Astrid Lindgren-syndromet.

Nu finns det en risk att jag blir svartlistad och likställad med varghatare, barnmisshandlare och gravskändare.

Men jag vill hävda att många tagit allvarlig skada och är drabbade av Astrid Lindgren-syndromet. Hennes böcker har förstört nästan en hel generations sätt att se på hur det ideala livet ska levas när man blir vuxen och skaffar barn. Det är i Bullerbyn man ser sig en drömtillvaro. Det gäller främst oss 60-tals barn som blev matade med böckerna, TV-serierna och filmerna.

Astrid Lindgren-syndromet är ett syndrom där en persons normalitetsramar och drömvärld är baserad på Astrid Lindgrens fiktiva världar. Den världen är då en läskig mix av Bullerbyn, Lönneberga, Bråkmakargatan, Junibacken och Saltkråkan. Och till livet efter detta kan vi drömma om Nangiala.
Jag menar inte att dom är ett uttryck för hur Astrid Lindgren själv tyckte att Sverige skulle se ut runt millenieskiftet. Hon hade nog bara en vansinnigt söt och trevlig fantasi MEN vi har tydligen bestämt oss för att det är så här Sverige ska se ut idag för att vara riktigt svenskt.

Alla vi som har läst hennes böcker har förförts av hennes kärleksfulla familjer (Ja, kanske inte Emils pappa då.) och mysiga miljöer från början av 1900-talet. Det är vit pärlspont, pigor, rutiga förkläden, snälla drängar, Nordsvensk häst, röda stugor med vita knutar, vedbodar och barfota pojkar i gröngräset.

Om man lider av syndromet så kan det yttra sig i att man ägnar all sin tid åt att inreda sitt hem till en liten kopia av scenografin till köket där Madicken och Lisabeth bakar kakor med pigan Alma. Vi accepterar ju faktiskt pigor med RUT-avdrag som hjälper oss att hålla stilen. Scenografin och hemmiljön har blivit till en skyddande kokong mot omvärldens fula villaområden från 70-talet som gränsar till det nödvändiga industriområdet med avfart från E4:an.
Det kan också yttra sig i en tro att ett lyckligt sommarlov med barnen, är ett sommarlov i torpet, den svenska skogen med en pitoresk insjö att bada och fiska kräftor i.
Att badsjön är sumpig och skogen full med mygg är ändå kanske inte drömmen för ett stadsbarn, eller hur?

Astrid Lindgrens föräldrar är alltid hederligt arbetsamma och kärleksfulla människor med en medfödd pedagogisk förmåga (återigen inte Emils pappa) att hantera den mest trilska lilla unge. Om den ena föräldrarepresentanten inte har dött av någon heroisk och tragisk anledning förstås.
För det fanns inga skilsmässofamiljer, lesbiska mammor eller farsor som skiter i sina barn och skaffar en ny familj med en yngre fru.
Konstigt nog verkar måttstocken fortfarande se ut så där, trots alla moderna möjligheter vi har att förändra familjebilden.

Som barn är det underbart att läsa men så här fungerar det inte längre att vara förälder 2011. Det är en utopi. Visserligen trevlig sådan.
Kan vi inte klassa dom här böckerna och filmerna som den fantasy dom verkligen är, vid det här laget?

Nu har vi Bullerbybarn blivit 40 år drygt och det är dags att se på Sverige, naturen, lantlivet och familjen med mer moderna och realistiska ögon.

Jag vill rekommendera ett intressant blogginlägg i debatten: Astrid Lindgren-syndromet. Där kan man även få sig lite tankar runt det där med vindkraftverk och dess påstådda förfulande av Den svenska naturen.

Jag kommer troligen återkomma i ämnet för det här är en fråga som jag finner oerhört intressant och den sträcker sig in på så många områden.

Appropå vindkraftverk. Vill man läsa en blogg från en tanklös partifriare, förlåt: partilös fritänkare, så kan man läsa denna som tar upp lite av det ämnesområdet. Om det finns något vettigt och bra i den bloggen så försvinner det, för mig iallafall, bland alla idiotiska jämförelser och tvångsmässiga förnekande av rena fakta. Men det kan vara kul det med.

Nu spårade jag ur lite.