Jag ville så gärna gå på bio idag

och se Jane Campions senaste film Bright Star. Jag lyckades få med mamma på noterna och kollade upp lite olika biografer i dagens Metro. Vi ville gå tidigt, runt 4-tiden, så det inte skulle bli en sen kväll. Toppen! 16:00 på Sture. En av mina favoritbiografer. Eftersom jag var ledig idag, åkte jag in till stan i förväg för att köpa biljetter. I kassan på Sture sitter en mycket trött och besviken kvinna som informerar mig, för henne säkert 25:e gången, om att angivet klockslag i Metro är ett feltryck. Den börjar inte förrän 17:30. Jäklars! Jag rusar iväg till Saga för att få biljetter till 15:15 föreställningen istället. Saga är också bra, tänker jag. Nä, alla bra platser är slut och jag vill verkligen inte se den här filmen från någon annan plats än den bra platsen. Filmen är ju så.....visuell? Besviket ringer jag till mamma, som med andan i halsen precis lämnat sitt arbete i närheten, och ber henne slå av på takten.
Vad ska vi se istället? Om 45 min börjar Julie & Julia. Den har vi ju velat se. Nöjda köper vi biljetter och hinner med en liten fika innan.

Julie & Julia är en film av Nora Ephron med Meryl Streep och Amy Adams och den hade premiär i oktober. Den baserar sig på 2 sanna historier. Filmen handlar om Julie som tillsammans med maken flyttar ut till New Yorks Queens för att bo i en sliten lägenhet ovanför en pizzeria. Hon ska snart fylla 30 år. (Huvaligen, stackars kvinna ;-)) Till råga på allt är hon less på sitt känslomässigt tröttande arbete som statligt anställd resurs för människor drabbade av bombningarna efter 9/11. Hon vill göra något med sitt liv och sina intressen för mat och skrivande. Hon bestämmer sig för att laga alla recepten i Julia Childs kokbok ”Mastering the Art of French Cooking”. Inte nog med det. Hon ska skriva en blogg om det och sin förtjusning i Julia Child och hon ska göra detta på 365 dagar. Samtidigt får vi följa Julia Childs liv i Frankrike år 1953, när hon tar sin CordonBleu utbildning och vägen fram till att nämnda kokbok publiceras 1961.
Jag har naturligtvis sett trailern för den här filmen och har då tyckt att Meryl Streep spelat ovanligt fånigt med hög gäll röst och en vinberusad kroppshållning. Visst, jag ser den på dvd, tänkte jag.
Nu förstod jag varför Meryl var så fånig. Julia Child var en lång och tydligen ganska speciell kvinna och det tog inte många sekunder innan jag gillade henne. Alltså ganska härligt spelat av Meryl, som vanligt. Julia måste ha varit en syn för gudarna och mycket älskad av sin make Paul som spelas av Stanley Tucci. Amy Adams är en så himla bra skådis och hon gör verkligen Julie både smart, charmig och rolig.
Nora Ephron bjuder alltid på sådana där "mysiga" filmer med "mysiga" miljöer och "mysiga" par, bestående av män och kvinnor, som älskar och stöttar varandra i resten av sina liv samtidigt som dom grälar lite spännande för att sedan kunna njuta ännu lite mer av sin kärlek. Om jag låter lite avis, så är jag det. Men visst köper jag hela paketet. Speciellt som filmen är jätterolig och jag skrattar så tårarna stiger vid åtminstone ett tillfälle. Jag känner igen mig så väl i Julie och hennes frustration, "breakdowns" och tvivel på sig själv. Jag är dock inte lika söt och charmig som hon, tyvärr.
Sen ser all maten så god ut. Jag blir sugen på hollandaisesås, pocherade ägg, hummer och hallonbavorise. Mmmm...
Så jag rekommenderar den här filmen. Betyg: Vg, för att den ger en glad känsla i kroppen en stund efteråt.

Jag blir lite fnissig när jag tänker på slumpen som idag gjorde att jag hamnade i biofotöljen för att se en frustrerad kvinna med trist arbete börja att skriva om trivialiteter i en blogg.
Nu tror ju inte jag att min blogg bli lika läst och framgångsrik som Julie Powells. Då, runt milleniumskiftet, var bloggarna fortfarande ett nytt fenomen. Nu bloggar ju vilken idiot som helst. Bevisligen.

Jag har inte släppt tanken på Bright Star. Jag ska se den. Snart. Från en bra stol i salongen.