Jag har inte orkat blogga senaste vecka så därför kommer lite; detta har hänt.
I tisdags träffade jag B och vi gick för att se Jane Campions "Bright Star". Äntligen.
För det första var det en fantastisk biopublik. Kvinnor. Äldre. Tysta.
Underbart!!!
Filmen handlar om poeten John Keats, berättat ur hans stora kärlek Fanny Brawnes ögon. Och den är , precis som den beskrivs, "en smärtsamt vacker kärlekshistoria skildrad med unik fingertoppskänsla. En sann hyllning till livets första och starkaste kärlek."
Jag älskar kostymfilmer och jag älskar klassisk romantik och den här filmen har allt av det. Det är otroligt vacker scenografi och foto. Fannys klänningar, som hon syr själv, är så vackra att jag vill ha, vill ha, vill ha dom. Keats spelas mycket bra av Ben Whishaw och Fanny nästan ännu bättre av Abbie Cornish.
Det var en fascinerande berättelse och beskrivning av den sociala miljö som inte prioriterade kärlek i första hand. Den var rolig också.
Att vara poet på 1800-talet må ha varit repekterat men man blev inte fet på det och det var en tillvaro starkt beroende av andras välvilja att försörja den kämpande artisten.
Jag är glad och tacksam att jag kan vara en någorlunda fri och självförsörjande kvinna år 2010. Jag tror att mannen Keats hade avundat mig.
Det är inte ofta jag går på bio och gråter men det gjorde jag i tisdags. Sådana där hulkande snyftningar som får diafragman att låsa sig. Jag ville ju inte skylta med mitt känsloutbrott och störa alla andra så slut fick jag försöka andas långsamt och försiktigt för att få tyst på mig själv. B grät hon med.
Den här filmen kommer jag definivt vilja äga och ha i min filmhylla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar