Ibland ser man olyckan komma som i slowmotion.

Jag kör tunnelbana och ibland är det inte bara jag som susar fram över spåret.

Duvor gör också det. En jävla massa. I flock.

Dom är inte lite nonchalanta och tror (Här antar jag vilt att dom faktiskt funderar över sin tillvaro.) att dom lätt kan segla undan på luftkudden framför tåget. Dom sysslar kanske med fågelvärldens variant av extremsport; "subway-surfing", vad vet jag?

En duva, vi kan kalla honom Kurre, svängde lite kaxigt in framför mig, men jag körde rätt fort. Kurre vred lite på huvudet, spärrade sen skräckslaget upp sina redan runda ögon och började flaxa som en dårfink för att komma undan. Näbben var flämtande (?) vidöppen och jag trodde hans sista stund skulle smetas ut framför mina egna smått runda ögon.

Istället tömde han sin kloak, det kan ha varit av dödsångest eller eventuellt ren illvilja, och ett Jackson Pollock-verk av träck sträckte ut sig framför mig. Som skjuten ur en kanon for han sen ur min väg och han kunde andas ut av lättnad, åt vänster någonstans, i periferin.

Själv satt jag med öppen mun och stirrade på skiten. Sen slog jag på spolarvätska och torkarblad.
I maklig fart laserades Kurres avföring ut i jämna skikt över rutan.

Surt satt jag och muttrade över dumma duvjävlar och klent arbetande torkarbladshelveten. Jag var rätt övertygad om att Kurre nog var illvillig ändå.

Jag svär, det var precis så här det gick till!

När skiten väl skvätts ut, lite på spåret och lite på plattformen och dess väntade befolkning, kunde jag se det smått lustiga i situationen. Jag var beredd att känna lite beundran för Kaxiga Kurre.

Jag är en så väldigt storsint människa.

Så här i efterhand. Handlade det helt enkelt om ren flygteknik och aerodynamik? Den sista skjutsen man får när man släpper lite av ballasten. Jag ska prova det någon gång, när livet står på spel.