Rätt ironiskt va?

Lyckocoacher, livscoacher och inspirationstalare gör mig faktiskt förbannad.

Väldigt många människor är olyckliga av olika anledningar men enligt mig mest p.g.a dagens krav på att prestera bra ekonomiskt, socialt och fysiskt. Vi har alla, teoretiskt sett, möjligheter att förverkliga dessa mål i ett av världens mest jämställda länder. Faktum är att vi har så mycket valmöjligheter att det blir svårt, nästan paralyserande, att få arslet ur vagnen och verkligen kämpa för något man blir riktigt lycklig av. Om vi nu klarar av att separera vad som förväntas vara lycka från vad som verkligen ger oss lycka.

Det är här lyckocoachen kommer in, kanske för att det finns pengar att hämta. Och floskler lider vi ingen brist på utan de kan spridas som gödsel på en åker för att odla känslan av lycka.

Lycka är ett flyktigt tillstånd.

Lyckans natur är att dyka upp en kort stund för att belöna oss för ett mödosamt och lyckosamt utfört arbete vare sig det gäller yrkeslivet, relationer eller ett vackert ögonblick. Utan leda, sorg, frustration och ilska skulle vi aldrig känna igen lyckan om den så slog rakt i ansiktet.

Att då ständigt kräva och söka lycka gör att vår förmåga att känna välbefinnande blir mer och mer avtrubbad och kanske rent utav leder till konstant otillfredsställelse.

Är man relativt frisk kommer man känna lycka lite då och då under livet. Hjärnan fixar det där åt oss i ren överlevnadssyfte. Det är väl gott nog?

Jag tror att livet går ut på att arbeta. Möda. Livet är mödan värt. Med arbete, möda, menar jag t.ex lönearbete, barnuppfostran, hygieniska sysslor, förflyttningar och förmågan att tackla de nederlag livet har att erbjuda. Allt de som sker mellan lyckotillstånden. Glöm inte tankearbetet. Kanske det viktigaste arbetet vi har.

Ibland är får man vara lycklig om man är nöjd bara. "Nöjd" är ett underskattat tillstånd. Nöjd och Tillfredsställd är dom småtråkiga systrarna till Lyckan. Eufori är deras fladdriga sällan skådade men åtrådda lillasyster. Den som inget ansvar tar.

Nej, ge mig en olyckocoach istället!

Någon jag kan vältra mig i olyckan med. Gråta, svära och snörvla självömkande med. Att göra det tillsammans med någon annan, som stödjer och speglar alla mina känslor och åthävor, skulle ovillkorligen, för min del, leda till att jag till slut började skratta. För helt plötsligt skulle jag se mig själv utifrån. Och det är en ganska patetiskt snorig syn.

Skratt är också lycka.

Riktig olycka och depression kan ingen lyckocoach bota. Det behövs andra proffs för det. När den största biverkningen är livsleda och självmordstanker duger inte mantran, hjärtformade stenar med visdomsord, lavendelpåsar i solnedgången eller mindfullnessövningar. Då behöver man läkarhjälp.

Så vad gör två djupt olyckliga inspirations- och livscoacher som är gifta med varandra?
Jo, dom tar livet av sig! (Läs artikel ur DN.)

Förlåt mig, men jag skrattar. Hellre det än gråt. Visst är det sorgligt att avsluta två liv på ett så supermisslyckat vis?
Dom delar en tub heliumgas som självmordsvapen. Hållandes varandras händer.
Försökte dom säga några sista ord till varandra?

"-Vi möts på andra sidan."

Med Kalle Anka röst?

Ibland sitter jag där med laptopen på knäna och klickar mig mållöst fram genom cyberrymden. Utanför fönstret skiner solen, fåglarna kvittrar och grannarna rör sig fram och tillbaka genom sina märkliga liv.

Golvet behöver dammsugas.

Jag har säkert 20 ärenden jag skulle kunna utföra och därmed beta av från "att-göra-listan". Ändå sitter jag kvar.

Fångad i något jag misstänker är en flykt. Jag flyr ofta. När jag inte fäktar hellre än bra.

Ofta hittar jag något som uppslukar mig. Som den här dikten av en Ben Naga.

Laptop is an anagram of Apoptl
The Toltec God whose name means “Eater of Days”

Spin free from trite contextual reference
Warp ten through breathless subtextual vortex
Feeling one another up digitally

Laptop is an anagram of Apoptl
The Toltec God whose name means “Eater of Days”

The velvet suit, the evening gown, the orchid
A second glass of wine and a second glance
Maybe a second chance, a slow Spanish dance

A nod, a wink, the key is under the mat
It’s all on line, so we shall have no regrets

Laptop is an anagram of Apoptl
The Toltec God whose name means “Eater of Days”

Dödsdansar!

En kompis berättar att stans bästa dansgolv är i hennes kök när hon diskar och jag känner så väl igen mig i det. Hur jag skruvar upp musiken till max och dansar runt samtidigt som dom där tråkiga vardagssysslorna som diskning, dammsugning och tvättvikning betas av.

Inget slår att komma hem en kväll, när arbetsveckan är över, skala av sig obekväma kläder, hälla upp ett glas vin kanske och bara dansa runt och sjunga högt för sig själv. Ibland blir jag så uppslukad av min  feststämning klockan elva på kvällen att jag vill ringa runt och fråga om någon vill gå ut på någon klubb och dansa. Men 20-120 minuter senare, när mjölksyran pirrar i kroppen och hjärtat bultar så mycket att jag allvarligt börjar fundera på nitroglycerintabletter, är jag väldigt svettig, lycklig och nöjd med att slänga mig i sängen och känna världen snurra. Det är bara en orgasm som fattas, sen så är livet perfekt.

Men så kommer också dom där dagarna när livsledan är som tyngst, mörkast och det nästan är svårt att andas ordentligt. Då sätter jag på musik och låter mig själv vibrera tillbaka till livet. I dom stunderna är hörlurar nödvändigt för att inte störa grannarna och mina barn. Jag börjar med att vagga runt försiktigt för att en stund senare fuldansa för min överlevnad.

Mina katter blir vansinniga. Dom jamar och åmar sig runt mina ben och känner uppenbarligen stor oro för sin matte som far runt i lägenheten, wailar och försöker sjunga med i texter som som jag uppenbarligen inte ännu lärt mig utantill. Lägger jag mig ner på golvet i det läget kommer den äldsta av mina katter sätta tänderna i strupen på mig för att avsluta vad som, i hennes ögon och öron, är en varelse som lider och behöver barmhärtigt avlivas. Mina söner säger att jag låter som en utvecklingsstörd och dövstum, kvidande galning.

Jag älskar att gå ut och dansa! Jag är den där bruden som blundar och dansar utan en tanke på om det ser snyggt ut eller inte. Lite så där som fulla killar gör. Mina kompisar har roligt åt det iallafall.

Musik är lika viktigt för min överlevnad som mat, sömn, sol, orgasmer och alla dom människor jag älskar.

Därför undrar jag om det verkligen är någon mening med att försöka överleva en apocalyps om man inte kan lyssna på musik?

Blåser igång bloggen.

Min mor köpte mig en laptop i födelsedagspresent i höstas. Jag blev så glad och lycklig, samtidigt som jag rutinmässigt fick skuldkänslor och inte riktigt tyckte jag var värd att slänga ut några surt förvärvade tusenlappar på. Hangups?

Under det senaste året har jag inte haft tillgång till hemmets datorer heller, eftersom min äldre son och hans flickvän ockuperat dessa i sina ständiga perioder av "speldimma".
För att vara rättvis har jag heller inte sett det som så viktigt och intressant att starta upp dom gamla tröskverken när dom väl varit lediga.
En konsekvens av det här blev att denna kära blogg smådog och min domänplats hamnade i märkliga annonsörers händer.

Med mammas gåva följde även en önskan om att jag skulle börja skriva i bloggen igen. Hon är en god supporter min mor.

Så nu börjar jag om, men med det gamla materialet relativt intakt. Jag har dock raderat en del skräp jag inte vill ta med mig in i framtiden. Fegt, jag vet.
Jag har även döpt om den till "Upprätt". Ett tillstånd jag sällan befinner mig i fysiskt men alltid strävar efter psykiskt.

Jag ogillar att permanenta löften och lovar härmed ingenting mer än några texter när lusten till att skriva  infinner sig.

Kalkongam.

Det finns en del djur jag finner mer intressanta är andra.

Gamen är ett sånt exempel. Illa omtyckt men ett fantastiskt nyttodjur. Den äter allt dött det kan komma över då den har extremt känsligt luktsinne, för att vara en fågel. Det spelar ingen roll hur ruttet eller länge något har legat, om det är maskar eller skit i maten. Den äter glatt ändå och det är ju bra för naturen.
Och den blir aldrig magsjuk.

Att vara en gam är ingen beundransvärd syssla i våra mänskliga ögon.
Inte heller att vara en kalkon.
Trist då att vara en kalkongam.

En sort kalkongam lever i den amerikanska öknen. Där är det jäkligt varm och där är det alltid något som nyligen har dött. Och det finns ingen skugga.
För att inte själva dö av värmeslag har kalkongamen kommit fram till en bra överlevnadsteknik. Den skiter ner sig.
Den låter sitt vattniga träck rinna ner utefter sina nakna ben och sänker kroppstemperaturen snabbt med hela 20 grader.

Effektivt. Skita bör man annars dör man.

En modern grottmänniska.

Att vara människa är ett komplicerat uppdrag. Då är det bra att fundera på var vi kommer ifrån.

Det här är Sebastién Chabal, en fransk rugbyspelare som kallas The Caveman. Han är lång, stark och nästan livsfarlig på plan.

När jag läser följande länkar om Neandertalare och Denisovaner, en annan nyligen upptäckt förhistorisk människoras, kan jag inte låta bli att fantisera om hur dessa grupper levde sida vid sida, förflyttade sig tillsammans och var för sig, och naturligtvis måste dom ha haft sex med varandra. Det var trots allt inte så hemskt mycket som skillde dom åt. Lite utseendeskillnader bara.

Jag kan inte låta bli att koppla det här, rätt eller fel, till våra blodgrupper enligt systemet A, B, O och AB. A är den äldsta och vanligaste i Sverige. O är den näst vanligaste men den är yngre än B som endast 12% av svenska befolkningen har. Den yngsta blodgruppen är min egen, AB, och vi representerar 6% av Sverige.
Blodgrupp O är alltså inte den äldsta, Jägaren, som en del blodgruppsdietister påstår. (Jävla dårar.)
I resten av världen ser det lite annorlunda ut men O och A är dominerande. I Amerika är t.ex blodgrupp A bland de ovanligaste, vad jag har förstått. Till det här kommer sen RhD-genen som ger ett plus eller minus till blodgruppen beroende på om man bär antigenen eller inte.
Enkelt förklarat så har A och B varsin sockermolekyl medan O saknar dessa helt genom förmodad historisk mutation. Jag har alltså båda dessa sockermolekyler eftersom AB är en kombinaktion av två olika blodgrupper.
Inte konstigt att jag känner mig som en modern och rejält utblandad människa.

Det här är så spännade!

En artikel i DN av Ulf Petterson, professor i medicinsk genetik, nämner lite om det. Men framförallt vill han hävda att det inte går att prata om raser och människor längre då vi är så uppblandade vid det här laget att vi endast kan prata om gener, vilande och aktiva sådana.

Det är ju så att vi inte vet i förväg vilka vilande gener som kommer aktiveras i våra kommande barn. Allt beror på vilka vilande gener din partner bär på.

Och det är det som är livet. Oförutsägbart. Vore fint om det fick vara det tycker jag.

Ett nytt jävla år har redan börjat!

Sista dagen på året. Äntligen!

Utanför låter det som om ett krig pågår. Kriget om vem som kan känna den största festglädjen och smälla av den bästa smällen. Och dricka sig fullast.

Jag har aldrig riktigt gillat nyårsafton. Det är under min värsta tid på året då mörkret gör mig gnällig, asocial och på gränsen till djupt deprimerad. Vad finns det att fira?

Egentligen var året slut och de nya dagarna började återvända redan den 21:a december. Midvintersolståndet ni vet.
Det här är bara den sista dagen enligt vår gregorianska kalender, som man föreslog skulle utgå från just Midvintersolståndet. Vad hände med det? Var vi tvungna att fira Jesu födelse först?

Själv inledde jag de "nya" dagarna med att bli förbaskat förkyld och var därmed sängliggandes hela julen, mellandagarna och nu, nyår. Inte helt fel egentligen. Jag kollade bl.a igenom alla avsnitten av Vampire Diaries, som jag sågade svårt när dom visade första avsnittet. Nu kan jag knappt vänta till nästa avsnitt. Vilken marshmallow jag är.

Jag inledde även året med en massiv PMS-attack där jag i mitt självömkande och snörvlande tillstånd skällde ut min lata tonårsson så pass att han i ett par timmar var övertygad om att han skulle flytta hemifrån. Allt för lite bajsränder i toalettstolen som han glömde städa bort.

Jag bad om ursäkt för utbrottet men jag är obarmhärtig mot bajsränder. Jag hatar bajsränder i toalettstolen! Eller i någons jävla kallingar.

Ikväll är jag äntligen ensam hemma. Jag har 2 flaskor mousserande vin i kylen, efter den där kvällen då jag skulle gå på fest men somnade i fåtöljen istället, och har lite god mat på spisen.

Så nu ska jag kontemplera lite över livet, äta gott, klämma åtminstone en av flaskorna vin och titta på några filmer jag sparat.

Allt för kampen mot mörkret, depressioner och min egen inneboende ondska.

Årets sista löpsedel på skitblaskan Expressen såg ut så här. Vad säger man?

Bra jobbat kungen. Du fick henne alltså att inse hur livet skulle se ut som en arbetslös fd drottning med kraftigt reducerad ekonomi?

Silvia, vad bra att du förlät honom. Jag köper verkligen det där att du fortfarande efter drygt trettio år älskar den där otrogna, korkade snubben och jag hoppas du ser till att han jobbar hårt i sängen så du får något ut av den här grejen. Han borde ju ha lärt sig ett och annat av flickorna från eskortservicen.

Dessutom är det väl fint att Silvia gör som alla andra människor. Att hon, lite folkligt sådär, uppdaterar sin Facebookstatus med att hon älskar sin make. Trots allt. Jag undrar om hon hade listat sig som "singel" eller "it´s complicated" när skandalen rasade som värst.

Bravo Expressen! Det där är vad jag kallar en braskande löpsedel.