet? Hur fort körde (mannen) personen ifråga? Varför väcker (han) personen åtal för att en polis har blivit förbannad och svurit åt (honom) denne? Vad i denna situation är det som egentligen är fel? Svordomar från statligt anställd lagens väktare eller fortkörning av självupptagen bilist eller gratistidning som trycker nyheten. Vad vill man rapportera? Vad ska du tycka?
Jag tycker bilisten borde skämmas för att dels köra för fort och dels ödsla rättsväsendets tid och pengar på bagateller.
Ska en bankrånare åtala en kvinnnlig polis för att hon ryter: -"Frys, din djävla pappaknullare."? För det är väl så det går till i verkligheten? ;-)
Var finns rim och reson?

Vargen vs Varghatande värmlänningar

Vargjakten gick bra i år. Redan första dagen hade man skjutit av mer än årskvoten, skadeskjutit några vargar och dödat bl.a ett genetiskt starkt vargpar som lämnar 4-5 valpar ensamma efter sig.
Jag är så arg att jag gnisslar tänder.

Under senaste veckan har jag läst i tidningarna om de stackars människor som bor på landet och försöker försörja sig som fårfarmare eller annan typ av djurbonde. Och så kommer vargen och ägnar sig åt rena massakern och river kreatur urskiljningslöst. Värmlänningen vågar inte låta sina barn gå själva till bussen.
Varför i helvete bor ni ute i naturen om ni sen inte kan ta konsekvenserna av det livsvalet? Som Stockholmare kan jag inte heller låta mina barn åka själva när dom är små. Det kallas: att vidta försiktighetsåtgärder med omgivningen i åtanke. Här, i storstaden, finns riktigt läskiga ulvar i "fåra"kläder.

Värmlänningen säger: -Självklart ska vargen kunna röra sig i skog och mark. Men det måste ske under ordnade och kontrollerade former.
Vad bussigt!

Varghatarna, jag kallar också helt fräckt gruppen jägare för det, är en mycket framgångsrik och mycket liten lobbyistgrupp. Reinfeldt och Co har mött upp många av dom och daskat handflator, high5s, med varandra.

Vet ni, en gubbe hade fått 30 av sina får "slaktade" av vargen på en enda natt. Det låter orimligt och oekonomiskt för vargar att agera på det sättet, tycker jag. Det låter som bluff å båg. Försäkringsbedrägeri? Det blev i alla fall lönsamt för fåragubben och han har numera miltals med elstängsel runt sina fårhagar, bekostat av staten.

En annan gubbe stånkade och stönade över hur kostsamt och besvärligt det var att anordna vargjakt. Det gick åt jättemånga dagar för att spåra dom jävlarna. Inga hundar kunde dom ta med sig heller för dom blev bara uppätna. Nä, det var minsann ingen nöje alls som jägare.
Pyttsan. Precis som jag nämner i inledningen. Dom lyckades skrapa ihop tusentals jägare och var klara redan första dagen.

Om man vill ägna sig åt att föda upp får eller andra djur, bör man då inte kalkylera med förluster i form av sjukdomar, torka , svår köld, oväder och rovdjur? Det gör man i resten av världen. Om det inte går runt eller lönar sig, då slutar man och gör något annat. All företagsamhet fungerar så.

Förr hade man herdar. Någon som vaktade de värdefulla kreaturen.
Idag sysslar man inte med sådant. Idag ska gubben och gumman sitta inne och glo på "Let´s Dance" medan djuren ska röra sig fritt ute i naturen, under kontrollerade former, och vara vänner med varandra. Framför allt ska dom inte störa oss människor i vår civiliserade tillvaro på landet. Inga negativa konsekvenser i Astrid Lindgrens Land, om jag får be.

Ett tips gratis, fårfarmare. Anordna små herdestugor i skogen och låt utarbetade storstadsbor åka på "retreat". Dom kan sitta på en stubbe, filosofera, peta med herdestaven i mossan och vakta får en vecka. Vem vet? Det går kanske att tjäna en hacka på det och ni missar inte all skit på TV.
(Bilden är från DN.)

Jag ville så gärna gå på bio idag

och se Jane Campions senaste film Bright Star. Jag lyckades få med mamma på noterna och kollade upp lite olika biografer i dagens Metro. Vi ville gå tidigt, runt 4-tiden, så det inte skulle bli en sen kväll. Toppen! 16:00 på Sture. En av mina favoritbiografer. Eftersom jag var ledig idag, åkte jag in till stan i förväg för att köpa biljetter. I kassan på Sture sitter en mycket trött och besviken kvinna som informerar mig, för henne säkert 25:e gången, om att angivet klockslag i Metro är ett feltryck. Den börjar inte förrän 17:30. Jäklars! Jag rusar iväg till Saga för att få biljetter till 15:15 föreställningen istället. Saga är också bra, tänker jag. Nä, alla bra platser är slut och jag vill verkligen inte se den här filmen från någon annan plats än den bra platsen. Filmen är ju så.....visuell? Besviket ringer jag till mamma, som med andan i halsen precis lämnat sitt arbete i närheten, och ber henne slå av på takten.
Vad ska vi se istället? Om 45 min börjar Julie & Julia. Den har vi ju velat se. Nöjda köper vi biljetter och hinner med en liten fika innan.

Julie & Julia är en film av Nora Ephron med Meryl Streep och Amy Adams och den hade premiär i oktober. Den baserar sig på 2 sanna historier. Filmen handlar om Julie som tillsammans med maken flyttar ut till New Yorks Queens för att bo i en sliten lägenhet ovanför en pizzeria. Hon ska snart fylla 30 år. (Huvaligen, stackars kvinna ;-)) Till råga på allt är hon less på sitt känslomässigt tröttande arbete som statligt anställd resurs för människor drabbade av bombningarna efter 9/11. Hon vill göra något med sitt liv och sina intressen för mat och skrivande. Hon bestämmer sig för att laga alla recepten i Julia Childs kokbok ”Mastering the Art of French Cooking”. Inte nog med det. Hon ska skriva en blogg om det och sin förtjusning i Julia Child och hon ska göra detta på 365 dagar. Samtidigt får vi följa Julia Childs liv i Frankrike år 1953, när hon tar sin CordonBleu utbildning och vägen fram till att nämnda kokbok publiceras 1961.
Jag har naturligtvis sett trailern för den här filmen och har då tyckt att Meryl Streep spelat ovanligt fånigt med hög gäll röst och en vinberusad kroppshållning. Visst, jag ser den på dvd, tänkte jag.
Nu förstod jag varför Meryl var så fånig. Julia Child var en lång och tydligen ganska speciell kvinna och det tog inte många sekunder innan jag gillade henne. Alltså ganska härligt spelat av Meryl, som vanligt. Julia måste ha varit en syn för gudarna och mycket älskad av sin make Paul som spelas av Stanley Tucci. Amy Adams är en så himla bra skådis och hon gör verkligen Julie både smart, charmig och rolig.
Nora Ephron bjuder alltid på sådana där "mysiga" filmer med "mysiga" miljöer och "mysiga" par, bestående av män och kvinnor, som älskar och stöttar varandra i resten av sina liv samtidigt som dom grälar lite spännande för att sedan kunna njuta ännu lite mer av sin kärlek. Om jag låter lite avis, så är jag det. Men visst köper jag hela paketet. Speciellt som filmen är jätterolig och jag skrattar så tårarna stiger vid åtminstone ett tillfälle. Jag känner igen mig så väl i Julie och hennes frustration, "breakdowns" och tvivel på sig själv. Jag är dock inte lika söt och charmig som hon, tyvärr.
Sen ser all maten så god ut. Jag blir sugen på hollandaisesås, pocherade ägg, hummer och hallonbavorise. Mmmm...
Så jag rekommenderar den här filmen. Betyg: Vg, för att den ger en glad känsla i kroppen en stund efteråt.

Jag blir lite fnissig när jag tänker på slumpen som idag gjorde att jag hamnade i biofotöljen för att se en frustrerad kvinna med trist arbete börja att skriva om trivialiteter i en blogg.
Nu tror ju inte jag att min blogg bli lika läst och framgångsrik som Julie Powells. Då, runt milleniumskiftet, var bloggarna fortfarande ett nytt fenomen. Nu bloggar ju vilken idiot som helst. Bevisligen.

Jag har inte släppt tanken på Bright Star. Jag ska se den. Snart. Från en bra stol i salongen.

Jag har precis läst klart....

Livets aviga och räta, skriven av Kate Jacobs.

Jag har haft en lång period då jag enbart läst böcker på engelska. Och eftersom jag är lite av en papegoja och härmapa, hade jag lagt mig till med ovanan att slänga in engelska fraser till vardags lite då och då. Ibland roligt men oftast bara pinsamt. Jag tappade bort ord och formuleringar och började känna mig lite senil. Därför skulle nästa läsprojekt vara på svenska.
Förra veckan, när jag insåg jag att mina måste-läsa-på-en-gång-böcker var slut, fingrade jag lite på den här. Den har legat länge i min bokhylla. Åtminstone två gånger har jag försökt läsa boken utan att känna mig nyfiken, fängslad eller så pass intresserad att jag velat fortsätta. Kanske hade det med ämnet stickning att göra. Stickning ser ju så mysigt och kreativt ut. Men efter att ett otal gånger i mitt liv ha påbörjat en tröja, kofta eller mössa som jag sen aldrig avslutar, känner jag mig ganska mätt på fenomenet stickning. Jag är ingen sticknings-brud. Jag saknar helt enkelt tålamod och uthållighet. Min förmåga att följa en stickbeskrivning är usel eftersom jag är både lat och ointresserad av upprepningar.

Den här gången är det betydligt enklare att komma in i boken. Livets aviga och räta handlar om Georgia Walker. Hon bor i New York och är ensamstående mamma till 13-åriga Dakota, vars pappa James, lämnade Georgia när hon var gravid. Ända sen Georgia var liten har hon älskat att sticka och har talang för att skapa konst med sina stickor. Gravid, gråtande och med stickningen i famnen, träffar hon Anita. Anita sporrar Georgia att göra något med sin talang. Sakta börjar hon bygga upp ett tryggt liv för sig och Dakota. Hon öppnar en garnbutik som snart blir välbesökt och framgångsrik. I sin garnbutik träffar hon många fascinerande kunder och en del av kvinnorna stannar kvar på fredagkvällarna för råd, stickhjälp och umgänge. Snart är fredagsklubben på Walker och Dotter är ett faktum och Dakota, som älskar att baka, bjuder gärna deras vänner på sina kreativa bakverk. En dag står James, Dakotas pappa, utanför butiken. Han vill träffa sin dotter och bli en del av hennes liv.
Kate Jacobs målar bilder av spännande kvinnor som lever det där New York-livet man ser i filmerna. Dom köper sitt kaffe på hörnet hos Marty som äger Delibutiken. Där är den katolska prästen som tar sig tid att prata med Georgia när dom köper frukt på marknaden. Väninnan från highschool dyker upp i butiken och visar sig vara gift med ett snuskigt förmöget svin. Sen har vi James, mannen hon aldrig slutade älska. Han lämnade henne för att hon var vit och han var svart och det skulle aldrig ha fungerat. Jag får dessutom följa med på en resa till Georgias farmor som bor i mysig stuga på landet i Skottland. Men allt är inte rosenskimrande.
Usch, jag erkänner att jag gick på det och jag grät, precis som Kate Jacobs har planerat. En riktigt amerikansk feelgoodroman med en grundhistoria jag känner igen från andra böcker och författare. Men den utger sig inte för att vara annat än skaplig underhållning heller och det köper jag.
Jag hade en trivsam stund med den här boken men jag kommer inte spara den för att läsa en gång till. Jag skickar den vidare. Till mamma kanske.

Apropå film. Naturligtvis har Julia Roberts köpt filmrättigheterna och hon ska spela någon (hm..undrar vilken?) av huvudrollerna. Filmen beräknas ha premiär i år. Jag undrar vem som kommer spela James? Jag tippar nog på Will Smith. För det finns väl inga fler "afro-amerikaner", som det så PK heter, i Hollywood?

Första dagen på året.......

arbetar jag. Det är vitt överallt och väldigt kallt.
Det märkte ni säkert själva.

Jag var så trött när jag kom hem från jobbet och kröp därför ner i sängen, glodde på TV och värmde vitlöksbröd (?) till middag. Sen somnade jag mitt i Harry Potter-filmen och vaknade för att borsta tänderna, kolla Fejjan lite halvengagerat och, till sist, skriva en snutt här.

Jag har massor som måste göras. Jag blir stressad bara av att tänka på dom.
Ändå ids jag inte.
Jag är så trött. Imorgon kanske jag orkar. Om jag går och lägger mig nu, somnar och vaknar pigg.
Imorgon är en annan arbetsdag. En röd dag för de flesta andra. Sönerna har jullov och är hos sin pappa ikväll.

På nyårsafton gick jag och den yngsta sonen ut för att skjuta lite raketer. Jag pratade med lite skjutgalna grannar/vänner och sen gick vi hem strax efter ett. Äldsta sonen ägnade tolvslaget åt att prata med sin flickvän på mobilen.

Men nu ska det bli skönt att vara själv några dagar. Trots att jag måste jobba.