För 17 dagar sedan rasade en gruva i Chile in och 33 människor befarades ha omkommit. Efter idogt borrande fick man i helgen äntligen ett livstecken. Nu har det visat sig att alla lever och är, under omständighetern, i gott skick.
Genom ett hål, stort som en grapefrukt, skickas mat, förnödenheter och spel ner. Under tiden försöker man gräva fram allihop. Det kommer ta månader. Kanske kommer dom fram till jul.
Jag känner lite lätt ångest för deras räkning och den är säkert minimal i jämförelse med hur dom själva mår.
Mörker, kyla, fukt och 0,7 km tungt jäkla berg ovanför deras huvuden. Jag förmodar att dom har någon form av ljuskälla, men ändå. 4 månader instängd i en inrasad gruva. Finns det något värre? Klaustrofobi och ångest är nog bara förnamnet.
Att sitta fast på tunnelbanan, i en tunnel, i 4 månader, dygnet runt, är väl den närmaste urusla jämförelse jag kan komma på för min egen del. Man ska pissa och skita där nere också.
Det är inte konstigt att det även finns antidepressiv medicin bland de förnödenheter dom skickar ner.
Jag hade bönat och bett om sömnmedel eller narkos.
Fakta: Det är koppar man bryter och det är Chiles guld. Trettio procent av statens intäkter kommer från kopparresurserna. Landet producerar en tredjedel av världens koppar. Jordbävningar och ras är något som man får kalkylera med i det yrket.
Det kan vara något för mig att tänka på när jag ger mig av till mina "saltgruvor" i Stockholms tunnelbana.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar