Jag vet inte hur många gånger jag sett farsor pösa av självgodhet när deras söner är duktiga på bollplan trots att det knappast är dom själva som spelat bollen. Samma fäder har lika ofta väldigt flickaktiga döttrar som sällan uppmuntrats till några större sportprestationer, men däremot får dom höra att dom är söta och duktiga.
Coola farsor hasar fram på stan, i valfri livsstilsavslöjande trendig klädstil, med sonen i bakvattnet, iklädd identiskt likadana kläder.
En femåring i skinnpaj och döskallebandana är mer som en accessoar än en fri egen varelse klädd för lek.
Jag blir förbannad när jag ser småflickor med utsläppt nyfriserat hår, klädda i korta söta klänningar, barbenta, små klackskor och en liten handväska på armen. Dom ser ut som småsexiga minikvinnor och jag föreställer mig att en eventuell pedofil kan få sig en visuell herdestund. Ofta är mamman klädd i matchande bimbo-outfit.
Jag borde kanske inte bli så förvånad.
Det låg någonting vettigt, riktigt och viktigt i sjuttiotalet praktiska unisexkläder för barn.
En bekant har ett ovanligt talangfullt barn. En annan vän berömmer barnets fantastiska prestation och mamman svarar: "-Tack!".
Varför tackar hon? Det är väl barnet som gjort bra ifrån sig?
Barnens goda resultat är mammas och pappas förtjänst naturligtvis. Barnens mindre goda resultat är lättare att skylla på skolan, kompisarna eller dagens samhälle.
I mina barns skolor är ofta föräldrarna "unga", trendiga, snygga och coola. Dom bågnar av statussymboler i form av senaste mobiltelefoner med tillhörande headset, laptops och mp3-spelare med hörlurar. Deras barn är små kopior av sina föräldrar, inklusive all utrustning.
Hur fan revolterar man som tonåring mot sådana föräldrar? Blir man en gubbe i trenchcoat och rutig keps om morsan och farsan t.ex är punkare?
Finns det inga vanliga föräldrar kvar som ser ut som en vuxen människa?
På föräldramötena är dom vuxna precis lika fnissiga, tjafsiga och spattiga som sina barn och jag undrar ibland om hela familjen har ADHD.
De gapigaste killarna i klassen har dom malligaste farsorna som vräker sig lite bredbent.
Idag är det så viktigt att spegla en skön livsstil och barnen har blivit ytterligare ett socialt uttryck, som egentligen inte säger någonting.
Barnen blir ett facit över deras egna förmågor. Eller brist på dom.
Är det därför man högljutt och lite halvpedagogiskt tilltalar sina barn på tunnelbanan så vi alla kan både se och höra hur jävla förträffliga dom är som föräldrar? Medans ungarna ignorerar dom och likt förbannat gör precis som dom själva vill.
Det finns inget känsligare för föräldrar än deras eget föräldraskap. Så oavsett hur dom bär sig åt, vad som än händer, får man inte fråga: "-Varför?".
3 kommentarer:
Äh, ärligt talat så är det fan knappt ngn förälder idag som verkligen vågar vara förälder. Det ska vara vi-är-bästisar - relation.
Att säga ifrån på skarpen när barnet gjort fel, får föräldrarna att krypa in i sina skal. För intekan man väl tillrättavia sitt barn??? Och vem fan ska göra det, om inte mamma/pappa? Det är ju barnen som uppfostrar sina föräldrar till att bli de curlande marionettdockor de är i dag.
Jag har hört att jag är hård, då jag faktiskt lärt mina tjejer rätt och fel. Att jag lärt dem att ens handlande har konsekvenser och därför bör man tänka efter före, och har man inte gjort det så står man för det man gjort. Så jävla enkla regler. Men som sagt - det uppfattas av många som hitler -fasoner. Å andra sidan så är det föräldrar vars barn är mer eller mindre fucket up...och det är inte mina...
När det gäller klädsel, så övergår det mitt förstånd (och ibland har jag för mig att jag har ett...) att man köper icke-lektåliga kläder till småttingar, som gärna krälar i sandlådan och nöter sönder fejkstövlarna på nolltid. Korta midjejackorna glider upp till armhålorna och kylan biter tag i den nakenhud som blottas. Byxorna ska vara low, så att skåran blottas i tid och otid.
Det som är skrattretande tragiskt är när föräldrar beklagar sig över att deras småttingar inte vill ta på sig "vad som helst". Hmm, sen när ska barn bestämma att de ska gå ute i 20 graders kyla i bara mässingen? Är det inte mamma/pappa som ska bestämt tala om vad som är ok och inte ok?
Nog fan har det gått snett ngnstans då barn idag ska vara minivuxna och vuxna ska vara tonåringar.
Jag har varit med om utvecklingssamtal där jag, som lärare, fått ta vuxenrollen, då mamman inte bemästrat den biten. Fantastiskt! (eller inte...).
Ett godkänt föräldrakörkort för att få bli förälder är att önska ibland.
Hej T!
Kul att du fortfarande tittar in då och då. :-)
Jag tycker att vi båda slagit huvudet på spiken. (Fan, det låter inte lika smart och positivt som det är tänkt, när jag läser det i skrift.)
Vad jag menar är att vi har rätt och förstår problemet.
Antagligen även skulle kunna lösa alla världsproblem med. ;-)
Ingen vill växa upp och bli en vuxen, mogen, ansvarstagande och ibland tråkig människa. Allra minst en del föräldrar i min egen ålder, för det är så jäkla "ocoolt".
Jag undrar om det beror på att vi och efterföljande generationer är så influerade av lekkulturer och alla lekkulturers olika medier som tecknade filmer, actionhjältar och dataspelsvärldar.
Aldrig har väl så mycket vuxna haft riktiga barnleksaker med sig upp till 40-års åldern. Hello Kitty-handväskor, Star Warsgubbar, Batman-nyckelringar till (Batmo)bilen och t-shirts med Simpsons eller andra tecknade figurer.
Visst är det roliga grejer och visst vill man vara barnslig ibland, men när det går ändå in i ryggraden och sätter sig i sunda förnuftet, då har det blivit larvigt.
Barn och föräldrar tjafsar i samma sandlåda till vardags.
Ofcorps, att jag läser din blogg. Det är ett nöje. Du skriver bra och smart. Så enkelt kan det vara... ;) Att jag är dålig på att kommentera är en annan sak, men jag läser och njuter.
Att, som vuxen, ha barnasinnet kvar är ett plus. Man ska kunna skoja och skämta och släppa loss. Livet är inte enbart död och allvar, men jag håller med om att när leken sätter sig i ryggraden och inte släpper taget och det vuxna, det vardagliga blir något man ska sky som elden, då har det gått snett.
Jag har hur roligt som helst med mina två döttrar (17 och 20). De är humoristiska och sociala och jag njuter av deras sällskap, utan att för den skull tappa min roll som mamma.
När det gäller barn/ungdomar och ansvar, så är samhället otroligt snabb på att tala om vilka rättigheter de har. Skyldigheterna glömmer man bort. Detta får man ju höra ofta från elever:"Vi har rätt...våra rättigheter...bla bla bla" Och jag, den lilla besserwissern, är ju jävligt snabb på att korrigera och meddela dessa små individer att rättigheter medför ansvar och skyldigheter. Så fungerar det i ett demokratiskt land. Skulle alla leva efter sina "rättigheter" skulle det råda anarki till slut.
Ja, tänk om alla vuxna tänkte som vi. Vad bra det skulle bli. (lite rim så här på slutet, från en självgod människa... ) ;)
Skicka en kommentar