Inception och Thirst

Igår kväll gick jag på bio med J och såg Inception. Vi hade satsat på en söderbiograf först, men vi ville inte sitta längst ut på tredje raden, så det blev snabbt ett byte till en mer central och större biograf.

Inception var ett bioäventyr i feta bokstäver. Bra historia, bra skådespelare, och mindblowing specialeffekter.



Leonardo di Caprio var toppen och blir bara bättre (och snyggare) med åren. Ellen Page är den nya kvinnliga superskådespelerskan som i framtiden kommer räknas bland dom mer intelligenta sådana som t.ex. Meryl Streep och Jodie Foster. Och så är hon söt, det hjälper i Hollywood. Joseph Gordon-Lewitt, Michael Caine och Tom Hardy är värda att nämna lite extra tycker jag. Resten av gänget gjorde ett bra jobb, för Christopher Nolan har bara gjort bra filmer. Memento, Insomnia, The Prestige, Batman Begins och The Dark Knight.
Den var så spännande att jag spratt till och satt som på nålar när det var 5o cm, 2 minuter och fem år kvar till att komma tillbaka till verkligheten. Eller var det verkligheten?
Musiken, komposerad av Hans Zimmer, är genom hela filmen helt inspirerad av Piafs Non, Je Ne Regrette Rien. Den spelas bl.a. när dom ska signalera för en "kick".

Mer info om den kicken får du när du ser filmen. För det måste du och den ska ses på en biograf med allt av ljud och bild som den kan erbjuda.
Men jag vill inte se en Inception 2. Slutet är lite av en cliffhanger men det funkar för mig. Min fantasi tar vid alldeles utmärkt. Leonardo och Christopher: Säg NEJ!

Jag är fullständigt medveten om att ingen av dom läser min blogg, på svenska, utan det där var mer ett gnyende ut i tomma intet. En tanke och en önskan som kanske filmgudarna omedvetet uppfattar och hör.

När jag kom hem tömde jag brevlådan och hittade den Sydkoreanska filmen Thirst. En vampyrfilm som jag, vid inköpstillfället, ansåg vara ett måste att se.

Den har fått fantastiskt bra kritik. Som en tvungen motvikt till Twilight och Trueblood. Vilket känns snobbigt och onödigt då dom är så olika och fyller sina egna platser i vampyrgenren.

Det händer rätt ofta att jag inte håller med med kritikerkåren och det här är ett sådant fall. Den har bara fått toppbetyg och visst var den bra men jag får en känsla av att man måste gilla asiatisk film, precis som tysk film var djup och bra på 70-talet. Filmen VAR bra men ingen fempoängare.

Katolsk präst blir smittad med vampyrvirus, kämpar mot sin blodtörst, på samma sätt som han alltid har kämpat mot sina köttsliga lustar, genom självbestraffning. Men så träffar han Tae-ju, hennes olyckliga äktenskap och tillvaro får honom att till slut släppa spärr efter spärr.

Den är sexig på ett naturligt och kladdigt sätt. Den är äcklig med smackande och sugande ljudeffekter som fick mig att må illa. Slutet var förutsägbart, riktigt och helt rätt.
Den var helt klart en sevärd vampyrfilm. Bilden på omslaget är missvisande för filmen. Den är inte riktigt så här snygg och stiliserad utan betydligt mer rå och naturlig.