Den här boken fick jag låna av min syster L och den kom ut redan 2006, men det hindrar inte mig från att göra min egen lilla bokrecension fyra år senare.Jag gillade När änglar dör som är Satans egen berättelse om Gud, skapelsen och alla goda änglar.
Därför var jag väldigt nyfiken på den här boken som handlar om Marcus. Han börjar blir mer och mer irriterad på sin omgivning och all nonchalans han tycker människor visar. Steg för steg bryter han mot sociala regler och normer. Han säger vad han tänker, ber idioterna dra åt helvete och gör det där han innerst inne vill. Till slut faller dom sista spärrarna och han bestämmer sig för att ge folk en riktig läxa för att få dom att skärpa sig.
Boken är väldigt bra, spännande och mycket otäck. Den tar upp så många aspekter i dagens samhälle som oroar mig och säkert många andra. Våldtäkter, oprovocerat våld och misshandel. Droger. Fördumningen av TV och media. Dokusåpor där man kränker både sig själv och andra. Allt det där som iallafall jag stånkar och stönar över. Det finns inget försvar för våld men jag kan inte låta bli att känna med Marcus. Jag borde inte läsa en sådan här bok för jag blir så lätt förbannad på allt och alla och identifierar mig direkt med Marcus och blir nästan lite inspirerad.
Ett imaginärt baseballträ har jag dock i handen ibland och jag låter det falla över ett och annat i huvud i mina fantasier.
Jag gillar Andreas Romans sätt att skriva om dom "onda" rollerna. Den rationella, kalla och från empati befriade delen av oss som kallas sociopaten. Det där som inte är svart eller vitt, utan bara grått och grått.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar