Jag hade en vän en gång...

...som var en mycket rolig, charmig och trevlig tjej. Första gången jag blev presenterad för henne slog hennes vackra och sexiga uppenbarelse mig som en klubba i pannan.
Hon satt toppless gränslad över en surfingbräda. Solbränd, bröst som en våt dröm och ett stort kaxigt leende på läpparna. Våra, då kära, män var kompisar och självklart skulle vi komma att umgås och bli vänner vi också.
Under några år blev vi mer tajta som vänner. Jag separerade först men vi fortsatte vår vänskap. Sen skiljdes hon och hennes man. Nu hade vi två barn var och två svin till föredetta män som gav oss en gemensam plattform att agera som vänner på.

Ibland upptäcker man att man inte riktigt vet varför man är vänner med en del människor för det är osäkert om man verkligen riktigt känner varandra.

Jag hade ofta irriterat mig på hennes okunniga förutfattade meningar om folk och hennes öppet rasistiska åsikter. "Blattar" kom hit och utnyttjade systemet, fejkade sjukdomar för att svindla Försäkringskassan och dom betalade fan ingen skatt på sitt jävla pizzabakande.
Samtidigt kunde hon vabba när hon var trött på att jobba deltid på sin mammas företag, arbeta svart i sitt egna företag där hon hade kurser för föräldrar och dagispersonal. Hon fick extrapengar från Försäkringskassan för att dagligen "medicinera" sin son som hade barnastma vilken han mycket sällan hade symptom eller led utav.

Hon klagade alltid över sin dåliga ekonomi som ensamstående tvåbarnsmamma men hade samtidigt råd att ha bil, fixa naglarna lite då och då, köpa nya kläder till sig själv varje månad och byta mobiltelefon minst en gång om året. Men mat var det lite si och så med. Förutom när dom gick på "Donken".

Vid ett tillfälle var det så dåligt med pengar att hon kom på den goda idén att söka stipendiepengar hos olika fonder och församlingar för att kunna "klara sig", som hon beskrev det. Hon skickade runt lite olika brev och fick till slut 3500 kronor från ett Diakonisällskap.
Hon köpte en ny "skitball" mobil och fixade nya naglar för 700 spänn. Som tur var träffade hon en man som tjänade tre gånger så mycket som henne. Dom skulle få massor med pengar när dom slog sina påsar ihop. I hemlighet förlovade dom sig.

Jag orkade inte längre vara hennes ekonomiska rådgivare, hennes slasktratt för inre aggressioner mot sin före detta man, hans nya kvinna och hennes önskan att Kristdemokraterna skulle vinna valet och se till att alla föräldrar fick en upprättelse ekonomiskt och moraliskt.

Hon och jag stod så långt ifrån varandra man kan stå, både ideologiskt och i val av livsstil.

Hon stal all min energi.

Själv behövde jag riktiga vänner just då när mitt mentala jag var på väg ner i hopplöshet, min kropp hade den stora fräckheten att inte vara frisk och vardagens ständiga kamp hotade att övermanna mig.

Jag satte punkt och vi hördes aldrig mer av.

Den här kvinnan passar in på många jag mött de senaste 17 åren.
Dubbelmoralen är väl utbredd.
Förmågan att försörja sig själva verkar inte vara högprioriterad hos mina jämngamla kvinnliga bekanta för det är så mycket guldkant dom vill ha i sina välinredda Bullerby-hem.

Ibland undrar jag hur just "hon" lever idag. Hon blomstrar säkert.

Livscoacher och annat flummigt folk brukar klokt nog säga att man varje kväll ska fundera på vad som varit bra den gångna dagen. Tacka Gud för det man har att vara tacksam för.

Jag tackar mig själv för att jag i stort sett lever ett självständigt liv och kan försörja mig själv och mina barn. Vi har det hyfsat fett och trots allt tar jag mig framåt, sakta men säkert, ibland med ett leende på läpparna. Men framförallt tackar jag Gud för att jag har riktiga vänner och dom ser på livet, tillsammans med mig, på ungefär samma sätt.

Nu Gud vill jag ha någon att bli gammal med och luta min trötta själ mot.