Tuggar mig till extas.

Jag älskar Läkerol Salmiak och jag tog med mig ett 2-pack till jobbet i morse.

Det är nog tänkt att man ska ta en tablett i taget och suga på länge men jag har aldrig förstått mig på det där utdragna tablettsugandet. Jag kastar in minst 4 stycken på en gång och tuggar med stor iver.
Saliven rinner till, käkarna mal förtjust och jag är i ett tillstånd av helig salmiak-fröjd.

Salivproduktionen stiger ytterligare och det rinner till slut ner över hakan och jag torkar av mig med skjortärmen. Bilden av en hund, den där med hängande läppar och mungipor, som dricker vatten ur sin skål, kommer för mig.

När jag är på jobbet måste jag med jämna mellanrum göra lite utrop i en handmikrofon, så jag lirkar med tungan upp mina halvtuggade tabletter mellan kinden och tänderna och får på så sätt ett ganska märkligt uttal där T blir ett G och S låter som ett F. Jag är övertygad om att alla som lyssnade på mitt högtalarmeddelande hörde att jag hade något i munnen.
Men när jag är i ett salmiaktillstånd har jag inga som helst hang-ups.

När jag har tuggat slut på en ask och har hunnit en bra bit in på den andra asken slår det mig att sötningsmedlet i dessa söta tabletter är lätt laxerande.
Mycket riktigt står det med nanosmå bokstäver en varning om för överdriven konsumtion. Ordet "överdriven" i min situation är en underdrift.

Och det är nu illamåendet slår till och magen börjar köra lite. Jag inser att jag får ta en liten paus trots allt.

Återigen kommer bilden av en hund för mig. Samtidigt som jag sneglar på den lockande Läkerolasken tänker jag på en hund som tvångsmässigt äter andra hundars bajs trots att den mår skit.
Och nu börjar jag må skit. Illamående, lite kallsvettig och snart nödig tvingar jag mig att dra igen dragkedjan på ryggsäcken med salmiak-fröjden tryggt gömd för mina missbrukarögon. Tänk vad ynka 23 gram kan ställa till med.

Nu ska jag vänta en timme eller två men sen MÅSTE jag saligt tugga dom sista tabletterna så saliven skvätter.