Har det skett en backlash i samhället idag?En feminist idag är pinsamt aggressiv, vilket alltid är negativt hos kvinnor men positivt hos män, osexig, oattraktiv och känner antagligen bara avundsjuka.
Avundsjukan från oss "ensamma" kvinnor på dom "lyckosamma" kvinnor som har en man är lite intressant. Jag kan ärligt säga att jag endast känner en handfull kvinnors vars relationer jag möjligtvis skulle kunna vara avundsjuk på.
Istället känner jag faktiskt glädje, lite hoppfullhet och konstaterar att det finns underbara män.
Och dom har hittat underbara kvinnor, d.v.s mina väninnor. Dom männen vet om det också.
Sen finns det ett otal relationer där jag inte förstår vitsen med att leva ihop. Jag tror inte att dom kvinnorna innerst inne heller gör det.
Men man har barn ihop, ett hus som man aldrig skulle ha råd att bo i själv, sommarstuga och dyra semestrar. För att inte tala om möjligheten till en egen bil.
Kvinnorna har investerat så mycket i dessa hem i form av prylar, inredningar, kakel och mysfaktor, att det känns helt okey att dela det med mannen ifråga. Som om man vore en inneboende kompis.
Till det kommer förstås umgänges kretsen. Om dom separerar förstörs hela dynamiken bland vänner och bekanta. Och det är ju synd.
Jag har inga problem med att fräckt fråga om dom har sex. Efter lite trixande kommer det fram att dom har sex ibland men hon skulle gärna vara utan det om hon ska vara helt ärlig. Det är mest för att mannen ska vara nöjd och det inte ska bli allt för uppenbart att något saknas.
I en del fall sker inget sex alls och där är mannen lika beroende av luftslottet, att fredagsölen blir till hela-veckan-ölen. Eller så sitter han vid datorn på kvällarna.
Är jag avundsjuk på detta?
Vi bor i en del av världen där kvinnan kan var helt självförsörjande utan några större problem. Det som finns kvar att söka efter är kärlek.
I mina ögon finns det ingen bättre värld än där två människor lever ihop av kärlek hellre än av försörjningsskäl.
Min farmors och mormors generation var bättre på att söka frihet och sjävständighet än vad min jämnåriga generation är. För att inte tala om dom som är 10 år yngre och ser 50-tals familjen som, inte bara en snygg inredningsscen, utan en måttstock för hur man fördelar rollerna.
Många män i min ålder är less på svenska kvinnor. Kvinnorna ställer krav, dom uppskattar inte deras manlighet, det är så jobbigt att vara med och arbeta till hälften i den jämnställda familjen idag.
Ja, det är sant och inget jag hittar på. Flera säger det ärligt och frankt. Jag uppskattar att man är ärlig.
Dom vill ha 50-talskvinnan helt enkelt och det har förstås många kvinnor fattat, t.ex dom jag nämnde ovan, och anpassat sig därefter.
Hittar dessa män ingen svensk 50-talskvinna så finns det kvinnor i andra delar av världen som gärna vill skapa sig en bättre tillvaro, flytta till Sverige med en man som förhoppningsvis inte slår dom och är snäll för det mesta. Att sköta om honom är ett billigt pris att betala för ett drägligt liv.
Och jag säger inget om det. Jag kan respektera det.
Då är jag framme vid rubriken. Endast kvinnor kan fria kvinnor, sig själva.
Män kan inte göra speciellt mycket åt jämlikheten i världen mer än att försöka bära sin egen börda i ett förhållande.
Kvinnor i Sverige däremot kan välja hur man vill leva. Har dom glömt hur det var för 50-100 år sedan? Det har inte kvinnorna i Thailand, Gambia, eller Ukraina. Dom väljer ett bättre liv.
Kvar finns då sådana som jag själv.
Jag vägrar passa upp på en femtiotalsman, jag vägrar ha trist sex, jag vägrar vara kåt, glad och tacksam när jag är trött, ledsen eller arg.
Hur ska jag runda av det här?
Jo, antingen lever jag ensam och hoppas på den ickerepresentativa mannen eller så importerar jag någon som vill leva ett bättre liv.
Eller så lever jag som lesbisk och då är den förutfattade meningen och bilden av dagens feminist fulländad.
Jag har inte bestämt mig ännu utan funderar vidare på det där med kärleken mellan två individer, oavsett kön eller könsroller.
Jag kan inte heller låta bli att se på prostitutionen ur en annan vinkel. Ser du den?
5 kommentarer:
Jag förstår inte idén bakom att leva ihop även om kärleken flytt sin kos. Fan, det är ju trots allt kärleken som är det sköna i ett förhållande.
Jag har nu varit tillsammans med en snubbe i snart 3 år. Visst har han frågat ett antal ggr om och när vi ska flytta ihop, då det uppenbarligen är det ultimata i dagens moderna samhälle. Tvåsamheten under samma tak. Grejen är ju den att det inte är det för mig. Jag separerade från mina barns far för över 8 år sen och har sen dess bott ensam med mina tjejer. Skönt som fan, ärligt talat och inget jag vill byta ut för tillfället.
Jag har fått antydningar om att det skulle gynna oss båda ekonomiskt om vi flyttade ihop. Eeeh, what? JAg har klarat mig ganska fint hittills och harinte behov av ngn sugardaddy vid 41-årsåldern. OM jag flyttar ihop så är det graranterat av andra anledningar.
Nåväl, det har blivit färre frågor angående ihopflytt etc. Folk har fattat klykan och så även han jag är tillsammans med. Han har lugnat ner sig och inser att livet ser ut som det gör och vi får anpassa oss till en vardag och fest med varsin lägenhet. Vem vet, kanske ngngång i framtiden.. ;)
Men tänk att leva ihop med ngn man egentligen inte längre har starka känslor för, bara kompis-/syskonkänslor., när det finns så mkt fint och skönt att finna där ute... What a waste of time!
Som jag tidigare sagt..nog 17 harjag funderat över mitt liv, , som inte alltid vill följa det där fiskstimmet, så som många i vårt samhälle vill. Ändå tycker inte jag att jag är speciellt annorlunda. :)
By the way. Är det männen som blivit svagare? Eller har de alltid varit svaga och kvinnan tillåtit dem att verka starkare än de egentligen är. Dagens kvinna (iaf de flesta förhoppningsvis) vågar ställa krav, vilket har fått männen att slå bakut. Kanske därför de hämtar fruar från länder där kvinnan fortfarande har en primär roll, att springa mellan spisen och sängen...?
Fördomar? Kanske, kanske inte.
Tjolahopp!
Ha en bra start på den nya veckan som komma skall och förhoppningsvis blir den jävligt bra också! :)
By the way. DU HAR RÄTT!
Jag tror fan att det är så. Kvinnor vill så gärna att männen ska vara så starka och hjältemacho att både dom och männen tror att det är så.
Kanske t.o.m jag själv i svagare stunder.
Men den där kökstjänsten handlar nog mer om ren manlig lathet och har funnits i alla tider.
Någon sorts slav ska den vita mannen ha.
Som tur är börjar den "vita mannen" och hans släkte dö ut för varje ny generation som kommer.
Dom sköna männen ökar i omfattning för behovet av dom på kärleksmarknaden ökar. Och det är kanske en fråga om tillgång och efterfråga.
Om man håller sig till den svenska marknaden vill säga, utan att prata import.
Chip chop!
Ha det bra du med. Vi är ju snart polare du å jag! :)
@T, i vanlig ordning tog du som kvinna tydligen barnen. Det är ju så det ser ut. Som mamma har du monopol på barnen. Så jämlikt agerat av dig...
Kära S,
"Tog barnen"? Jaa-a du, jag kan inte "ta" något som per automatik blir tilldelat mig.
Och for the record, så är det så att JAG tvingade mina barn till pappan, trots att de mådde dåligt av att vara där. Varför jag gjorde det? För att jag anser att vi är två om barnen och båda ska ta ansvar, oavsett man bor ihop eller inte.
Så för att summera och på ngt sätt lindra din bitterhet Mr (Mrs) S, kan jag tala om att jag aldrig ngnsin "tagit" barnen från pappan. Han har självmant valt att prioritera den kvinna som för tillfället finns i hans liv. Jag kan med gott samvete säga att jag gjort mitt yttersta för att de ska träffa pappa, men JAG kan INTE ta pappans ansvar som förälder. Det måste han ju faktiskt ta själv. Eller hur?
Så till nästa gång. Ta det varsamt med dina fördomar... ;)
Ps. Han, jag är tillsammans med, har sina barn boende hemma hos sig...Vad gjorde han för att "ta" sina barn...? Ds.
Och, hej Anneli! :)
Jupp, vi är ju snart polers.. ;) Får ta några glas vin och filosofera om livet, haspla ur oss några bittra kommentarer för att i nästa stund, med ett leende, se fram emot den ljusa framtid som är vår...;)
S: Väldigt förutfattat och trist kommentar.
Har du själv råkat ut för det så beklagar jag?
Min erfarenhet är att män bara vill ha barnen när det passar dom och på sina villkor utan att tänka på barnen i första hand. Ett fåtal män blir orättvist behandlade men betydligt fler gnäller ta mig fan bara.
T: Det är inte en så dum idé. :-)
På återskrivande.
Skicka en kommentar