Igår var jag ner till båtklubben efter jobbet för att säkra schacklarna med spännband så att båten inte rymmer.
Efteråt satt jag och läste en mycket spännande bok och väntade på bussen. När jag klev på bussen, lite disträ pga boken, morsade busschauffören glatt, så där som en del människor i uniformsyrken gör till andra klädda i uniform. Man blir kollegor liksom. Jag tittade upp och hälsade lite trevligt tillbaka.
Han frågade: -"Var du ledig igår?".
Förvånat svarade jag: -"Ja, det var jag. Hur så?"
Han log stort: -"Det var jag också. Jag såg dig igår. På IKEA. Jag satt mittemot dig. Jag har sett dig flera gånger vid Gullmarsplan."
Jag blev lite paff och visste inte vad jag ska säga. Det blev ett lamt: -"Jaha." Efter en, enligt mig, lite spänd paus, lade jag till: -" Hmm..ja, ha det så bra då." Sen gick jag snabbt och satte mig, tacksam över att få återgå till min litterära värld.
Under tiden jag läste, gick tanken genom mitt huvud att jag aldrig sett människan förr i hela mitt liv.
Väl hemma kom jag ihåg det. Jag mindes helt plötsligt att han suttit bakom min väninna uppe i restaurangen på IKEA. Han hade suttit och tittat åt mig under tiden jag och B pratade. Å andra sidan hade ett par kvinnor en bit bort också suttit och sett åt mitt håll och jag antog att något intressant skedde bakom mig helt enkelt och att det fångade allas uppmärksamhet.
Jag har tänkt mer efteråt på den här händelsen och jag har nu insett att jag missade ett försök till kontakt från någon som uppenbarligen noterat mig i tillvaron. Den där mannen, som var både charmig och såg bra ut, har sett mig i de personallokaler vi delar med varandra. Varför känner jag inte igen honom? Inte ens nu när jag försöker, kommer jag ihåg honom.
Andra människor intresserar sällan mig. Speciellt inte av motsatt kön, och trots att jag kan tycka en del män är attraktiva, så finns dom inte för mig. Tanken att någon skulle finna mig intressant är så osannolik för mig att jag inte registrerar eventuella kontaktförsök. För det var väl det han ville? Jag är varken snygg eller trevlig och dessutom är jag både blind, döv och oemottaglig.
Man kan höra mig klaga inför mina vänner, att jag aldrig träffar någon och att ingen vill ha mig. Det är inte så konstigt.
Jag läser för mycket helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar