The Reader: Europeisk och tysk skam.

Jag vet inte varför jag har dröjt så länge med att se den här filmen. Kanske för att jag känner ett visst motstånd mot att se filmer om 2:a Världs-kriget och Förintelsen.

Dom kräver så mycket känslor från mig och oftast vill jag bara bli underhållen eller känna kärlek. Vardagen är ibland så grå-svart, våldsam, idiotisk och svår att tolerera att det inte finns någon energi över till att se filmer om skiten också.

Naturligtvis gör jag det ändå för vissa filmer måste man se helt enkelt. Den här är en sådan.

Den 15-årige pojken Michael Berg blir sjuk när han är på väg till skolan och räddas av den runt 30-åriga Hanna. De förälskar sig oväntat och inleder en passionerad affär fram till den dagen Hanna plötsligt och utan förklaring försvinner. Åtta år senare är Michael en ung juridikstuderande som iakttar de pågående krigsförbrytarrättegångarna mot nazisterna. Han träffar sin forna älskarinna igen, under väldigt annorlunda omständigheter. Hanna står anklagad för ett fruktansvärt brott och vägrar rätten till försvar. Michael inser gradvis att hans ungdoms kärlek döljer en hemlighet som hon anser vara mer skamlig än mord.

För mig handlar den här filmen om kärlek och skam.
Kärlek som är så märkvärdig att man inte står ut med den utan flyr och sen saknar den hela sitt liv. Den första kärleken som stannar kvar inombords och förstör ens förmåga att möta kärleken igen och gå vidare med sitt liv. Kärleken till sina barn, sina föräldrar och medmänniskor med alla deras brister och illgärningar.
Skammen som man känner över att älska dom som visar sig var fulla med brister och onda gärningar. Skammen över att inte kunna försvara sig. Skammen över att vara född i ett land som är en brottsling. Skammen över att man inte kan göra det som är rätt och skammen när man gör det man är ombedd att göra.

Jag tyckte mycket om den här filmen för att den inte ger några rätta svar utan jag blir tvingad att tänka ett varv till. Det är inte alltid så att ett monster är ett monster utan det kan vara en människa som älskar precis som du och jag. Det ÄR du och jag som kan vara monstren.

Jag är född på 60-talet som barn till efterkrigets barn. Även för mig var Förintelsen fortfarande ett "minne". Som den regndoftande vinden efter ett kraftigt regnfall.
Jag har aldrig ifrågasatt dess existens, skulle aldrig komma på tanken, och jag minns hur man såg på Tyskland, tyskarna och deras skuld till judarna och världen. En skuld dom delvis redan bar efter 1:a världskriget. Straffet blev uppdelningen av Väst- och Östtyskland. Muren i Berlin.
Det kan inte ha varit lätt att födas och växa upp med den vetskapen. Att veta att ens föräldrar och den äldre generationen hade begått dessa gärningar. Vilka försvarsmekanismer tar man till då? Flykt, förträngning, ilska eller arrogans?

Alla filmer vi är uppväxta med där Amerikanarna kom och räddade Europa, förförde alla med en helt ny livsstil som vi ifrågasätter först nu. Alla tyska skurkar i dessa filmer och judarna som till viss del blev martyriserade (finns det ordet?) och där en liten grupp nu har stor makt i Vita Husets korridorer och i Israel med alla konflikter det innebär.

Egentligen ska jag nog vända på steken och skriva om hur tacksamma vi ska vara för att vi inte har krigat på århundraden. Vi har inte behövt känna av hur det är att försöka bygga upp ett land med blod på våra händer på samma sätt som Tyskar, Bosnier, Serber och Hutsis och Tutsis för att bara nämna några.
Att vara vän med sin granne för att sedan hata och mörda dom. Sen är det helt plötsligt fred och man ska leva sida vid sida igen.

Ändå verkar vi inte ha lärt oss någonting. Speciellt inte välutbildade, civiliserade och relativt rika Europa. Här frodas missunsamheten, egoismen och oviljan att dela med sig till sina gamla kolonialländer. Det går bra att köpa resten av världens billiga arbetskraft, gräva ut deras naturtillgångar och semestra i deras kulturvaggor. Tacka för maten, musiken och klappa på deras naiva huvuden, liksom.

Vi vill inte ta ansvar för hur vårt kapital har förändrat världen till en global ekonomi som nu är mer lik en naturkraft av "hungriga" människor. Europa har upphört för länge sedan att vara världens centrum. Vi är obönhörligen på väg in i en tid när resurserna omfördelas och panik, rädsla och aggressioner växer upp. Då slår vi på dom syndabockar vi hittar närmast. Den oliklevande grannen, asylsökande vid våra gränser och den inhyrda arbetskraften helt i enlighet med den politiskt rådande fria konkurrensen.

Jag skulle vilja påstå att vi nu är i samma situation som man var strax efter sekelskiftet från 1800-talet till 1900-talet. En ekonomiskt och tekniskt omvälvande tid där vanliga människor har liten kunskap och ingen kontroll.
Glappet mellan den äldre generationens teknologiska rädsla och syn på ekonomi mot den yngre generationens historielöshet och tekniska kunskapsmakt är likartat.
Marxisterna var övertygade under denna tid om att de stora krigen var en naturlig följd av kapitalismens utveckling. Jag lutar också åt det hållet. Sen om den är så naturlig kan man diskutera.

Så i skrivande stund ser jag mörkt på framtiden, väl medveten om att minnet är kort och att människan enbart kortsiktigt lär sig av sina misstag.

Tillbaka till kärleken.
Om vi slappnar av lite, minskar våra materialistiska behov, försöker känna kärlek (gud vilken floskel, jag vet) och tvingar oss själva att känna medkänsla, så kan det nog gå vägen.

Tillbaka till filmen.
Om du inte har sett den så föreslår jag att du gör det. Lägg särskilt märke till när Michael i slutet av filmen söker upp dottern till ett av koncentrationslägrens offer. Han kliver in i denna rika judinnas enormt vackra lägenhet i New York, full med dyrbar konst. Kontrasten till Hannas tyska fängelsecell är svidande. Dottern förlåter ingenting. Och det är Michael som verkar känna skam.

Har du sett filmen redan? Vad tyckte du?