Jag är SÅ rädd.....

....och det är ett SÅ fruktlöst sätt att leva sitt liv på.

Om man skriver en blogg innebär det ibland att blotta sig för fullständiga främlingar. Jag ska göra det nu.

Jag blev inspirerad och påmind av Adele.

Inte för att hennes låt handlar om rädsla utan för att texten påminner mig om en förlorad möjlighet till kärlek. Jag önskar jag inte hade varit så rädd då och jag önskar honom all lycka. Med ett nytt liv, fru och barn sen en lång tid tillbaka.

Jag tänker på honom ibland och jag undrar om han tänker på mig.



I det riktiga livet, bland människor av kött och blod, lämnar jag aldrig ut mig själv och mitt mest blödande inre. För det är ingen vacker syn.
Om det inte är under, av mig kontrollerade, former av humor och censurerade diskussioner om livets allvar.

Jag tror inte att jag är så mycket mer annorlunda än många andra. Ändå finns det människor som lever i tillit och kastar sina hjärtan i famnen på oss andra.

Jag avundas dom. Jag skulle vilja leva så.

Men det går inte. Min rädsla för kärlek och närhet till andra människor är enormt stor. Den kan nämligen tas ifrån dig en vacker dag. Med eller utan uppsåt så försvinner den, ur mitt eller ditt hjärta, på en häst mot en fjärran horisont. Och det gör så satans ont.

"-Men det är bättre att älska och förlora, än att inte älska alls", säger dom som är kloka.

Är man en rädd människa, som jag, så tycker man inte det. Jag har försökt och det sket sig. Försökte igen....ja, du förstår att det sket sig.
För varje år som går förstår jag min rädsla lite bättre och gläntar lite mer på mitt hjärta. Men det är väldigt cyniskt och svårövertalat, mitt hjärta. Vem kan förvalta det på ett säkert sätt?
Jag hoppas jag försöker igen. Jag har lovat att göra det.

Så vad hände då, för länge sedan?

Egentligen inget märkvärdigt. En underbart rolig, smart och attraktiv man verkade gilla mig. Bara en sådan sak, som att han gillade mig, bevisade att det var något fel på honom.
En vacker dag, när jag på ytan verkade lika glad som vanligt, såg han att jag var ledsen. Han ville helt enkelt ge mig en kram och jag mer eller mindre knuffade bort honom för att komma undan. Jag kan fortfarande se hans ögon, känna min panik och rädsla för att börja gråta inför en annan människa. Inför honom framför allt.
Jag tror jag skämtade bort det hela till slut.
Den dag vi visste att vi aldrig mer skulle se varandra igen, såg han på mig lite....avvaktande och förväntansfullt....och jag skrattade, sa något om att livet går vidare....och att vi kanske möts på stan någon gång, skrattade igen....och han såg besviket på mig. Som vuxna gör till störiga barn.
Usch, jag skämdes då och jag skäms nu. Ändå var det mest lättnad jag kände efteråt.

Visst är det sorgligt? Kanske hade det inte lett till något. Kanske var det mitt livs kärlek. Kanske var det inte alls så det var. Kanske....leder till ingenting.

Jag är ingen känslokall människa. Jag älskar.
Jag blir förälskad varje dag. I en medmänniska. Jag älskar mina barn. Jag älskar mina vänner och min familj.
Ibland blir jag så glad bara av att se någon jag tycker om (dig kanske?) att mitt hjärta växer lite grann.

Men om det hettar till, och blir allvar, så ser man bara ryggen av mig, troligtvis.

Jag kan inte hjälpa det. För jag är en rädd människa.
Och det var väldigt skönt att få komma ut med det här.
I en blogg.
På internet.
För evighet.
Amen.