Hur länge har MTV funnits nu? 30 år? Jag tillhör den generation som MTV riktade sig till i begynnelsen och då var MTV något nydanade och alla i min ålder tittade. MusikVideon blev ett nytt medium för kreativa att uttrycka sin "konstnärliga ådra" genom. Idag är MTV boring. Samma tråkiga MVs med nakna tjejer, snygga bilar och machomanliga sångare. I värsta fall är videon ett enda långt trauma med "shake-that-bootie-tema". Trots det sitter jag där och glor på skräpet.
Jonas Åkerlund och Johan Renck är de två mest namnkunniga från MTV-generationen i Sverige som skolat sig och profilerat sig på MVs. Filmskapandet verkar ha kommit som en naturlig och mycket framgångsrik utveckling för båda två. Och dom är verkligen bra. Jag älskar Jonas Åkerlunds filmer. Dom är vackra, jobbiga och vill säga mig något viktigt. Musiken är en ständigt närvarande medspelare i dramat.
Så det är klart att hans MVs mer och mer drar åt en berättande historia, som en minifilm.
Den här videon är väldigt snygg och har små lustiga flörtningar med filmer som Thelma & Louise och Kill Bill. Dom muskulösa kvinnliga fängelsevakterna, butchflatan som Lady Gaga kysser och catfights i svart läder är läckra men känns överdrivna och kopierar bara manlig fängelsekulturpå ett fördomsfullt och förutsägbart sätt, men faller säkert den amerikanska publiken, som tror sig vara openminded, på läppen. Resten är skitkul och läckert tycker jag. Beyonce är ögonbrynshöjande trevlig som tuff mörderska med svart läppstift och lugg. Det måste ha varit kul för henne att slippa det jobbiga snälla-och-fina-flickan-facket ett tag och spela på Lady Gagas badgirl-planhalva.
Synd bara att låten är kass. Jag tycker att en rätt stor del av låten påminner om Gwen Stefanis "What You Waiting For?".
Jag är inget fan av Lady Gaga. Jag gillar inte hennes musik men jag har stor respekt för hennes förmåga att målmedvetet och skickligt marknadsföra sig till den största kvinnliga musikartisten just nu. Större än Madonna, uppmärksamhetsmässigt (Finns det ordet?) räknat.
Kort och koncist skrivet, jag känner mig rövknullad av en slipad charmör. Jag uppskattar inte avsaknaden av seriositet, allvar och kärlek, för det är det jag vill ha av en bra artist. Den här videon spär på den känslan. Det är för noggrant och perfekt, för marknadsstrategiskt uttänkt för att känslan av stil och ny stor konst ska komma naturligt.
Det påminner om min kollega, en man i 30-årsåldern med den största storleken på hörlurarna och rätt mycket läppglans, som hasar runt med lätt framskjuten höft, solbrillor i pilotmodell, rakad skalle och mycket attityd. På sin nyckelknippa, väl synligt utanpå byxorna, hänger den där "PussyWagon"-brickan och man förstår att han vill säga att han är en modernkulturellt bevandrad, humoristisk kille som sett Kill Bill och törs vara provokativ med ordet "Pussy".
Jag fnissar bara. Nu är han så himla snäll och trevlig, lite väl snacksalig och högljudd men det kan bero på hörselskador från megahörlurarna, och alla har vi väl tagit stilstegen några steg för långt åt än det ena eller det andra hållet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar