Det finns två typer av människor.

Det finns dom, som när det ringer på ytterdörren tänker: "Åh, vad spännande och roligt. Vem är det som kommer?" och så finns det dom, som likt mig, tänker. "Ammenvaffan, vem i helvete är det som kommer just nu?".

Den första typen rusar glatt fram till dörren och utan att först ta reda på vem som står utanför, vräker dom upp dörren med ett soligt och välkommande leende i ansiktet. Min yngsta son är så där härligt positiv, öppen och kärleksfull som människa. Det är därför han är så lätt att vara mor till.

Den andra typen, jag, släcker ner, sänker ljudet på tv:n/stereon och smyger tyst bort till dörren för att diskret försöka se vem som kommer och våldgästar. Om det är en okänd går man/jag lugnt tillbaka och ignorerar dörren. Är det däremot en bekant så öppnar man istället dörren med ett tillkämpat leende på läpparna och väser:" Heeej, kommer du?".

Jag är den där andra typen, misstänksam med lätt negativ inställning till impulsiva besökare. Som tur är har min omgivning förståelse, eller dom har rättare sagt fått lära sig det den hårda vägen, och dom respekterar det förhållningssättet. En del är likadana och andra förstår aldrig den sidan av mig. Men dom verkar gilla mig ändå!? Jag har troligtvist fört den här egenskapen, och lite annat skit, vidare till min äldsta son.

Vänner och familj ringer (eller sms:ar) och frågar snällt, försynt och försiktigt om det är ok att dom kommer över. För det mesta känner jag mig positivt inställd. Men ganska ofta får dom höra att jag inte orkar, har inte lust eller är på dåligt humör. Ibland har det ringt på dörren och jag sitter i halvmörkret och läser glatt vidare utan att ens vara nyfiken på vem som står där. (Är du vän till mig och varit med om det här? Du vet att du ska ringa först!) 

Herre jösses, när jag läser det här känner jag förundran över att jag har nära och kära överhuvudtaget.

Jag är väl medveten om att det inte är så produktivt när det gäller området sociala kontakter. Därför tvingar jag mig, relativt ofta, till att känna mig positivare och gladare inför en social tillställning än jag är genetiskt kapabel till. Det kommer nog inte som en överraskning för dig, som är av den första typen, att jag nästan alltid har haft väldigt roligt och är glad att jag tvingade mig ut bland, eller bjöd hem, folk. 

Skulle jag inte tvinga mig till det så slutar jag mina dagar som en ensam patetisk och muttrande typ i en grotta någonstans. Fast vissa dagar sitter jag faktiskt i en imaginär eremithåla och vägrar komma ut. Är det ett sjukdomstillstånd eller en personlighetstyp?