Vi skulle kunna vara vänner, Bodil och jag.

När jag sätter mig med en bok av Bodil Malmsten, helst en liten intim pocketbok, så måste jag ha en penna i handen. Jag läste Hör bara hur mitt hjärta bultar i mig förrförra året och blev oerhört förtjust. Det fanns så många små underfundigheter i den att jag blev tvungen att klottra små kommentarer i marginalen. Som om jag förde en dialog med Bodil.

Nu har jag, som sagt, satt mig med De från norr kommande leoparderna och redan på första sidan konstaterar jag att jag måste resa mig upp ur min skönt avslappnade läsarposition för att hämta en penna. En bra penna med behagligt glid i. Det hittar jag naturligvist inte så det får bli en vanlig penna.

Jag älskar hur hennes hjärna tolkar det hon ser, upplever och läser. Jag blir glad av att få ta del av de tankarna som hon så smart får ner på papper i form av sina loggböcker. Det är så spännande. Jag känner igen mig i henne. Vi är inte alls lika. Ändå är hon mig så bekant. Hon skulle vara en underbar vän till mig. Jag skulle inte vara underbar för Bodil. Hon är så stor, intelligent och någon annanstans.

I marginalerna klottrar jag små figurer, kommentarer och frågor på sms-språket.

Nu ska jag snarast köpa Kom och hälsa på mig om tusen år (loggbok/journal från 2007) och Sista boken från Finistère (roman från 2008).
Hur kunde jag missa dom?
Jo, jag har varit upptagen med att spendera massor av tid i urbana fantasivärldar befolkade av werewolfes och vampyrer.

Snart har jag läst färdigt de böcker som tvunget ligger allra närmast för mig att läsa. Sen måste jag ta en paus. En vecka ska jag bokfasta. Jag ska leva i det riktiga livet och tänka egna tankar.
Det låter kanske larvigt för dig men för mig är det en stor grej att lämna snuttefilten hemma och möta världen utan en bok att gömma mig i.
Jag kan kanske få lite gjort också. (Ler stort!)