Ett motto är ett kort och kärnfullt uttryck som ger en mer eller mindre stark fingervisning om ett förhållningssätt
Det kan tillhöra en enskild person, ett företag eller t.o.m ett land. Sverige som land har inget däremot har kungen och Riksbanken det.
Exempel på motton är Frankrikes "Liberté, Egalité, Fraternité" och eller Gustav II Adolfs "Plikten framför allt".
Att kungar har motton eller deviser är mer eller mindre en praxis. En mäktig man ska ha ett motto. "Söndra och härska" är känt och användes av Julius Ceasar och Machiavelli.
Andra framstående personer kan ha motton, som Linné "Förundra dig över allt, även det mest alldagliga", Cicero "Vanans makt är stor". Båda två hade förresten flera motton.
Universitet och militären har ofta sina motton på latin. Linnés är egentligen på latin. Så vill man visa sin akademiska bildning och sitt pretantiösa allvar så tar man ett på latin. Gärna som en tatuering för då är det permanent och jävligt allvarligt menat. Och märkvärdigt. Det är trendigt just nu förresten och den nya Tribalen.
Här är några jag vill tipsa om:
Nota bene - "Märk väl"
Optimus - "Bäst"
Quod scripsi scripsi - "Vad jag har skrivit, det har jag skrivit"
Horror vacui - "Skräck för tomrummet"
Favete Linguis - "Vakta din tunga"
Gothus sum, cave cornua - "Jag är gute, akta dig för hornen." Men det är upptaget av HMS Gotland.
Ett roligt latinskt motto är "Hoc est corpus". "Detta är (min) kropp" Det är Jesus ord vid sista måltiden enligt Bibeln.
"Hoc est corpus filioque" syftar på Jesus "Detta är kroppen och sonen". Nu mera säger man bara "Hokus Pokus Filiokus"
Jag tycker inte vi ska blanda ihop det här med talesätt som "Bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete". Vem eller vilka har det som ett officiellt motto? Rang-Sells?
Vill du skapa ditt egna latinska motto så kan du göra det här
Mitt kanske blir "Lyft blicken". Det är lagom intetsägande och pretentiöst.
4 kommentarer:
Jag har Quo vadis?(vart går du?) tatuerad på min handled. Och visst säger det en hel del om mig som person. Vid 41 års ålder förundras jag fortfarande över min ambivalens för vad jag vill ha ut av livet och vilken väg jag ska gå, men vad fasen, förhoppningsvis har man hunnit trampa på ett antal vägar/stigar som är tillfredställande innan det är dags att säga tack och godnatt till detta liv.
Ja, latin har ju blivit en grej. Jag är ju dock så gammal att jag hade, hmm..nöjet(?) att läsa det på gymnasiet när det väl begav sig. tyvärr så besitter jag inte så stor språkfärdighet att jag kan skryta med mina latinska kunskaper. Eller, så får jag skylla på att det, trots allt, var över 20 år sen jag gick ut gymnasiet. Vet inte vilket smakar bäst.
"Luftus blickus" kanske är ett bra motto? Kan ju vara bra att påminna sig om att gamnacketillsåndet inte alltid är så himla bra... ;)(syftar enbart till mig själv just nu..) Och med gamnacke menar jag inte att jag är full hela tiden..haha!
för övrigt så måste jag säga att det är ett nöje att läsa din blogg. dina texter säger jävligt mycket och så har du ett skönt flyt och en berättar-/beskrivarförmåga som gör det ännu bättre.
hejsan hoppsansa!
Åh Tanja, jag älskar dig!!! Ditt beröm betyder massor. Du anar inte. Jag är i stort behov av skrivarstöd.
Tack ännu en gång.
Lev väl!
P.S. Tanja. Den ålder vi är i är så spännade och den där ambivalensen du har....den är nog bra tror jag. Tänk alla dom som tvärsäkert går "den rätta" vägen hela tiden. Fan vad trist när det sen visar sig vara åt helvetet.
Vi bör alltid fråga oss: "-Vart går jag?"
Jag hoppas vi har tid kvar att tveksamt vandra framåt, åt sidan, vidare och ändra oss under vägen. :-) D.S
Halloj!
Ja, hellre tveksam när det gäller vandringen framåt, än tvärsäker. Då öppnas ju egentligen oändligt många dörrar och möjligheter. ;) Samtidigt kan jag beundra alla de som med säkerhet vet sin plats och sin nisch och jag har haft stunder då jag velat vara en av dessa som så bestämt och rakt går framåt och vet vad de vill och är nöjda med det. Men då jag vet att jag inte kan sälla mig ideras skara, så accepterar jag min ambivalens som en del av mig. Det är inte vem jag är att med säkerhet veta. Jag tar ett steg framåt och gör min grej för att i nästa stund fråga:"Och nu?" JAg pluggar till lärare, vilket jag jobbat som i dryga 10 år, men jag vet att när jag väl har min examen så vill jag annat. Haha! Som 40-åring är jag nog mer rastlös än då jag var yngre. Hur kommer det sig egentligen? Kan det ha att göra med att mina barn blivit så stora och snart flyger sin kos för att sätta bo och jag känner att min mission som uppfostrare och mamma (mamma kommer jag ju alltid att vara) är snart till ända och jag kommer att ha en annan sorts frihet än tidigare. Barn har ju dock aldrig varit ett hinder för mig, men du förstår nog vad jag menar.. ;)
/Hon som vet, men ändå inte.. :)
Skicka en kommentar